- Avseende förmånsrättslagen, se Walin och Gregow, Förmånsrättslagen (2019) (Inledning). Se exempelvis NJA 1982 s. 336, där de underliggande avtalen och inte den ordning i vilken denun- tiation hade skett blev avgörande för borgenärernas prioritet.
- Perspektivet att det rör sig om ett slags kringgående, se Ahlinder, Finansiering s. 197. HD:s majoritet i NJA 1997 s. 382 anlade ett mer välvilligt synsätt: ”Om en pant som lämnats till sä- kerhet för en borgenärs fordran pantsätts i andra hand för en annan borgenärs fordran, har den förste borgenären företrädesrätt till betalning ur säkerheten framför den andre. Borgenärerna kan emellertid avtala att rätten till panten skall fördelas mellan dem på annat sätt. Fördelning- en kan i och för sig bestämmas i det pantavtal som den senare borgenären ingår med gäldenä- ren, under förutsättning att den förste borgenären medverkar med sitt godkännande. (Jfr t ex Lennander, Panthavares skyldigheter 1977 s 196 f., samt även NJA 1982 s. 336.) En fördelning av rätten till panten kan emellertid också göras i ett fristående avtal mellan borgenärerna.” Lennander pekar i Panthavares skyldigheter s. 197 på skillnaden mellan sekundärpantsättning, som innebär att flera borgenärer har säkerhet i samma pantbrev, och fallet då olika borgenärer har säkerhet i efter varandra följande pantbrev i samma fastighet.
Rättsfall
NJA 1982 s. 336
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1982 s. 336
BibTeX
@misc{nja-1982-s-336,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1982 s. 336}},
year = {1982},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
6 hänvisningar i 3 artiklar · 6 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis3 hänvisningar
- I NJA 1982 s. 336 hade pantbrev om sammanlagt 27 500 kr, vilka vid tidpunkten innehafts av AB Credentia såsom pant för en fordran, den 15 september 1976 pantförskrivits även till Olsson & Rosenlund. I pantförskrivningshandlingen hade angivits att pantförskrivningen gällde i den mån pantbreven inte behövde tas i anspråk för betalning av den fordran för vilken de var i första hand pantförskrivna. Vidare hade pantbreven den 19 november 1976 pantförskrivits även till Kapitalförmedling Östling AB. I handlingen avseende denna pantförskrivning hade det angivits att pantförskrivningen gällde i den mån pantbreven inte behövde tas i anspråk för pantsättarens lån hos Credentia eller Olsson & Rosenlund. Den senare pantförskrivningshandlingen hade företetts för Credentia den 22 november 1976. Först fyra månader senare, den 21 mars 1977, hade Credentia fått del av handlingen avseende pantförskrivningen till Olsson & Rosenlund. Den 22 augusti 1979 hade fastigheten, sedan pantsättaren försatts i konkurs, blivit föremål för exekutiv försäljning. Frågan i målet var vem av Olsson & Rosenlund och Kapitalförmedling Östling som vid köpeskillingsfördelningen hade rätt till betalning på grund av pantbreven närmast efter Credentia.
- För att en sakrättsligt giltig panträtt skall bestå krävs i princip kontinuerligt rådighetsavskärande, jämför det i första hand fastighetsrättsliga målet NJA 1983 s. 103. Angående vad som krävs för att en underrättelse skall anses företagen enligt 1936 års lag, jämför de likaledes fastighetsrättsliga målen NJA 1982 s. 336 och NJA 1983 s. 671.
- Andra rättsfall av betydelse i förevarande sammanhang är NJA 1987 s. 105, NJA 1989 s. 705 I samt framför allt NJA 1989 s. 705 II och NJA 1991 s. 550. Dessa fall skall behandlas i avsnitt 2.3.3 nedan (om företagshypotek). 2.1.3(cid:0)(cid:0)Konkurrens om fast egendom med pantsättarens borgenärer Redan i avsnittet om konkurrens med annan sakrättsförvärvare (2.1.1) har vi sett att pantbrev i fast egendom som finns hos tredje man enligt NJA 1982 s. 336 — och numera enligt uttrycklig bestämmelse i lag — kan pantförskrivas med verkan mot pantsättarens borgenärer genom att tredje man underrättas på det sätt som anges i lagen (1936:88) om pantsättning av lös egendom som innehas av tredje man. Den allmänna regeln är annars att en borgenärsskyddad panträtt uppkommer genom att pantbrevet överlämnas till panthavaren, se 6 kap. 2 § 1 st. JB. Av sagda rättsfall framgår även att vilket meddelande som helst inte kan utgöra en sådan underrättelse som krävs enligt 1936 års lag. Sålunda torde det inte vara tillfyllest att det av en handling med annat primärt syfte, vilken företetts för tredje man, indirekt framgått att pantförskrivning har ägt rum.