- Grönfors har, om denna tolkning av hans uttalande är den riktiga, stöd hos Anders Agell, som uttryckt meningen att ett presumtionsansvar utanför kontraktsförhållanden för omhänderhavd egendom utgör ett undantag. Agell åberopar i synnerhet NJA 1983 s. 701 som stöd för sin åsikt och säger att av fallet framgår att ett kontraktuellt åtagande normalt krävs för att ett presumtionsansvar skall föreligga. Agell får stöd av Heuman, som uttalar med åberopande av fallet som stöd att ”[p]resumtionsansvaret förutsätter att den skadelidande kan bevisa att det träffats ett avtal som innebär en vård- eller omsorgsplikt. I annat fall bör uppdragstagaren ha ett vanligt culpaansvar.”
- Enligt min mening, och trots den stora samstämmigheten bland andra forskare, går det inte att av det åberopade fallet utläsa den rättsregel som Agell och Heuman finner där. Det finns dessutom alltför många situationer av klart utomobligatorisk karaktär i vilka ett presumtionsansvar ansetts gälla för omhänderhavd egendom för att man skall kunna tala om en undantagsregel i utomkontraktuella sammanhang. Eftersom jag här står i opposition till en relativt stor grupp av juridiska auktoriteter finns anledning att i någon detalj granska grunderna för mina åsikter. 2.1.2 NJA 1983 s. 701 (pälsarna på restaurangen) Tvisten i fallet stod mellan ett servicebolag och en restaurang. Servicebolaget hade av restaurangen fått tillåtelse att disponera över en festlokal för en sammankomst med bolagets medarbetare. Under sammankomsten försvann två pälsar ur garderoben. Servicebolaget övertog sina anställdas fordringar och stämde restaurangbolaget med yrkande om ersättning för pälsarnas värde. Som grund åberopade bolaget ”allmänna rättsgrundsatser om förtrott gods”. Restaurangen bestred yrkandet med hänvisning till att något depositionsavtal inte hade träffats mellan parterna och att restaurangen inte heller faktiskt tagit omhand de anställdas pälsar. Parterna argumenterade alltså rättsligt sett med ledning av depositionsrättsliga regler.
- Med tanke på de auktoriteter min tolkning har emot sig skall jag diskutera hela Högsta domstolens dom i detalj. Innan diskussionen tar vid måste dock påpekas att domstolen enligt principen om iura novit curia inte är bunden av parternas rättsliga klassificering av omständigheterna. Sammanläkningen mellan omständigheter och yrkande, det vill säga specificeringen av grunden, åligger i princip domstolen: parterna gör förvisso klokt i att leda domstolens tänkande genom att själva föra en rättslig argumentation, men detta är alltså inte processrättsligt nödvändigt. I NJA 1983 s. 701 var alltså Högsta domstolen inte bunden av parternas argumentation, utan käromålet kunde bifallas även på andra juridiska grunder än de som käranden angivit, med begränsning bara för att domstolen inte fick grunda sin dom på andra omständigheter än parterna åberopat.
Rättsfall
NJA 1983 s. 701
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1983 s. 701
BibTeX
@misc{nja-1983-s-701,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1983 s. 701}},
year = {1983},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 1 artiklar · 5 stycken/fotnoter