I kärnan eller därefter?1 hänvisning
Rättsfall
NJA 1985 s. 397
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1985 s. 397
BibTeX
@misc{nja-1985-s-397,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1985 s. 397}},
year = {1985},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
11 hänvisningar i 3 artiklar · 11 stycken/fotnoter
- NJA 1985 s. 397 II, där HD anförde att om en entreprenör helt eller delvis vill friskriva sig från ansvar krävs, i vart fall om beställaren är konsument, att detta kommer till tydligt uttryck.
- NJA 1985 s. 397 II.
- NJA 1954 s. 573 NJA 1970 s. 72 NJA 1979 s. 483 NJA 1981 s. 269 NJA 1985 s. 178 NJA 1985 s. 397 II NJA 1989 s. 614
Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20047 hänvisningar
- I NJA 1985 s. 397 I prövades bl.a. om en ansvarsfriskrivning enligt vilken ansvaret för fel och brist som visade sig under garantitiden begränsades till att avse brist och fel som har sin grund i grov vårdslöshet av entreprenören. Enligt tingsrätten, vars dom fastställdes av HD, torde bestämmelsen ha ”förestavats av ett allmänt önskemål att avtalsförhållanden av ifrågavarande slag skall kunna avvecklas inom en begränsad tid, avsevärt kortare än den allmänna preskriptionstiden.” Önskemålet ansågs gälla även fall där entreprenören var näringsidkare och beställaren konsument. Någon jämkning eller något åsidosättande ansågs det därför inte finnas anledning till. 1.5.6.5 Försäkringsvillkor I NJA 1989 s. 346 fann HD att ett avtalsvillkor om försäkringsgivares ansvar för stöld inte omfattade fall där s.k. falsk nyckel, d.v.s. en obehörigen framställd replik eller kopia av en originalnyckel, använts. Enligt försäkringsgivaren omfattades inte fall av aktuellt slag eftersom detta skulle öka risken för anmälningar om fingerade försäkringsfall, vilket av HD ansågs vara en rationell motivering som föranledde att villkoren inte kunde anses vara oskäliga i sig. Varken innehållet i villkoren eller omständigheterna vid avtalets tillkomst var enligt HD sådana att skäl för jämkning förelåg. Därför återstod att pröva om jämkning skulle ske med hänsyn till senare inträffade förhållanden. Enligt HD tedde det sig sannolikt att försäkringstagaren, om han hade föreställt sig att stöld av det inträffade slaget inte skulle omfattas av villkoren, skulle ha avstått från att deponera nycklarna hos ett bevakningsföretag på sätt som skett ”eller att han på annat sätt skulle ha sörjt för skydd gentemot ett sådant tillvägagångssätt”. Deponeringen hade skett på direkt föranstaltande från försäkringsgivaren men det kunde inte läggas försäkringsgivaren till last att denne inte klargjort riskerna med förfaringssättet. Enligt HD fick emellertid förhållandet betydelse vid skälighetsbedömningen på så sätt att övervägande skäl fick anses tala för att villkoren var oskäliga gentemot försäkringstagaren och därför inte kunde åberopas som begränsning av ansvaret. Vad som utgjorde den efterföljande omständigheten som medförde ansvar är oklart.
- I NJA 1980 s. 46 uppkom frågan om en skiljeklausul som fanns i AB 72 skulle anses inkorporerad i ett avtal mellan två näringsidkare när beställningen som accepterats av motparten angav att ”För upphandlingen gäller Svenska Teknologföreningens Allmänna Bestämmelser (AB 72)". Av tidigare rättspraxis (se NJA 1949 s. 609 och NJA 1969 s. 285) följde att det inte var tillräckligt för inkorporering av en skiljeklausul att hänvisning skett till ett standardavtal i vilket det fanns en sådan klausul. HD fann emellertid i NJA 1980 s. 46, med ändring av det tidigare rättsläget, att tillräckliga skäl för att anse, att skiljedomsklausulen ej ingått i det avtal som träffats mellan parterna inte förelåg. Ett huvudskäl härför var det väsentligt ökade bruket av standardvillkor. Numera är huvudregeln i AB 04 att tvister skall avgöras av allmän domstol om ”det omtvistade beloppet inte uppenbarligen överstiger 150 prisbasbelopp, exklusive mervärdesskatt” och att skiljenämnd skall pröva tvisten i annat fall. Frågan om en viss bestämmelse i AB 72 inkorporerats bedömdes också i NJA 1984 s. 795, där en bestämmelse i ett entreprenadavtal hänvisade till ett avtal slutet mellan entreprenören och kommunen enligt vilket entreprenören förband sig att uppföra ett antal småhus och enligt vilket kommunen hade rätt att anvisa köpare till husen. I detta s.k. husbyggnadsavtal fanns en hänvisning till AB 72. Köparen av ett småhus hade sedan hänvisat till en preskriptionsbestämmelse i AB 72 i tvist med entreprenören. HD fann, ”särskilt med hänsyn till att [entreprenören] självt slutit det för entreprenaden grundläggande avtal vartill kontraktet hänvisar”, d.v.s. husbyggnadsavtalet, att köparen måste anses berättigad att åberopa bestämmelsen i AB 72 mot entreprenören. I NJA 1985 s. 397 II utgjorde AB 72 ostridigt inte del av parternas avtal. Entreprenören, som sålt en fastighet där en byggnad enligt avtalet skulle uppföras, hävdade här att ansvaret efter garantitidens utgång begränsades till dolda fel som berott på grov vårdslöshet eftersom denna begränsning som gjorts i AB 72 utgjorde en kontraktsrättslig och entreprenadrättslig grundsats. HD anförde här att det visserligen var vanligt förekommande i entreprenadsammanhang med en ansvarsbegränsning till fall av grov vårdslöshet men att en sådan ordning för småhusentreprenader inte kunde antas ha ”vunnit sådan utbredning och stadga att den måste anses tillämplig även i entreprenadförhållanden där avtalsbestämmelse i ämnet saknas”.
- I några fall har oklarhetsregeln närmast tillämpats på så sätt att HD ställt ett högt krav på tydlighet för att rättsföljden av bestämmelsen skall bli den som hävdas av part. Ett exempel härpå utgörs av NJA 1981 s. 323 där HD just uppställde ett krav på ett avtalsvillkor att det var så tydligt utformat att det inte rimligen kunde missförstås. Här hade en person parkerat på en privat parkeringsplats där en skylt angivit att ”parkering inom området innebar att avtal slutits” med säljaren. Eftersom det inte framgick av den aktuella avtalsbestämmelsen att avsikten var att använda ordet parkering på annat sätt än vad som följde av gällande lag och så att varje uppställning av bil ansågs utgöra parkering fann HD att säljarens krav på betalning inte kunde bifallas. Ett annat exempel är NJA 1985 s. 397 II, där parterna i ett entreprenadavtal hade överenskommit om en garantitid om ett år fr.o.m. tillträdesdagen. Entreprenören hävdade att detta innebar att han inte efter garantitidens utgång hade något ansvar för eventuella fel i entreprenaden och jämförde härvid med konstruktionen i AB 65/72. HD konstaterade emellertid att ”det förhållandet att parterna bestämt en viss garantitid inte i sig innebär att garantitidens utgång skall medföra preskriptionsverkan” och att garantibestämmelsen inte kunde uppfattas som en friskrivning. Enligt HD borde det vidare, i vart fall i ett entreprenadförhållande mellan en näringsidkare och en konsument, ”krävas att entreprenören, om han vill helt eller delvis friskriva sig från ansvar, låter detta komma till tydligt uttryck”. Ytterligare ett exempel erbjuds av NJA 2001 s. 255. Här hade försäkringstagaren genom tredskodom som vunnit laga kraft befunnits skadeståndsskyldig och frågan var om försäkringstagaren skulle anses berättigad till försäkringsersättning härför. Enligt försäkringsvillkoren hade försäkringstagaren, enligt en klausul med rubriken ”Uppgörelse i godo” inte rätt att utan bolagets tillåtelse medge skadeståndsskyldighet, godkänna ersättningskrav eller utbetala ersättning. HD fann i bestämmelsen, där hänsyn togs också till bestämmelsens rubrik, inte någon uttrycklig förklaring om att tredskodom uteslöt ansvarighet för försäkringsbolaget. HD anförde vidare att ”det är [försäkringsbolaget] som har författat försäkringsvillkoren och om avsikten varit att tredskodom mot försäkringstagaren skulle vara undantagen från rätt till betalning av försäkringsersättning borde detta ha skrivits klart ut, särskilt mot bakgrund av att försäkringen är obligatorisk och avser att skydda tredje man”.