Isoleringens olika ansikten: Smittskydd och rörelsefrihet på äldreboenden

Abstract

Covid-19-pandemin aktualiserade frågor om smittskyddsåtgärder inom äldreomsorgen, särskilt i relation till isolering av äldre. Denna artikel undersöker de rättsliga hinder som finns för att införa isolering – förstådd som ett krav på minimala kontakter med omgivningen – som åtgärd för att begränsa smittspridning på äldreboenden. Artikeln söker i synnerhet besvara frågan om vissa isoleringsåtgärder för att begränsa smittspridning under pandemin innebar inskränkningar av rätten till rörelsefrihet enligt 2 kap. 8 och 20 §§ regeringsformen (RF), samt i vilken mån det fanns stöd i lag för sådana åtgärder.Resultaten visar att begreppet ”isolering” saknar en enhetlig juridisk definition och att smittskyddsåtgärder enligt smittskyddslagen (2004:168) sällan tillämpades inom äldreomsorgen under pandemin. I stället infördes åtgärder såsom besöksförbud och faktiska begränsningar av de äldres rörelsefrihet, ofta utan lagstöd. Analysen klargör att vissa åtgärder bör betraktas som inskränkningar av rörelsefriheten enligt 2 kap. 8 § och 2 kap. 20 § regeringsformen och därför endast kan beslutas genom lag, inte genom regeringsbeslut eller myndighetsföreskrifter.Vidare visar klagomål till IVO att äldre i vissa fall förhindrades att lämna sina rum eller umgås med andra boende, vilket tyder på att tvångsåtgärder användes utan stöd i lag. Den brist på rättsligt skydd som detta avslöjar väcker frågor om rättssäkerhet och äldreomsorgens beredskap inför framtida hälsokriser. Artikeln argumenterar för att dagens regelverk är otillräckligt för att hantera smittspridning i äldreomsorgen på ett rättssäkert sätt.