Rättsfall

HFD 2011 ref. 36

Rättskälldiskussion

Citera

HFD 2011 ref. 36

BibTeX

@misc{hfd-2011-ref-36,
  author       = {{Högsta förvaltningsdomstolen}},
  title        = {{HFD 2011 ref. 36}},
  year         = {2011},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

3 hänvisningar i 2 artiklar · 3 stycken/fotnoter

Ett litet steg för HD, ett stort språng för personrätten1 hänvisning

Therése Fridström Montoya · SvJT 2016 s. 523–540 · 1 ställe

Fridström Montoya (2014) s. 467 ff. 1 0 NJA 2015 s. 851 p. 15. 11 NJA 2015 s. 851 p. 16. 12 LSS 1 § 1–3. 13 Angående vem som kvalificerar sig inom personkrets 3, se RÅ 1999 ref 54; RÅ 1997 ref 28; HFD 2011 ref 36; HFD 2012 ref 8; prop. 1992/93:159 s. 55 f och s. 168 f. Se även Bäckman (2013) Gynnande besluts negativa rättskraft och rättssäkerhet — för människor med funktionsnedsättning inom rättsområdena SoL och LSS s. 138 f. 1 4 Prop. 1992/93:159 s. 54 ff. 15 RÅ 2006 not 187. 16 Övriga insatser enligt LSS 9 § är råd och stöd från habiliterings/rehabiliteringspersonal inom landstinget, ledsagarservice, avlösarservice i hemmet, korttidsvistelse utanför det egna hemmet, korttidstillsyn för skolungdom över 12 år, boende i familjehem eller bostad med särskild service för barn och ungdomar, bostad med särskild service för vuxna eller särskilt anpassad bostad för vuxna samt daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar förvärvsarbete och inte utbildar sig. 17 FB 12:2. 18 Se prop. 1992/93:159 s. 61 ff angående syfte och uppdrag för personlig assistent, och s. 75 ff angående kontaktperson. 19 NJA 2015 s. 851 p. 7, 13 och 18. 20 Att detta är förutsättningen framgår om frågan leds så långt tillbaka som till förarbetena till 1924 års förmynderskapslag, vilka dagens regler om god man och förvaltare bygger på, se NJA II 1924 s. 228. För en mer ingående diskussion kring dessa förarbeten i relation till frågan om när godmanskap behövs, se Fridström Montoya (2015) Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk par adox s. 303 ff. Se för en annorlunda uttryckt uppfattning om när godmanskap behövs, Odlöw (2005) Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare? s. 193 ff. 21 NJA 2015 s. 851 p. 8. 22 Verksamheter med personligt ombud riktar sig till personer med långvarig och omfattande psykisk funktionsnedsättning som har behov av särskilt stöd för att kunna tillvarata sina rättigheter i samhället. Enligt Socialstyrelsens uppföljningsrapport från år 2014 finns sådan verksamhet i 245 kommuner. Det finns ingen lagreglering avseende personliga ombud. Verksamheten är frivillig och kan vara organiserad i olika former. En förordning om statsbidrag till kommuner som bedriver verksamhet med personligt ombud (SFS 2013:522) trädde i kraft den 1 augusti 2013. Ett personligt ombud agerar för den hjälpbehövandes räkning med stöd av fullmakt. 23 NJA 2015 s. 851 p. 8. 24 Angående syftet med sociala stödåtgärder i generell mening får hänvisas till förarbetena till socialtjänstlagen, prop. 1979/80:1 och prop. 2000/01:80 och till LSS, prop. 1992/93:159. 25 Godmanskapet kan beskrivas som ett uppdrag sammansatt av tre roller: en intresse- och behovsbevakarroll, en sysslomannaroll och en ställföreträdarroll. Se Fridström Montoya (2015) Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 325 ff. 2 6 De ökande behoven i den nära framtiden av skydd och stöd för vuxna med bristande förmågor att rättshandla var motiven till Europarådets rekommendation, Rec (1999)4 on Principles Concerning the Legal Protection of Incapable Adults, och diskuteras i dokumentets Explanatory Memorandum från rådets ministerkommitté i p. 6-7. 27 Von Schéele & Wallgren, Överförmyndarpraktika, Varaktiga godmanskap 11 kap. 4 § FB, www.zeteo.se, 2016-06-07. 2 8 Odlöw (2005) Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare? s. 73. 29 Se Ds 2014:16 med förslag om framtidsfullmakter, som föreslår att AvtL ändras på så sätt att det ska framgå i 22 § att en rättshandling som en fullmäktig företar efter den tidpunkt då fullmaktsgivaren på grund av psykisk störning, sjukdom, skada, eller liknande förhållande varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter, inte ska ha större verkan än den skulle ha haft om fullmaktsgivaren själv företagit rättshandlingen. Ds 2014:16 s. 26. 30 Eller, med Grönfors terminologi, om det som konstituerar behörighet för fullmäktigen att binda fullmaktsgivaren är den sistnämndes viljeförklaring eller andra ”fullmaktsgrundande rättsfakta”. Grönfors (1993:2013) Avtalsgrundande rättsfakta s. 87. Frågan om hur man ser på vad som grundar en fullmakt är betydligt mer komplex än utrymmet i denna artikel medger. Den intresserade läsaren hänvisas till Grönfors a.a.; Samuelsson (2015) DCFR som svensk rättskälla? i Dahlberg & Åhman (red.) (2015) Europarätten — 20 år i Sverige s. 197 ff, särskilt s. 223 ff. 31 Adlercreutz & Gorton (2011) Avtalsrätt I s. 160. 32 Hassler (1920) Om ställföreträdarskap i rättegång s. 25; Adlercreutz & Gorton a.a. s. 161; Odlöw a.a. s. 69. 33 Sådana legala ställföreträdare är barns förmyndare eller vårdnadshavare och vuxnas gode män eller förvaltare. 34 Adlercreutz & Gorton (2011) Avtalsrätt I s. 161; Fridström Montoya (2015) Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 123 ff. 3 5 Fridström Montoya a.a. s. 267 ff. 36 Singer (2012) Barnets bästa. Om barns ställning i familj och samhälle s. 273. 37 Odlöw (2005) Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare? s. 169 ff; Fridström Montoya a.a. s. 299 ff. 38 Adlercreutz & Gorton a.a. s. 161. 3 9 Se Grauers (2009) Person och avtal — en kortfattad inledning till person- och avtalsrätten s. 80. Se även Adlercreutz & Gorton (2011) Avtalsrätt I s. 229. 40 Se Saldeen (1998) Arvsrätt s. 119 och 130 ff angående dödsboets rättshandlingar. 41 Grauers a.a. s. 76. 42 HD beslutade i enlighet med föredragandens betänkande, där det anfördes att ”[u]tredningen visar väl att Svea numera på grund av sin sinnesbeskaffenhet icke kan själv föra sin talan i förevarande mål. Emellertid har någon anledning ej framkommit att frånkänna den 1966 för [ombudet] utfärdade fullmakten giltighet, och denna får anses innefatta behörighet att mottaga stämning och i övrigt företräda Svea i rättegången.” 4 3 Odlöw (2005) Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare? s. 98. 44 Grönfors (1993:2013) Avtalsgrundande rättsfakta s. 88. 45 NJA 2013 s. 659 p. 12. 46 Rynning (1994) Samtycke till medicinsk vård och behandling s. 312. 47 SOU 2004:112, Ds 2014:16 och SOU 2015:80. 4 8 SOU 2004:112 Band II s. 523. 49 SOU 2004:112 Band II s. 476. 50 Enligt justitiedepartementet kan en proposition förväntas under hösten 2016. 51 Odlöw (2005) Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare? s. 103. 52 Ds 2014:16 s. 100. 5 3 Hovrätten för Västra Sveriges slutliga beslut 2016-04-06, mål nr ÖÄ 3998-15. 54 NJA 2015 s. 851 p. 13. 5 5 Fler ogiltighetsgrunder återfinns i 3 kap. AvtL. 56 NJA 2015 s. 851 p. 7. 57 Se Fridström Montoya (2014) Syftet som försvann — förmynderskapsrätten för vuxna på irrvägar s. 470; Fridström Montoya (2015) Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 304 ff. 5 8 Exempelvis krävs samtycke till insatser från socialtjänsten enligt SoL 1:1 st 3 och 3:5, och för att insats ska kunna ges enligt LSS krävs enligt 8 § att den enskilde själv begär den. 59 Se Fridström Montoya (2015) Leva som andra genom ställföreträdare — en rättslig och faktisk paradox s. 26 och s. 111 ff. 6 0 Om ”förmåga att rättshandla” som ett samlingsbegrepp för de egenskaper och förmågor som sakligt och personligt krävs för att en individ ska kunna agera såväl civil- som processrättsligt, se Fridström Montoya a.a. s. 124 ff. 61 Se dock förslag om företrädare vid ställningstaganden till vård, omsorg och forskning i SOU 2015:80 och förslag om framtidsfullmakter i Ds 2014:16. 62 Agell & Brattström (2011) Äktenskap Samboende Partnerskap s. 31. 6 3 Ekelöf & Boman (1996) Rättegång II s. 51. 64 Norstedts juridiska handbok (1975) s. 2.fotnot 9 · s. 525

Föräldraansvar i välfärdsrätten - om vårdnad, vårdnadstvister och barnskydd2 hänvisningar

Johanna Schiratzki · 2013, s. 1–262 · 2 ställen