Överklagbarheten i en ny tappning1 hänvisning
Rättsfall
HFD 2018 ref. 23
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
HFD 2018 ref. 23
BibTeX
@misc{hfd-2018-ref-23,
author = {{Högsta förvaltningsdomstolen}},
title = {{HFD 2018 ref. 23}},
year = {2018},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 2 artiklar · 5 stycken/fotnoter
Reflektioner kring biotopskydd, legalitetsprincipen, äganderätt, skadestånd, kompetensfördelning och besluts överklagbarhet4 hänvisningar
- Prejudikatet avser således frågan om ”förvaltningsbeslut” och ”överklagbarhet” och utgör ännu en pusselbit i den mall för bedömningen av överklagbarhet som HFD etablerade i HFD 2018 ref. 23, då med utgångspunkt från beslutens ”faktiska verkningar” (se avsnitt 4.2.1). Vilka konsekvenserna kan bli av en nyckelbiotopsregistrering råder det delade meningar om. Makarna B ansåg att registreringarna hade bidragit till att rasera deras livsverk, en skog vårdad i generationer, medan HFD fann att verkningar inte var av ”tillräckligt kvalificerat slag” och att staten saknade ett ansvar för dem (se avsnitt 1.2 och 4.2). Besluten var m.a.o. inte överklagbara (HFD p. 26 och p. 32).
- Frågan om något är ett förvaltningsbeslut och om beslutet i så fall kan överklagas är både omfattande och komplicerad. Min utgångspunkt blir här HFD 2024 ref. 1: ”Skogsstyrelsens registrering av en nyckelbiotop har inte ansetts utgöra ett överklagbart beslut.” Prejudikatet utvisar att det endast är förvaltningsbeslut som kan överklagas och att bedömningen görs i två led. HFD fastslog först att Skogsstyrelsens registrering utgjorde ett förvaltningsbeslut (HFD p. 22–25), varpå HFD övergick till frågan om beslutet var överklagbart, vilket det inte ansågs vara (HFD p. 26–33). Ett förvaltningsbeslut brukar definieras som ett ”uttalande” varigenom myndigheten avser att styra enskilda personer eller andra myndigheter; uttalandet ska ha en ”handlingsdirigerande” effekt. Överklagbarheten bedöms med utgångspunkt 41 § FL, en kortfattad paragraf som väcker fler frågor än den besvarar (se avsnitt 4.2). Rune Lavin, som är väl förtrogen med praxis avseende både beslut och överklagbarhet, gav uttryck för en viss tvekan i sin senaste artikel i ämnet, benämnd ”Överklagbarheten i en ny tappning”. Han förklarade att det senaste prejudikatet som han känt sig ”riktigt hemtam i är HFD 2018 ref. 23”. Därefter har rättsutvecklingen tagit sig nya former, en ”överraskande omsvängning av rättspraxis”, som innebär att HFD har fjärmat sig från beslutens faktiska effekter. Det kan av olika skäl vara svårt att avgöra om ”något” är ett förvaltningsbeslut. I här granskat fall anknöt HFD till det ofta förekommande kriteriet ”handlingsdirigerande” effekt (HFD p. 22). HFD förklarade, att det var Skogsstyrelsens bedömning av ett skogsområdes naturvärden som avgjorde frågan om det skulle registreras som en nyckelbiotop (HFD p. 23–24). Kriterierna för en registrering motsvarade dem i 12 kap. 6 § MB om anmälan och samråd (dvs. inte om registreringen som sådan, se avsnitt 3.1). Registreringen innebar att ett område fick ett individuellt nummer, vilket möjliggjorde identifiering av nyckelbiotopen vid framtida anmälningar avseende planerade skogsbruksåtgärder Det anförda innebar, enligt HFD, att Skogsstyrelsens registreringar av nyckelbiotoper har en handlingsdirigerande effekt för dem som berörs och att registreringarna därmed utgör ”förvaltningsbeslut” (HFD p. 25).
- Ännu ett fall värt att nämna är HFD 2020 ref. 12, som avsåg Skogsstyrelsens vägledning i samband med tillsyn. I likhet med vårt fall var det fråga om sådan skogsavverkning som inte förutsatte tillstånd men väl en anmälan till Skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen hade lämnat ”råd och anvisningar” till en markägare om vad som ”borde” göras för att uppfylla naturvårdens intressen. Återigen undersökte HFD ifall det var ett ”uttalande” som avsågs att vara ”handlingsdirigerande”. Ett uttalandes ”yttre form” var inte avgörande utan det var uttalandets ”syfte och innehåll”. I praxis har ställts ”tämligen låga krav för att ett ställningstagande ska anses utgöra ett förvaltningsbeslut”. Mot bakgrund därav och då vägledningen inte utgjorde en form av service, utan hade tillkommit ”i samband med tillsyn och som en följd av ett författningsreglerat krav att underrätta myndigheten om en planerad avverkning” fick vägledningen anses ha en sådan ”handlingsdirigerande effekt” att den utgjorde ett förvaltningsbeslut. Resonemanget är gripbart. Skogsstyrelsen bedrev tillsyn enligt 33 § skogsvårdslagen (1979:429) och agerade med stöd av 14 §. Det fanns alltså ett ”förvaltningsbeslut” precis som i HFD 2024 ref. 1. I nästa led, dvs. avseende frågan om överklagbarhet, befanns dock inget av besluten kunna överklagas. Vad som krävs för överklagbarhet är vanskligt att uttala sig om i mer generella termer, då det är flera parametrar att väga in och särskilda omständigheter i ett enskilt fall kan försvåra jämförelser. Utgångspunkten för bedömningen är i vart fall 41 § FL: ”Ett beslut får överklagas om beslutet kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt.” Paragrafen ger som synes inte mycket information, utan vad som avses med ett ”inte obetydligt sätt” får bestämmas genom rättspraxis. Domstolarna har laborerat med kriterier som ”påvisbar effekt” och ”påtagliga rättsliga eller faktiska verkningar”. Sådana kriterier förekommer än idag, men tonvikten ska enligt lagmotiven numera läggas på beslutets ”faktiska verkningar”. Jag påminner om vad Rune Lavin ovan anförde, nämligen att HFD 2018 ref. 23 är det sista prejudikat som han känt sig ”riktigt hemtam i”. 4.2.1 En mall från 2018 för bedömning av överklagbarhet I HFD 2018 ref. 23 gjorde HFD en inventering av ett antal tidigare prejudikat och satte samman en ”mall” till stöd för den fortsatta bedömningen av överklagbarheten. Mallen finns att läsa i domen och jag återger bara sådant som är av intresse för min framställning. – Om en myndighet avger ett ”ställningstagandet” som faller inom myn-