Rättsfall

NJA 1985 s. 159

Citera

NJA 1985 s. 159

BibTeX

@misc{nja-1985-s-159,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 1985 s. 159}},
  year         = {1985},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

7 hänvisningar i 6 artiklar · 7 stycken/fotnoter

Prioritet och avtal - intercreditoravtal i svensk rätt, särskilt vid insolvens1 hänvisning

Sara Göthlin · 2023, s. 1–338 · 1 ställe

I NJA 1985 s. 159 slog HD fast att köparen erhåller sakrättsligt skydd vid för-En rättsfigur sui generis · p. 12 · s. 59

Traditionsprincipens fördelar1 hänvisning

Daniel Vargö · SvJT 2013 s. 1051–1061 · 1 ställe

I nämnda sammanhang innebär traditionsprincipen som bekant att köparen vinner skydd mot säljarens borgenärer först när det köpta lösöret traderats. Principen blir aktuell framförallt i samband med utmätning hos säljaren eller säljarens konkurs. Den har tillämpats åtskilliga gånger i rättspraxis och är fast förankrad i svensk rätt, även om traditionskravets närmare innebörd stundom preciserats på ett möjligen köparvänligt sätt, och även om principen inte gäller undantagslöst. Det finns fall där borgenärsskydd kan inträda genom annat sakrättsligt moment än tradition, nämligen genom kungörelse och registrering enligt lag (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva (LkL), registrering avseende skepp respektive skeppsbygge, registrering av luftfartyg samt denuntiation till tredje man när lösöret innehas av denne (NJA 1949 s. 164). Registrering som sakrättsligt moment kan väl närmast sägas utgöra ett undantag från traditionsprincipen, medan denuntiation snarare utgör ett utflöde av densamma. Tydliga undantag från traditionsprincipen är under alla förhållanden sådana fall där avtalsprincipen gäller, dvs. där borgenärsskydd uppkommer redan genom att avtal ingås. Avtalsprincipen gäller i fall där konsumentköplagen är tillämplig (49 § konsumentköplagen) — förutsatt att avtalet avser bestämd vara eller den annars markerats som avsedd för köparen — och vid köp på exekutiv auktion (NJA 1985 s. 159).Inledning · p. 2 · s. 1051

Oklarheter med traditionsprincipen1 hänvisning

Staffan Myrdal · SvJT 2013 s. 1074–1086 · 1 ställe

Därefter har det dock skett en accelererande pragmatism, med en allt större hänsyn till överordnade syften i det enskilda typfallet. Jfr härvid t.ex. NJA 1985 s. 159 (avtalsprincipen vid försäljning på exekutiv auktion), NJA 1986 s. 217 (andrahandspantsättning av factoringfordringar), NJA 1995 s. 367 (investorleasing), NJA 1998 s. 545 (överlåtelse av del av samägd båt) samt NJA 2000 s. 88 (bolags pantsättning till den enda ägaren av bolaget). I NJA 1997 s. 660 ansågs borgenärsskydd inte ha uppkommit, men i domskälen uttrycktes en viss skepticism mot traditionskravet. I litteraturen pläderade Göranson för en övergång till avtalsprincipen i sin avhandling Traditionsprincipen som kom ut 1985. Även Lindskogs uppsats från 1991 Om sakrättsligt misstroende, har haft betydelse. Beträffande konsumentköp infördes 2002 avtalsprincipen som huvudregel, i enlighet med en utredning från 1995. Utvecklingen har därefter fortsatt ytterligare genom NJA 2007 s. 413 och NJA 2008 s. 684. I det senare rättsfallet förordar vidare Håstad i ett särskilt yttrande ett avskaffande av traditionsprincipen genom lagstiftning.Några oklarheter avseende traditionsprincipen · p. 32 · s. 1083

Diocletianus vs. Grotius — om den sakrättsliga traditionsprincipens berättigande2 hänvisningar

Mikael Mellqvist · SvJT 2010 s. 217–244 · 2 ställen

Återpantsättning - om pantsättning av pant och panträtt1 hänvisning

Staffan Myrdal · 2005, s. 1–1380 · 1 ställe

Kravet på rådighetsavskärande för borgenärsskydd är inte alltid absolut. Några exempel lämnas nedan. I NJA 1956 s. 485 ansågs sakrättsligt skydd ha uppkommit trots att pantsättaren genom en (urlastning av spannmål ur en silos takluckor) egen händigt kunde komma åt den pantsatta egendomen. I samma rättsfall ansågs vidare borgenärsskyddet inte upphöra genom att pantsättaren under en kort tid fått tillgång till en del av panten (utan att panthavaren var närvarande) för »rent tillfälliga syften, såsom för provtagning, tillsyn av panten och uttag av spannmål med [panthavarens] godkännande» (panthavaren hade vid dessa tillfällen öppnat sädesluckorna för pantsättaren, men inte varit närvarande hela tiden). I NJA 1996 s. 52 angavs att pantsättaren skall ha avskurits från »normal förfogandemöjlighet». I praxis har godtagits att ett rådighetsavskärande tillfälligt har upphört på grund av att panten av misstag har kommit i pantsättarens besittning utan att panthavaren haft kännedom därom, NJA 1958 s. 422,1135 samt även vid kännedom därom om panthavaren utan oskäligt dröjsmål från det han fått vetskap om besittningen vidtar erforderliga åtgärder för att rätta till misstaget, NJA 1983 s. 103.1136 Vid exekutiv ansågs i NJA 1985 s. 159 borgenärsskydd uppkomma redan genom avtalet. Till stöd för sin ståndpunkt anförde HD dels att möjligheten till omedelbar borttransport i dessa fall ofta var begränsad eller inte ens - om exempelvis auktionen hålls i gäldenärens hem och egendom inro pas av dennes sambo eller make - aktuell, dels att skentransaktioner försvåras redan genom det offentliga förfarandet samt dels att det skulle vara »helt oprak tiskt» att här uppnå borgenärsskydd genom att tillämpa bestämmelserna i LkL. Vidare har i NJA 1986 s. 217 accepterats att underrättelse inte behöver ske ligt lagstadgande (31 § 1 st. SkbrL) därom. Detta avsteg från kravet på denuntiation motiverades med att sådana underrättelser i det särskilda fallet skulle dels medföra stora praktiska svårigheter, dels sakna praktisk betydelse, eftersom pant sättaren redan hade avskurits från sin rådighet över panten.1137 Även vid s.k. tendenser1134 1135 · p. 1 · s. 323

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Laila Zackariasson · SvJT 2003 s. 753–954 · 1 ställe

Genom NJA 1985 s. 159 har undantag från kravet på tradition eller registrering enligt LkL gjorts för fall då lösöre förvärvats vid exekutiv auktion. Köparen hade efter auktionen lånat ut föremålen till utmätningsgäldenären — hans far — och besittningsövergång därmed aldrig ägt rum på det sätt som krävs enligt traditionsprincipen. Högsta domstolen ansåg att ett traditionskrav i fall som detta inte var påkallat av samma skäl som annars brukar anföras, nämligen vikten av att skapa klarhet om rättsläget, främst för att försvåra skentransaktioner. Sådana hänsyn ansågs bli tillvaratagna redan genom det offentliga förfarandet. Vidare skulle, om krav på tradition uppställdes, en sakligt svårmotiverad motsättning uppkomma mellan fall då den exekutiva auktionen ägde rum i en lokal som gäldenären disponerade över och fall då auktionen företogs i en annan lokal. Dessutom skulle en föga rimlig konsekvens av traditionskravet bli att egendomen kunde utmätas flera gånger efter varandra, tills köparen transporterat bort det. Högsta domstolen konstaterade att sådan bortforsling inte alltid kunde ske omedelbart och ibland inte alls blev aktuell, såsom i det ganska praktiska fallet då gäldenärens make eller sambo ropade in egendom för att den skulle förbli i det gemensamma hemmet. Slutligen menade Högsta domstolen att det torde vara helt opraktiskt att LkL skulle iakttas vid exekutiv försäljning. Till följd av det anförda ansågs köparen redan genom själva inköpet av de omtvistade föremålen på exekutiv auktion ha vunnit skydd mot ny utmätning för utmätningsgäldenärens skuld.Inledning · p. 174 · s. 818