Anställningsskydd i utveckling3 hänvisningar
- Se AD 2012 nr 16, AD 2012 nr 47 och AD 2016 nr 69.
- I AD 2012 nr 47 gjorde arbetstagarsidan gällande att uppsägningen av en arbetstagare inte var sakligt grundad bland annat med grunden att omplaceringserbjudandet till en tjänst med 10 timmar lägre arbetstidsmått i veckan inte var skäligt. Arbetsdomstolen nöjde sig med att konstatera att det inte fanns grund för att betrakta erbjudandet som oskäligt. Relevant för sammanhanget var att arbetsgivaren endast hade två anställda och att den åtgärd som vidtagits för att komma till rätta med dålig lönsamhet var dels att minska det totala antalet timmar för de anställda, dels att jämna ut antalet timmar i de två tjänsterna för att göra organisationen mindre sårbar. Den anställde som tidigare hade arbetat 35 timmar i veckan erbjöds den nya tjänsten med högst arbetstidsmått (25 timmar i veckan). Arbetstagarsidan menade att en sådan åtgärd innebar en partiell uppsägning av den arbetstagare som hade varit anställd längst. Arbetsdomstolen ansåg, till skillnad från arbetstagarsidan, att det inte fanns skäl att ifrågasätta verksamhetsskälen eller vidare granska den åtgärd arbetsgivaren vidtagit för att komma tillrätta med den minskade lönsamheten. Om inte åtgärden i sig kan angripas blir det svårare att i det här fallet angripa skäligheten i omplaceringserbjudandet, eftersom arbetstagaren erbjöds den tjänst som var mest lik dennes tidigare tjänst och inga andra tjänster fanns att erbjuda.
- Både AD 2012 nr 47 och AD 2017 nr 56 rör arbetsbristssituationer där det inte fanns andra tjänster att erbjuda. Skälighetsbedömningen hänger samman med både att erbjudandet ska vara skäligt för arbetsgivaren att ge och att villkoren ska vara sådana att de är skäliga för arbetstagaren. Vilka tjänster som finns att tillgå och hur arbetsgivarens verksamhet är utformad spelar därför roll. En sådan situation aktua-