Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- I det andra fallet (II) var det däremot utrett att den skadelidande vid olyckstillfället önskat beröva sig livet och därför kastat sig framför lastbilen. Vid detta förhållande ansåg Högsta domstolen att den i 12 § första stycket första meningen TSL föreskrivna förutsättningen för jämkning (uppsåt alternativt grov vårdslöshet) var uppfylld. Beträffande frågan om jämkningsgraden tog domstolen fasta på en vittnesuppgift om att den skadelidande vid det aktuella tillfället handlat under inflytande av ett akut abnormtillstånd, som närmast kunde jämställas med sinnessjukdom, samt ett förarbetsuttalande om att det av sociala skäl finns anledning att bedöma psykiskt abnorma personers medverkan till personskada efter en särskilt mild måttstock. Trots att den skadelidande ensam kunde anses vållande till olyckan jämkades ersättningen därför med endast en tredjedel (varvid ersättningen således motsvarade två tredjedelar av full ersättning). 3.3.2 Vårdslös medverkan vid rattfylleri I NJA 2000 s. 150 hade en bilförare med hög alkoholkoncentration i blodet kört av vägen och skadat sig allvarligt. Frågan i målet gällde huruvida den trafikskadeersättning vartill den skadelidande föraren ägde rätt kunde jämkas med stöd av 12 § första stycket andra meningen TSL. Då det stod klart att den skadelidande fällts till ansvar för rattfylleri för sin körning vid olyckstillfället var det för utgången i målet avgörande huruvida den skadelidande därutöver kunde anses genom vårdslöshet ha medverkat till sina skador. Högsta domstolen konstaterade att bevisbördan härför åvilar försäkringsgivaren, att utredningen inte gav någon möjlighet att vinna klarhet om olycksorsaken samt att kraven på försäkringsgivarens bevisning måste anpassas med hänsyn härtill. Eftersom flera omständigheter talade för att en älg funnits på olycksplatsen vid olyckstillfället kunde det inte uteslutas att den skadelidande tvingats till en hastig undanmanöver som inte innefattat vårdslöshet. Vid detta förhållande kunde försäkringsgivaren inte anses ha framlagt tillräcklig bevisning om att den skadelidande medverkat till sina skador genom vårdslöshet. Grund för jämkning av trafikskadeersättningen förelåg därför inte. 3.3.3 Medverkan genom självmord I NJA 1981 s. 920 hade en bilförare begått självmord genom att med sin bil köra in i mitträcket på en motorväg. Den i målet aktuella frågan gällde huruvida den ersättning för förlorat underhåll som tillkom de efterlevande skulle jämkas med stöd av 12 § första stycket tredje meningen TSL. Hovrätten, vars dom fastställdes av Högsta domstolen, konstaterade att 12 § första stycket tredje meningen inte säger mer än att jämkning kan ske, om den avlidne, såsom i det aktuella fallet, uppsåtligen medverkat till dödsfallet. Vidare uttalade domstolen att regeln, mot bakgrund av bland annat ”trafikförsäkringens socialförsäkringsrättsliga aspekter” rimligen borde ges den innebörden att ojämkad ersättning som regel skall utgå också vid självmord. Endast i sådana undantagsfall då det skulle te sig stötande borde denna regel frångås, med följd att trafikskadeersättningen jämkas. Med sikte på det aktuella fallet konstaterade rätten att det sätt på vilket den avlidne valt att begå självmord inte dikterats av någon avsikt att bereda de efterlevande ett ekonomiskt skydd för framtiden. Härtill lades att vare sig de efterlevandes ekonomiska förhållande eller någon annan omständighet kunde anses medföra att full ersättning framstod som stötande. Den trafikskadeersättning vartill de efterlevande ägde rätt skulle därför inte jämkas. 3.4 Ränta på trafikskadeersättning I NJA 2013 s. 560 hade en person åsamkats personskada i samband med en trafikolycka som inträffade 1998. Trafikskadenämnden prövade ärendet vid två tillfällen, 2006 och 2008, och lämnade härvid sina rekommendationer beträffande ersättningen med utgångspunkt i det penningvärde som gällde vid tidpunkten för nämndens respektive beslut. Parterna var eniga om att Trafikskadenämnden skulle ha rekommenderat ett visst lägre belopp om prövningen i nämnden hade skett den 15 september 1999, som ostridigt utgjorde den tidpunkt från vilken ränta skulle utgå. Frågan i målet gällde huruvida räntan skulle beräknas med utgångspunkt från det belopp som Trafikskadenämnden faktiskt rekommenderat eller med utgångspunkt från det lägre belopp som Trafikskadenämnden skulle ha rekommenderat om prövningen skett vid den tidpunkt från vilken ränta skulle utgå (den 15 september 1999). Högsta domstolen slog fast att en korrigering måste kunna göras för att motverka överkompensation i sådana fall där en försämring av penningvärdet blir beaktad genom såväl metoden för hur ersättningsbeloppet har fastställts som ränteberäkningen. Det tillades emellertid att en sådan korrigering borde förutsätta att det står klart att den ersättningsberättigade har erhållit full kompensation för penningvärdeförsämringen. Med sikte på det aktuella fallet konstaterade domstolen att såväl den ersättning som Trafikskadenämnden rekommenderat, vilken var baserad på årligen reviderade schabloner, som en ränta baserad på reglerna i RänteL kunde anses innefatta ett hänsynstagande till penningvärdets försämring. I syfte att undvika överkompensation skulle den ränta vartill den skadelidande ostridigt ägde rätt därför beräknas med utgångspunkt från det lägre belopp som Trafikskadenämnden skulle ha rekommenderat om prövningen skett vid den tidpunkt från vilken ränta skulle utgå (den 15 september 1999). 3.5 Återkrav mot trafikförsäkring Det förekommer att skador som skulle kunna ersättas med trafikskadeersättning i stället ersätts med skadestånd eller ur annan försäkring. I sådana fall kan den som har utgivit ersättning med stöd av 19 § TSL äga rätt att inträda i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning och därigenom helt eller delvis återkräva vad som utgivits. Denna återkravsrätt har emellertid vissa inskränkningar vars innebörd preciseras i ett antal rättsfall från Högsta domstolen. 3.5.1 Återkravsrätten gäller inte i den mån trafikskadeersättning (om
- Högsta domstolen NJA 1950 s. 610 3.2 NJA 1981 s. 920 3.3.3 NJA 1981 s. 1205 1.4 NJA 1982 s. 106 3 NJA 1982 s. 390 2.8.1 NJA 1982 s. 668 3 NJA 1983 s. 496 3.5.2 NJA 1983 s. 522 I och II 3.3.1 NJA 1983 s. 725 1.4; 2.8.1 NJA 1984 s. 229 1.4 NJA 1984 s. 501 I och II 1.6.1.1 NJA 1984 s. 747 1.7.3 NJA 1984 s. 829 2.4 NJA 1985 s. 309 3 NJA 1985 s. 673 3.6.3 NJA 1985 s. 843 3 NJA 1986 s. 3 1.6.1.1 NJA 1986 s. 358 1.6.1.1 NJA 1986 s. 470 1.6.2; 1.6.3 NJA 1986 s. 659 1.2.2.1 NJA 1986 s. 758 3.6.1 NJA 1987 s. 383 2.1 NJA 1987 s. 749 3 NJA 1987 s. 835 1.2.2.1 NJA 1987 s. 982 2.2 NJA 1988 s. 221 3.1 NJA 1988 s. 408 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.5; 1.2.2.6 NJA 1989 s. 251 3 NJA 1989 s. 346 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.4 NJA 1990 s. 93 1.6.2 NJA 1990 s. 591 1.1 NJA 1990 s. 726 3.5.2 NJA 1990 s. 734 3.5.2 NJA 1991 s. 662 3 NJA 1992 s. 113 1.6.1.2 NJA 1992 s. 303 1.7.2 NJA 1992 s. 414 1.2.2.2; 1.2.2.4; 1.2.2.5 NJA 1992 s. 428 1.2.2.3 NJA 1992 s. 642 3 NJA 1992 s. 782 1.1; 1.4; 4.2 NJA 1992 s. 845 I och II 1.7.2 NJA 1993 s. 222 2.7.1 NJA 1993 s. 764 2.5.1 NJA 1994 s. 283 2.5.2 NJA 1994 s. 449 I och II 1.6.2; 1.6.3 NJA 1994 s. 566 1.2.2.1 NJA 1994 s. 712 I och II 1.4 NJA 1995 s. 13 3 NJA 1995 s. 392 1.2.2.1 NJA 1996 s. 68 1.2.2.1 NJA 1996 s. 400 1.2.2.4; 1.3 NJA 1996 s. 652 2.8.2 NJA 1996 s. 727 1.2.2.1; 1.2.2.3 NJA 1997 s. 27 6.1 NJA 1997 s. 97 1.7.1 NJA 1997 s. 734 1.7.2 NJA 1997 s. 832 1.2.2.1 NJA 1998 s. 118 4.1 NJA 1998 s. 375 3 NJA 1998 s. 448 1.2.2.4; 1.3 NJA 1998 s. 807 3 NJA 1999 s. 117 2.8.2 NJA 1999 s. 188 2.3.1 NJA 1999 s. 232 1.7.3 NJA 1999 s. 629 1.2.2.4; 1.3 NJA 2000 s. 48 1.2.2.4; 1.3; 1.7.2 NJA 2000 s. 150 3.3.2 NJA 2000 s. 225 1.2.2.1 NJA 2000 s. 285 1.7.1 NJA 2001 s. 93 1.7.1 NJA 2001 s. 191 I och II 1.1 NJA 2001 s. 234 2.5.1 NJA 2001 s. 255 1.2.2.1; 1.2.2.3 NJA 2001 s. 329 6.5 NJA 2001 s. 486 1.7.3 NJA 2001 s. 627 3.2 NJA 2001 s. 657 1.6.4 NJA 2001 s. 695 I och II 1.7.1 NJA 2001 s. 750 1.2.1; 1.2.2.1; 1.2.2.2; 1.2.2.3; 1.2.2.4;