Överklagbarheten i en ny tappning5 hänvisningar
- Det är inte alls ovanligt att 41 § FL har angetts som tillämplig lagbestäm melse under referatrubriken i överklagbarhetsmål hos HFD. Se t.ex. HFD 2018 ref. 71, HFD 2022 ref. 31, HFD 2023 ref. 36, HFD 2024 ref. 1 och HFD 2024 ref. 14. Det kanske allra tydligaste fallet, i vilket HFD accepte rat att tillämpa 41 § FL på en överklagbarhetsfråga, är HFD 2018 ref. 71. I fallet har HFD kommit fram till att det stod klart att beslutet kunde antas påverka klagandenas (”kommunernas”) situation på ett sådant sätt som avsågs i 41 § FL. Beslutet var därmed överklagbart. När ett överklagande kommit in till beslutsmyndigheten, ska denna pröva om överklagandet kommit in i rätt tid, men saknar rätt att besluta i frågor om ett besluts överklagbarhet. Sedan myndigheten överlämnat överklagandet och övriga handlingar till den domstol (i allmänhet förvaltningsrätten) som ska pröva överklagandet, har detta gett upphov till ett mål i domstolen, vilket till en början kan gälla en överklagbarhetsfråga. Men har inte målet då kommit över på stadiet för sådan rättskipning som regleras i FPL? Jag är medveten om att det numera finns bestämmelser i FL av ren rättskipningskaraktär, men ska detta också medföra att man helt struntar i gränsdragningen mellan FL och FPL?
- Domstolarna – och då särskilt HFD – måste naturligtvis ha insett det före liggande problemet. Men hur har detta lösts i praktiken? I fallet HFD 2022 ref. 31 har HFD valt att i skälen skriva att bedömningen skulle ske utifrån de allmänna regler för överklagbarhet som utvecklats i praxis och som kommit till uttryck i 41 § FL. Denna skrivning upprepades senare i HFD 2023 ref. 36, HFD 2024 ref. 1 och HFD 2024 ref. 14. Som jag tolkar formuleringen är det huvudsakligen de regler som tillkommit i praxis som ska vara vägledande; den omständigheten att dessa regler också kommer till uttryck i 41 § FL tycks vara av underordnad betydelse. HFD har här elegant tagit sig förbi frågan om lag regeln verkligen varit tillämplig i rättsfallen. Jag vidhåller nog för min del att den rättsliga grunden på domstolssidan bör vara en fast rättspraxis på området (åtminstone efter tillkomsten av RÅ 2004 ref. 8 olivoljefallet).
- Redan året efter kom genom rättsfallet 2019 ref. 21 en överraskande omsvängning av rättspraxis. I fallet klargjordes att det skulle göras en objek tiv bedömning av om ett beslut av ett visst slag typiskt sett medförde att kravet på påverkan var uppfyllt. Bedömningen skulle alltså, som det fram hölls i fallet, inte göras utifrån konsekvenserna i det specifika fallet. Med ”objektiv bedömning” brukar menas en opartisk eller saklig bedömning och är en självklarhet i allt dömande, men tycks här närmast ha innebörden av en bedömning av stor räckvidd som sträcker sig långt utanför det konkreta fallet. Det sägs på ett ställe i beslutsskälen rent ut att frågan om ett beslut är överklagbart inte får avgöras i förhållande till beslutets adressat. I det senare tillkomna fallet HFD 2023 ref. 36 har HFD dessutom lagt till att en förvalt ningsmyndighets ställningstagande visserligen kan vara av betydelse för den som berörs, men om det inte är avsett att påverka andra förvaltningsorgans eller enskildas handlande föreligger inte sådana faktiska verkningar som krävs för överklagbarhet. Det som här sägs om att påverka andra förvaltningsorgans eller enskildas handlande är vad vi som var verksamma i HFD i början av seklet ansåg vara kännetecknande för uppkomsten av ett förvaltningsbeslut (se HFD i RÅ 2004 ref. 8). I 2023 års fall har HFD således flyttat över förut sättningarna till överklagbarheten av ett beslut.