- Se även i Wiweka Warnling Conradson som skriver om makarna B i HFD 2024 ref. 1 i Reflektioner kring biotopskydd, legalitetsprincipen, äganderätt, skadestånd, kompetensfördelning och besluts överklagbarhet, Förvaltningsrättslig tidskrift 2025 nr 4.
- Se exempel i Johanna Trapp, Det stora skogsrånet, berättelser från verkligheten, Timbro 2025, där ett antal skogsägare intervjuas om situationen, Wiweka Warnling Conradson som skriver om makarna B i HFD 2024 ref. 1 i Reflektioner kring biotopskydd, legalitetsprincipen, äganderätt, skadestånd, kompetensfördelning och besluts överklagbarhet, Förvaltningsrättslig tidskrift 2025 nr 4 Förvaltningsrättslig tidskrift 2026, https://doi.org/10.53292/ba5659bf.1ef80a78 och Rättskaoset i skogen dråpslag för företagare: ”Inte värdigt en rättsstat” Martin Berg, tidningen Näringslivet 14 februari 2024.
Rättsfall
HFD 2024 ref. 1
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
HFD 2024 ref. 1
BibTeX
@misc{hfd-2024-ref-1,
author = {{Högsta förvaltningsdomstolen}},
title = {{HFD 2024 ref. 1}},
year = {2024},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
19 hänvisningar i 3 artiklar · 19 stycken/fotnoter
Överklagbarheten i en ny tappning4 hänvisningar
- Det är inte alls ovanligt att 41 § FL har angetts som tillämplig lagbestäm melse under referatrubriken i överklagbarhetsmål hos HFD. Se t.ex. HFD 2018 ref. 71, HFD 2022 ref. 31, HFD 2023 ref. 36, HFD 2024 ref. 1 och HFD 2024 ref. 14. Det kanske allra tydligaste fallet, i vilket HFD accepte rat att tillämpa 41 § FL på en överklagbarhetsfråga, är HFD 2018 ref. 71. I fallet har HFD kommit fram till att det stod klart att beslutet kunde antas påverka klagandenas (”kommunernas”) situation på ett sådant sätt som avsågs i 41 § FL. Beslutet var därmed överklagbart. När ett överklagande kommit in till beslutsmyndigheten, ska denna pröva om överklagandet kommit in i rätt tid, men saknar rätt att besluta i frågor om ett besluts överklagbarhet. Sedan myndigheten överlämnat överklagandet och övriga handlingar till den domstol (i allmänhet förvaltningsrätten) som ska pröva överklagandet, har detta gett upphov till ett mål i domstolen, vilket till en början kan gälla en överklagbarhetsfråga. Men har inte målet då kommit över på stadiet för sådan rättskipning som regleras i FPL? Jag är medveten om att det numera finns bestämmelser i FL av ren rättskipningskaraktär, men ska detta också medföra att man helt struntar i gränsdragningen mellan FL och FPL?
- Domstolarna – och då särskilt HFD – måste naturligtvis ha insett det före liggande problemet. Men hur har detta lösts i praktiken? I fallet HFD 2022 ref. 31 har HFD valt att i skälen skriva att bedömningen skulle ske utifrån de allmänna regler för överklagbarhet som utvecklats i praxis och som kommit till uttryck i 41 § FL. Denna skrivning upprepades senare i HFD 2023 ref. 36, HFD 2024 ref. 1 och HFD 2024 ref. 14. Som jag tolkar formuleringen är det huvudsakligen de regler som tillkommit i praxis som ska vara vägledande; den omständigheten att dessa regler också kommer till uttryck i 41 § FL tycks vara av underordnad betydelse. HFD har här elegant tagit sig förbi frågan om lag regeln verkligen varit tillämplig i rättsfallen. Jag vidhåller nog för min del att den rättsliga grunden på domstolssidan bör vara en fast rättspraxis på området (åtminstone efter tillkomsten av RÅ 2004 ref. 8 olivoljefallet).
- I fallet HFD 2022 ref. 31 har HFD lagt till ytterligare en omständighet, som bör uppmärksammas vid bedömningen av om ett beslut är överklagbart. Enligt HFD:s mening bör bedömningen ske med utgångspunkt i det uppdrag och ansvar som den beslutande myndigheten har. Detta torde innebära att en myndighets beslut inte skulle vara överklagbara om uppdraget och ansva ret företer brister, t.ex. är ofullständiga. Man kan fråga sig om detta också gäller när ett beslut medför att någons situation påverkas negativt. Mycket tyder på att beslutens faktiska effekt inte ska ha någon betydelse, eftersom själva utgångspunkten ska vara ”uppdraget och ansvaret”. Jfr fallet HFD 2024 ref. 1 p. 31 (avsaknaden av visst ansvar). Detta är naturligtvis inte i överens stämmelse med de ursprungliga kraven på ett besluts överklagbarhet och har inte heller något stöd i 41 § FL. Egentligen ligger denna s.k. utgångspunkt nära frågor om myndighets behörighet att meddela beslut av visst slag och därför inte i första hand kan anses gälla besluts överklagbarhet. Det hade nog varit begripligare för en läsare om man utvecklat tankegången sålunda att myndighetens uppdrag och ansvar inte har kunnat möjliggöra att besluten haft sådan påverkan att de kunnat bli överklagbara.
Reflektioner kring biotopskydd, legalitetsprincipen, äganderätt, skadestånd, kompetensfördelning och besluts överklagbarhet13 hänvisningar
- Dessa numreringar är hämtade ur HFD 2024 ref. 1. Förvaltningsrättslig tidskrift 2025, https://doi.org/10.53292/299f1428.94839b8e
- I HFD 2024 ref. 1 hade två makar (B) som ägde skog överklagat att Skogsstyrelsen hade registrerade delar av deras skog som nyckelbiotoper åren 1995 och 2016. Registreringarna inleddes på 1990-talet som en försöksverksamhet (se avsnitt 3.2). Fråga om avverkning uppkom först sedan skogen hade angripits av granbarkborrar och makarna B ville skydda sin skog. Avverkning förutsätter anmälan till Skogsstyrelsen för eventuellt samråd (12 kap. 6 § MB). Vid ett sådant samråd uttalade Skogsstyrelsen att biotopområdena trots angreppen ”borde lämnas helt orörda” (HFD p. 9). Härefter valde makarna B att år 2019 överklaga registreringarna till förvaltningsrätten. De uppgavs om intet göra ett ”effektivt skogsbruk” och därmed kränka deras egendomsskydd i både grundlagen och Europakonventionen. De påtalade även att registreringarna saknade erforderligt lagstöd.
- Ett överklagande är således bättre för den som är missnöjd med ett förvaltningsbeslut än en talan i allmän domstol. På så sätt kan ju beslutet i bästa fall komma att ändras. Fast säg den ”sanning” som är hundraprocentig. I vårt fall med skogsägarna torde en överprövning i HFD knappast ha varit meningsfull förutom att ge makarna en slags moralisk upprättelse: ”Ni hade rätt och staten gjorde fel”. Stora delar av skogen var redan förstörd, uppäten av granbarkborrar. Ett överklagande kunde såtillvida vara ett s.k. otjänligt rättsmedel och en skadeståndsprocess i realiteten en bättre metod (se HFD 2020 ref. 26 i avsnitt 2). Legalitetsprincipen är fastslagen i vår grundlag och uttrycks så att offentlig makt ska ”utövas under lagarna” (1 kap. 1 § st. 2 RF). I 5 § FL finns en vagare formulering: De åtgärder som myndigheterna vidtar ska ha ”stöd i rättsordningen”. Enligt lagmotiven förutsätts ”någon form av normmässig förankring för all typ av verksamhet som en myndighet bedriver.” Legalitetsprincipen torde normalt ställa krav på ett författningsstöd sådant det förstås enligt 8 kap. 1 § RF och kan innebära att en lag är nödvändig (se nedan). Principen brukar uppfattas som utmärkande för en rättsstat och är avsedd att göra maktutövning förutsägbar. Dess betydelse har förstärkts till följd av europeiseringen av svensk rätt, vilket flera prejudikat utvisar. Myndigheten kan anses ha överskridit sin kompetens och beslut har undanröjts eller upphävts för att författningsstöd har saknats. HFD uttalade sig inte särskilt om legalitetsprincipen och dess betydelse i HFD 2024 ref. 1, vilket de båda underrätterna däremot gjorde. Förvaltningsrätten i Linköping (dom den 16 november 2021, mål 6136-20) och Kammarrätten i Jönköping (dom den 7 december 2022, mål 4139-21) såg till betydelsen av kompetens och legalitet, varvid registreringarna i fråga undanröjdes. Dessa båda domar kom alltså HFD att undanröja. Skogsstyrelsens registreringar av nyckelbiotoper var problematisk i så måtto att de helt saknade ett författningsstöd (HFD p. 21, det fanns ”inte någon författningsreglering överhuvud taget”). Den enda förklaring som jag kan se till detta ”laglösa” tillstånd är att registreringarna inleddes som en oreglerad försöksverksamhet som med tiden övergick i något annat och mer (se avsnitt 3.2). Verksamheten i fråga har visserligen upphört bl.a. av rättssäkerhetsskäl, men effekterna kan som ska redovisas kvarstå. Finns det något annat stöd i ”rättsordningen” (jfr 5 § FL)? Skogsstyrelsen ansåg sig ha ett ”rättsligt stöd” genom regleringsbrev och särskilda regeringsbeslut under tiden före den 27 juni 2019 (se avsnitt 3.2.2). Jag menar att detta stöd var otillräckligt trots de motivuttalanden som finns (se nedan). Skogsstyrelsen kan tvärtom befaras ha gått utanför sin kompetens och registreringsbesluten borde ha undanröjts i den mån de hade ansetts som överklagbara.