2 hänvisningar i 2 artiklar · 2 stycken/fotnoter
Torvald Larsson · FVR 2025 s. 393–398 · 1 ställe
- Efter att Waris bidragit med ett perspektiv från det östra grannlandet, tog Ulrik von Essen vid med ett anförande om kompetensfördelningsproblemet ur den svenska Högsta förvaltningsdomstolens synvinkel. von Essen inledde med en problembeskrivning avseende situationen i svensk rätt. Europakonventionen och unionsrätten kräver i vissa fall en möjlighet till domstolsprövning. Samtidigt uppfyller svensk lagstiftning inte alltid detta, vilket bland annat kan hänga samman med att det finns överklagandeförbud, att överklaganderegler saknas eller att det råder osäkerhet om vad som utgör ett överklagbart beslut. Det sagda kan leda till såväl negativa kompetenskonflikter som positiva kompetenskonflikter. von Essen gick därefter igenom praxis rörande rätten till domstolsprövning enligt artikel 6.1 i Europakonventionen samt rörande kompetensfördelningen mellan allmän domstol och allmän förvaltningsdomstol. Särskild uppmärksamhet fäste han vid HFD 2019 ref. 43, som gällde möjligheten att begära domstolsprövning av ett beslut fattat av Riksidrottsförbundet, ett enskilt organ som fått till uppgift att utföra förvaltningsuppgifter (besluta om fördelning av statsbidrag). I avgörandet framhöll Högsta förvaltningsdomstolen att eftersom det i det aktuella fallet förelåg en rätt till domstolsprövning enligt Europakonventionen skulle allmän förvaltningsdomstol vara behörig att pröva ett överklagande av Riksidrottsförbundets beslut, trots att de aktuella föreskrifterna inte hänvisade till bestämmelserna om överklagande i förvaltningslagen (2017:900). von Essen framhöll att HFD 2019 ref. 43 hade inneburit en viss förskjutning av kompetens från allmän domstol till allmän förvaltningsdomstol och diskuterade huruvida denna förskjutning var positiv eller negativ. Han lyfte därvid fram de fördelar för den enskilde som förvaltningsprocessen för med sig, däribland att förvaltningsprocessen är indispositiv, processen kan leda till att det överklagade beslutet upphävs, ändras eller ersätts med ett nytt, samt att den enskilde i grunden kan föra sin process själv och inte riskerar något kostnadsansvar. Avslutningsvis pekade von Essen på vissa kvarvarande problem avseende kompetensfördelningen, bland annat mot bakgrund av att Högsta förvaltningsdomstolen i HFD 2020 ref. 14 och HFD 2021 ref. 8 hade förklarat att det saknades skäl att tillåta prövning i allmän förvaltningsdomstol när det fanns möjlighet att erhålla domstolsprövning i allmän domstol. von Essen diskuterade även den nya regleringen i utsökningsbalken, enligt vilken förvaltningsmyndigheters beslut blir direkt verkställbara förutsatt att beslutet innefattar betalningsskyldighet och får överklagas i annan ordning än den som gäller för laglighetsprövning enligt 13 kap. kommunallagen (2017:725), se 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken.p. 9 · s. 396
Wiweka Warnling Conradson · FVR 2025 s. 541–564 · 1 ställe
- saknar författningsstöd? Vad innebär egentligen legalitetsprincipen? Det finns många skogsägare som berörs av tidigare registreringar och som kan vilja få upprättelse genom skadestånd. Problematiken begränsas f.ö. inte till skogsägare och miljörätt, utan den sträcker sig långt längre än så. Den gamla frågan om rätt till domstolsprövning enligt artikel 6 i Europakonventionen gör sig gällande liksom den om kompetensfördelning mellan våra domstolar och hur vi bäst hanterar icke hållbara överklagandeförbud: Är det allmän förvaltningsdomstol eller allmän domstol som ska tillhandahålla erforderlig domstolsprövning? Som professor emerita i offentlig rätt anser jag att förvaltningsbeslut normalt ska kunna överprövas i allmän förvaltningsdomstol genom förvaltningsb esvär. Om ”ribban” för överklagbarhet läggs högt, så kan denna möjlighet till domstolsprövning komma att begränsas. Makarna B ville genom sitt överklagande åstadkomma att Skogsstyrelsens registreringar skulle undanr öjas. Visst kan en talan väckas mot staten i allmän domstol, vilket kan vara ett tillräckligt ”effektivt rättsmedel” (artikel 13 i Europakonventionen). Men bör den enskilde verkligen inte kunna kräva mer än så ur ett rent rättss äkerhetsperspektiv? Förvaltningsdomstolarnas position har förstärkts genom europeiseringen av svensk rätt och den bör, anser jag, inte försvagas. Alltsedan de första fällande domarna i Europadomstolen på 1980-talet avseende kränkningar av artikel 6 i Europakonventionen (t.ex. Sporrong och Lönnroth och Tre Traktörer) har svensk rätt genomgått omfattande förändringar. Instansordningen har ändrats i många specialförfattningar, en allmän kompetensregel för förvaltningsrätten har tillkommit (40 § FL) liksom en rätt till domstolsprövning av regeringsbeslut genom rättsprövning. De allmänna domstolarna är sedan lång tid tillbaka involverade i förvaltningsbeslut, vilket har genererat diverse kompetensproblem att hantera. Problemen har vuxit genom europeiseringen av svensk rätt innebärande utökade krav på domstolsprövning. Vi har haft både positiva och negativa kompetenskonflikter, som i Stallknecht-fallet (NJA 1994 s. 657 och RÅ 1997 ref. 65), där ingendera av domstolarna ansåg sig vara behörig. HFD försökte lösa kompetensfrågan i HFD 2019 ref. 43, men det är svårt att greppa hela problematiken. Överklagandeförbud har vi gott om i svensk rätt och de kan leda till problem som i HFD 2020 ref. 14, om ersättning från en personskadeförsäkring. HFD fann att de allmänna förvaltningsdomstolarna inte var behöriga, utan en skadeståndstalan i allmän domstol anvisades som rättsmedel. Därmed ansågs den klagandes rätt till domstolsprövning vara tillgodosedd. Man kan bara hoppas att de allmänna domstolarna tar emot ”bollen” och anser sig ha kompetens att pröva saken.Problematiken i ett nötskal eller två eller tre … · p. 13 · s. 542