1 hänvisningar i 1 artiklar · 1 stycken/fotnoter
Michael Bogdan · SvJT 2010 s. 33–77 · 1 ställe
- I AD 2006 nr 97 hade en hos Svenska kyrkan anställd präst sökt anställning hos samma kyrka som missionär i Brasilien. Eftersom han led av vissa allergibesvär nekades han anställningen, vilket enligt hans och hans fackförbunds uppfattning utgjorde ett skadeståndsgrundande brott mot lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder. Enligt Svenska kyrkan var denna lag inte tillämplig med hänsyn till det internationella inslaget i den aktuella anställningen. Arbetsdomstolen noterade att frågan om lagens tillämplighet på förhållanden med internationell anknytning överhuvudtaget inte behandlats i förarbetena och att det inte heller fanns någon vägledande rättspraxis därom. Domstolen hänvisade därför till förarbetena till anställningsskyddslagen, enligt vilka lagens karaktär av social skyddslagstiftning torde medföra att i princip allt arbete som utförs i Sverige blir underkastat lagen, samtidigt som lagen i princip också torde blir tillämplig när det gäller arbete i annat land om parterna är svenska rättssubjekt (prop. 1973:129 s. 229). Dessa uttalanden har enligt domstolen tolkats så att vissa av anställningsskyddslagens regler anses utgöra internationellt tvingande regler vilka när anställningsförhållandet har stark anknytning till Sverige slår igenom även när utländsk rätt i princip är tillämplig på rättsförhållandet (jfr AD 2004 nr 45). Också lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder är enligt domstolen att betrakta som en social skyddslagstiftning. Med hänsyn till att parterna var svenska rättssubjekt, att anställningsavtalet skulle ha ingåtts i Sverige samt att svenskt kollektivavtal skulle ha varit tillämpligt på anställningen kom domstolen fram till att anknytningen till Sverige var sådan att de aktuella bestämmelserna i lagen borde tillämpas i målet. — Arbetsdomstolen synes inte ha tagit ställning till vilket lands lag som var tillämplig på det aktuella rättsförhållandet, utan förefaller ha menat att detta inte spelade någon roll eftersom de aktuella antidiskrimineringsreglerna var sådana internationellt tvingande regler vilka med hänsyn till sakens anknytning till Sverige skulle tillämpas även om rättsförhållandet i övrigt lydde under utländsk lag. Domstolens hänvisning till anställningsskyddslagens förarbeten har skett utan omnämnande av att den lagen avser ett avtalsförhållande medan den aktuella tvisten handlade om ett rättsförhållande av närmast utomobligatorisk karaktär, då prästen i fråga visserligen var anställd av Svenska kyrkan men i målet uppträdde i egenskap av arbetssökande. De i målet åberopade diskrimineringsförbuden gäller i fråga om arbetssökande under rekryteringsprocessen oavsett om denna avslutas med ett anställningsavtal eller avbryts. En diskriminering av arbetssökande bör närmast kunna kvalificeras som ett fall av culpa in contrahendo. Idag regleras frågan om tillämplig lag i dessa fall av artikel 12 i EG:s Rom IIförordning nr 864/2007, som dock förmodligen skulle resultera i tilllämpning av svensk rätt och därmed göra det onödigt att hänvisa till förordningens artikel 16 om överordnade tvingande bestämmelser i lex fori. I enlighet med artikel 12(1) skulle svensk rätt nämligen vara tillämplig på culpa in contrahendo om svensk rätt skulle ha blivit tilllämplig på anställningen ifall ett anställningsavtal hade ingåtts. Denna regel, liksom även de subsidiära kollisionsreglerna i förordningens artikel 12(2), inbjuder till flera intressanta kollisionsrättsliga resonemang, vilka dock inte får plats i denna kortfattade rättsfallsöversikt. 4.3 Marknadsrätt Marknadsdomstolens dom MD 2007:12 handlade om ett nederländskt bolags marknadsföring av kontaktlinser, riktad till den svenska konsumentmarknaden. En sådan marknadsföring anses normalt underkastad den svenska marknadsföringslagen, dock med undantag för sådana fall där den EG-rättsliga ursprungslandsprincipen, som den stadfästs i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, föreskriver något annat. Det nederländska bolaget bedrev sin marknadsföring såväl elektroniskt på Internet som genom tidningsannonser. Eftersom den svenska konkurrentens förbudsyrkanden hade full täckning i tidningsannonseringen fann Marknadsdomstolen inga skäl att uttala sig om marknadsföringslagens tillämplighet på marknadsföringen på det nederländska företagets webbplats. Domstolen påpekade dock att sistnämnda fråga kunde få betydelse i ett eventuellt framtida mål om utdömande av vite. — Se närmare om denna problematik min kommentar till MD 2004:17 i SvJT 2006 s. 628–629 samt Lindskoug i SvJT 2006 s. 397–409. Se också kommentaren till NJA 2008 s. 1135 i avsnitt 4.1 ovan.Förmögenhetsrätt · p. 8 · s. 58