Svensk rättspraxis4 hänvisningar
- Skall skäligt vederlag utgå oberoende av visad skada? Statsrådets yttrande i prop. 1960:17 s. 290, nämligen att en intrångsgörare aldrig skall komma i bättre läge än den som iakttar lagens föreskrifter, brukar tas till intäkt för att skäligt vederlag alltid skall utgå, även om intrångsgöraren skulle kunna påvisa positiva sidoeffekter av utnyttjanden som möjligen kunde anses väga upp det uteblivna vederlaget. Gängse licensavgift på marknaden torde utgöra normen för skäligt vederlag; NJA 1985 s. 807, Madrassartikel; NJA 1993 s. 390, Journalistavtalet II; NJA 1995 s. 164, Tunika. Även tariffer och licensavgifter som rekommenderas av intresseorganisationer kan verka normerande — NJA 1980 s. 123, Mornington; NJA 1984 s. 34, Bootleg.
- Arbetsdomstolens dom 1979-01-25, AD 1979:9, Mästersångarna, rörde tolkning av kollektivavtal varvid bl.a. uppkom fråga om betydelsen av att ena parten i kollektivavtalet sedan en längre tid känt till hur motparten tolkat och tillämpat avtalet. Vid tolkningen togs även hänsyn till uttalanden i förarbetena till URL av departementschefen, NJA II 1961 s. 173, där denne vid tillämpningen av 22 § URL, numera 26 d § URL, fann det rimligt att ersättning bara utgavs till utövande konstnärer för utsändning, inte för inspelning av deras prestationer. 8.2E(cid:0)(cid:0)rsättning för uppsåtliga eller oaktsamma utnyttjanden; allmänt skadestånd Sker ett olovligt utnyttjande av ett skyddat verk eller en skyddad prestation och har nyttjaren härvid förfarit oaktsamt eller uppsåtligt är upphovsmannen eller hans rättsinnehavare berättigad till ersättning för annan förlust än skäligt vederlag, liksom för lidande eller annat förfång, 54 § 2 st. URL. För ersättningens fastställande spelar det ingen roll huruvida uppsåt eller oaktsamhet kan påvisas, varför den berättigade knappast behöver nedlägga någon energi på att bevisa uppsåtligt intrång. Blott i ett ganska litet antal fall har uppsåtliga intrång ansetts föreligga, såsom i NJA 1984 s. 34, Bootleg; NJA 1985 s. 813, Krukväxtkort; NJA 1993 s. 390, Journalistavtalet II; RH 83:85, Uthyrning av grammofonskivor.
- Annan förlust än uteblivet skäligt vederlag, liksom lidande eller annat förfång, rymmer disparata fenomen som avsättningsförluster, såsom försäljningsminskning eller utebliven försäljningsökning, likaväl som allmänna marknadsskador, såsom försämrat renommé, interna kostnader, t.ex. för utredning av intrångets omfattning, och ”icke-ekonomisk skada”, såsom för personligt lidande och olägenheter av det obehöriga utnyttjandet. Ofta synes domstolarna placera dylika skador inom ramen för ett gemensamt ”allmänt skadestånd”. Utgångspunkten är att den skadelidande skall ha full kompensation för liden skada. Likväl gäller att rättighetshavarens objektivt fastställbara skada avgör ersättningens storlek — inte intrångsgörarens eventuella vinst. Beträffande avsättningsförluster, marknadsskador och ideella skador, se särskilt NJA 1984 s. 34, Bootleg; NJA 1985 s. 813, Krukväxtkort, och NJA 1995 s. 164, Tunika. Interna kostnader för intrångets utredning har behandlats som skadeståndsgrundande, men kan också hänföras till rättegångskostnader, NJA 1986 s. 702, Demonstrationsmusik. Tidningsföretaget DN:s ”förfång” av att Aftonbladet kränkt DN:s upphovsrätt till en tidningsartikel ersattes inom ramen för ett allmänt skadestånd, NJA 1996 s. 712, JAS-kraschen.