Rättsfall
HFD 2020 ref. 12
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
HFD 2020 ref. 12
BibTeX
@misc{hfd-2020-ref-12,
author = {{Högsta förvaltningsdomstolen}},
title = {{HFD 2020 ref. 12}},
year = {2020},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
3 hänvisningar i 2 artiklar · 3 stycken/fotnoter
Reflektioner kring biotopskydd, legalitetsprincipen, äganderätt, skadestånd, kompetensfördelning och besluts överklagbarhet2 hänvisningar
- Ännu ett fall värt att nämna är HFD 2020 ref. 12, som avsåg Skogsstyrelsens vägledning i samband med tillsyn. I likhet med vårt fall var det fråga om sådan skogsavverkning som inte förutsatte tillstånd men väl en anmälan till Skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen hade lämnat ”råd och anvisningar” till en markägare om vad som ”borde” göras för att uppfylla naturvårdens intressen. Återigen undersökte HFD ifall det var ett ”uttalande” som avsågs att vara ”handlingsdirigerande”. Ett uttalandes ”yttre form” var inte avgörande utan det var uttalandets ”syfte och innehåll”. I praxis har ställts ”tämligen låga krav för att ett ställningstagande ska anses utgöra ett förvaltningsbeslut”. Mot bakgrund därav och då vägledningen inte utgjorde en form av service, utan hade tillkommit ”i samband med tillsyn och som en följd av ett författningsreglerat krav att underrätta myndigheten om en planerad avverkning” fick vägledningen anses ha en sådan ”handlingsdirigerande effekt” att den utgjorde ett förvaltningsbeslut. Resonemanget är gripbart. Skogsstyrelsen bedrev tillsyn enligt 33 § skogsvårdslagen (1979:429) och agerade med stöd av 14 §. Det fanns alltså ett ”förvaltningsbeslut” precis som i HFD 2024 ref. 1. I nästa led, dvs. avseende frågan om överklagbarhet, befanns dock inget av besluten kunna överklagas. Vad som krävs för överklagbarhet är vanskligt att uttala sig om i mer generella termer, då det är flera parametrar att väga in och särskilda omständigheter i ett enskilt fall kan försvåra jämförelser. Utgångspunkten för bedömningen är i vart fall 41 § FL: ”Ett beslut får överklagas om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt.” Paragrafen ger som synes inte mycket information, utan vad som avses med ett ”inte obetydligt sätt” får bestämmas genom rättspraxis. Domstolarna har laborerat med kriterier som ”påvisbar effekt” och ”påtagliga rättsliga eller faktiska verkningar”. Sådana kriterier förekommer än idag, men tonvikten ska enligt lagmotiven numera läggas på beslutets ”faktiska verkningar”. Jag påminner om vad Rune Lavin ovan anförde, nämligen att HFD 2018 ref. 23 är det sista prejudikat som han känt sig ”riktigt hemtam i”. 4.2.1 En mall från 2018 för bedömning av överklagbarhet I HFD 2018 ref. 23 gjorde HFD en inventering av ett antal tidigare prejudikat och satte samman en ”mall” till stöd för den fortsatta bedömningen av överklagbarheten. Mallen finns att läsa i domen och jag återger bara sådant som är av intresse för min framställning. – Om en myndighet avger ett ”ställningstagandet” som faller inom myn-
- Ännu ett fall och med särskilt intresse är HFD 2020 ref. 12, avseende frågan om huruvida Skogsstyrelsens vägledning var ett förvaltningsbeslut. Jag har redan omnämnt fallet vad avser existensen av ”ett beslut” (se avsnitt 4.1), men fokuserar nu på frågan om överklagbarhet. HFD konstaterade att förvaltningsbeslut regelmässigt får ”konsekvenser i skilda avseenden och i olika utsträckning för den som berörs.” En vägledning uppgavs kunna vara överklagbar under följande förutsättningar: – De ”beslutade råden och anvisningarna” måste i sig – om de följs – vara av