Rättsfall

HFD 2014 ref. 14

Rättskälldiskussion

Citera

HFD 2014 ref. 14

BibTeX

@misc{hfd-2014-ref-14,
  author       = {{Högsta förvaltningsdomstolen}},
  title        = {{HFD 2014 ref. 14}},
  year         = {2014},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

2 hänvisningar i 2 artiklar · 2 stycken/fotnoter

How Swedish Courts Give Reasons when Deciding not to Refer1 hänvisning

Isak Nilsson · ERT 2026 s. 35–53 · 1 ställe

Lower- and intermediate courts also found the reason not to refer within the national legal system, mostly by pointing to conclusions from apex courts that these had previously opted not to refer. As an example: “in light of the Supreme Administrative Court’s position in the judgment HFD 2014 ref. 14, the administrative court of appeal finds no grounds to request a preliminary ruling …”. Although this practice makes sense from a national judicial hierarchy perspective, it is important to remember that, in matters of EU law, the CJEU is the court to follow. National courts must make independent decisions on whether to refer, regardless of the position of apex courts. It is a better practice to reference the specific reasoning provided by the court of last instance, for example the same CJEU case-law, rather than simply stating that referral is unnecessary based on a higher court’s decision. This is reflected in the following observation: “[A]lthough it is the CJEU and not the Administrative Supreme Court that serves as the ultimate interpreter of EU law, the Court of Appeal’s position is that the CJEU’s case law [referenced by the Swedish Supreme Court] … was sufficiently clear …”.THE FINDINGS · p. 24 · s. 50

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20191 hänvisning

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 1 ställe

I början av 2010 meddelade EU-domstolen dom i målet Graphic Procédé, C-88/09, EU:C:2010:76. Skatteverket reviderade på grund av domen verkets tidigare uppfattning, att mervärdesskatt skulle tas ut med en skattesats om 25 procent. Tryckeritjänster skulle i stället beskattas med en skattesats om 6 procent. Tryckerierna började härefter att begära återbetalning från Skatteverket med ett belopp motsvarande mellanskillnaden mellan de båda skattesatserna. Skatteverket betalade också ut beloppet. Totalt uppgick tillbakabetalningarna till mycket stora belopp; enligt uppgift kring 3–4 miljarder kronor. Senare beslutade Skatteverket om efterbeskattning av tryckerikunderna, motsvarande skillnaden mellan de båda skattesatserna. HFD slog också fast, utan närmare redovisning av grunderna för det ställningstagandet, att det fanns rättsliga förutsättningar för att genom efterbeskattning sänka tryckerikundernas avdrag för ingående skatt. Detta berodde delvis på att det enligt HFD inte fanns någon grund för att det skulle vara omöjligt eller orimligt svårt att få ersättning från tryckeriet för den felaktigt betalda mervärdesskatten. Det ansågs då inte heller uppenbart att en efterbeskattning av bolaget skulle vara oskälig (se HFD 2014 ref. 14). Detta kanske något vågade uttalande från HFD ledde till att tryckerikunderna krävde att av tryckerierna återfå ett belopp motsvarande vad de efterbeskattats med. Det förekom ett stort antal sådana mål både i domstol och inför skiljenämnder där utgångarna gick åt olika håll.Förpliktelsers uppkomst · p. 63 · s. 844