EG-domstolens och svensk rättspraxis i internationell privat- och processrätt 2006–20083 hänvisningar
- 2.1 Behandling av utländsk rätt I NJA 2008 s. 24 väckte en i Tyskland bosatt person talan vid Helsingborgs tingsrätt mot ett svenskt aktiebolag och yrkade att bolaget skulle förpliktas att till honom betala ett avgångsvederlag med anledning av ett mellan parterna 1999 träffat agenturavtal. Avtalets punkt 28 stadgade att ”[t]his Agreement shall be construed in accordance with and be governed by the laws of Sweden, as such laws shall from time to time be in effect”. Ingen av parterna åberopade utländsk rätt och samtliga rättsinstanser tillämpade svensk rätt, varvid HD ansåg det påkallat att nämna att ”[e]nligt avtalets punkt 28 är svensk lag tillämplig” (s. 44 i referatet). — Utan lagvalsöverenskommelse hade förmodligen tysk rätt varit tilllämplig på avtalet (se avsnitt 4.1 nedan). Att HD inte förbigick lagvalsfrågan med tystnad utan självmant tog upp den torde kunna tolkas så att det för tillämpning av svensk rätt inte var tillräckligt att ingen av parterna under förfarandets gång gjort gällande att utländsk lag skulle tillämpas. Det förekommer dock också att domstolar i sådana fall utan vidare tillämpar svensk rätt när målet är dispositivt, se t.ex. hovrättsavgörandet RH 2007:7 i avsnitt 4.2 nedan. 2.2 Ordre public och internationellt tvingande regler I AD 2006 nr 97 synes Arbetsdomstolen ha intagit den ståndpunkten att reglerna i lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder utgör sådana internationellt tvingande regler vilka när saken har stark anknytning till Sverige slår igenom även när utländsk rätt i princip är tillämplig på rättsförhållandet. — Se närmare om detta rättsfall i avsnitt 4.2 nedan.
- I saken Kommissionen v. Luxemburg (mål C-319/06) uttalade sig EGdomstolen den 19 juni 2008 om tolkningen av EG-direktivet nr 96/71 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster. Enligt direktivets artikel 3(1) skall medlemsstaterna, oavsett vilken lag som gäller för anställningsförhållandet, se till att till deras territorium utstationerade arbetstagare på ett antal uppräknade punkter tillförsäkras arbets- och anställningsvillkor enligt deras (värdlandets) lag. Artikel 3(10) stadgar att direktivet inte hindrar att medlemsstaterna, i enlighet med EG-fördraget, på samma villkor ålägger de nationella företagen och företagen från andra medlemsstater arbets- och anställningsvillkor på andra områden än de som anges i artikel 3(1), förutsatt att bestämmelserna rör ordre public. Storhertigdömet Luxemburg har i en lag från 2002 förklarat ett antal luxemburgska arbetsrättsliga bestämmelser vara internationellt tvingande. Denna lista gick i vissa avseenden längre än uppräkningen i utstationeringsdirektivets artikel 3(1), vilket enligt Kommissionen utgjorde ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster inom Gemenskapen. Enligt EG-domstolen anger artikel 3(1) i princip uttömmande på vilka områden medlemsstaterna kan besluta att värdlandets lag har företräde. Den avvikelse som utgörs av artikel 3(10) skall tolkas restriktivt och dess räckvidd kan inte bestämmas ensidigt av varje medlemsstat. Artikel 3(10) omfattar enligt domstolen endast sådana tvingande bestämmelser från vilka inga undantag kan göras och vilka, genom sin art och sitt syfte, uppfyller tvingande krav av allmänintresse. EGdomstolen gick sedan igenom de aktuella luxemburgska föreskrifterna, avseende bl.a. anställningsavtalets form, automatisk justering av lönerna, deltidsarbete och kollektivavtal, och kom fram till att de inte uppfyllde dessa krav, vilket gjorde att Luxemburg genom att förklara dem vara internationellt tvingande brutit mot såväl utstationeringsdirektivet som EG-fördragets artiklar 49 och 50 om fri rörlighet för tjänster. — Som exempel på internationellt tvingande regler brukar i Sverige nämnas de svenska reglerna om anställningsskydd, i vilkas förarbeten man kan läsa att ”lagens karaktär av social skyddslagstiftning torde medföra att i princip allt arbete som utföres i landet blir underkastat lagen” (prop. 1973:129 s. 229). Reglerna i lagen om anställningsskydd har således vid arbete i Sverige ansetts tillämpliga oavsett anställningsavtalets lag (jfr AD 2001 nr 110). Anställningsskyddet nämns dock inte i utstationeringsdirektivets artikel 3(1) och EGdomstolens dom tyder på att man i Sverige inte längre får lov att tilllämpa de svenska anställningsskyddsreglerna på till Sverige från andra medlemsstater utstationerade arbetstagare. Se också EG-domstolens dom i saken Laval v. Svenska Byggnadsarbetareförbundet (mål C-341/05) och SOU 2008:123 s. 280–281 och jfr AD 2006 nr 97 i avsnitt 4.2 nedan. 2.3 Kringgåendeläran (fraude à la loi) I RÅ 2008 ref. 82 hade två svenska och såvitt man kan se i Sverige hemmahörande män ingått äktenskap i Kanada eftersom samkönade äktenskap vid den aktuella tiden inte kunde ingås i Sverige. Samtliga instanser vägrade att i den svenska folkbokföringen registrera paret som gifta, huvudsakligen eftersom termen äktenskap enligt då gällande svensk rätt avsåg en förening mellan en man och en kvinna. De ansågs i stället att i svenska ögon ha blivit registrerade partner. — Av intresse i förevarande sammanhang är att parets avsikt att kringgå svensk rätt inte synes ha tillmätts någon självständig betydelse för utgången. Regeringsrätten hänvisade dock också till 1 kap. 8a § (referatet hänvisar felaktigt till 8 §) i lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, som gör det i praktiken omöjligt att genom vigsel i utlandet kringgå svenska äktenskapshinder när någon av parterna är svensk medborgare eller har hemvist i Sverige. Detta stadgande hindrar emellertid inte att sådana parter, vilka båda är utomlands stadigvarande bosatta utlänningar, kringgår sitt lands äktenskapshinder genom att med verkan här i riket gifta sig i ett annat främmande land. Ett försök till sådant kringgående genom giftermål i Sverige hindras i viss mån av 1 kap. 1 § 2 st. lagen (1904:26) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Avgörandet diskuteras vidare i avsnitt 3.2 nedan.
- I AD 2006 nr 97 hade en hos Svenska kyrkan anställd präst sökt anställning hos samma kyrka som missionär i Brasilien. Eftersom han led av vissa allergibesvär nekades han anställningen, vilket enligt hans och hans fackförbunds uppfattning utgjorde ett skadeståndsgrundande brott mot lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder. Enligt Svenska kyrkan var denna lag inte tillämplig med hänsyn till det internationella inslaget i den aktuella anställningen. Arbetsdomstolen noterade att frågan om lagens tillämplighet på förhållanden med internationell anknytning överhuvudtaget inte behandlats i förarbetena och att det inte heller fanns någon vägledande rättspraxis därom. Domstolen hänvisade därför till förarbetena till anställningsskyddslagen, enligt vilka lagens karaktär av social skyddslagstiftning torde medföra att i princip allt arbete som utförs i Sverige blir underkastat lagen, samtidigt som lagen i princip också torde blir tillämplig när det gäller arbete i annat land om parterna är svenska rättssubjekt (prop. 1973:129 s. 229). Dessa uttalanden har enligt domstolen tolkats så att vissa av anställningsskyddslagens regler anses utgöra internationellt tvingande regler vilka när anställningsförhållandet har stark anknytning till Sverige slår igenom även när utländsk rätt i princip är tillämplig på rättsförhållandet (jfr AD 2004 nr 45). Också lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder är enligt domstolen att betrakta som en social skyddslagstiftning. Med hänsyn till att parterna var svenska rättssubjekt, att anställningsavtalet skulle ha ingåtts i Sverige samt att svenskt kollektivavtal skulle ha varit tillämpligt på anställningen kom domstolen fram till att anknytningen till Sverige var sådan att de aktuella bestämmelserna i lagen borde tillämpas i målet. — Arbetsdomstolen synes inte ha tagit ställning till vilket lands lag som var tillämplig på det aktuella rättsförhållandet, utan förefaller ha menat att detta inte spelade någon roll eftersom de aktuella antidiskrimineringsreglerna var sådana internationellt tvingande regler vilka med hänsyn till sakens anknytning till Sverige skulle tillämpas även om rättsförhållandet i övrigt lydde under utländsk lag. Domstolens hänvisning till anställningsskyddslagens förarbeten har skett utan omnämnande av att den lagen avser ett avtalsförhållande medan den aktuella tvisten handlade om ett rättsförhållande av närmast utomobligatorisk karaktär, då prästen i fråga visserligen var anställd av Svenska kyrkan men i målet uppträdde i egenskap av arbetssökande. De i målet åberopade diskrimineringsförbuden gäller i fråga om arbetssökande under rekryteringsprocessen oavsett om denna avslutas med ett anställningsavtal eller avbryts. En diskriminering av arbetssökande bör närmast kunna kvalificeras som ett fall av culpa in contrahendo. Idag regleras frågan om tillämplig lag i dessa fall av artikel 12 i EG:s Rom IIförordning nr 864/2007, som dock förmodligen skulle resultera i tilllämpning av svensk rätt och därmed göra det onödigt att hänvisa till förordningens artikel 16 om överordnade tvingande bestämmelser i lex fori. I enlighet med artikel 12(1) skulle svensk rätt nämligen vara tillämplig på culpa in contrahendo om svensk rätt skulle ha blivit tilllämplig på anställningen ifall ett anställningsavtal hade ingåtts. Denna regel, liksom även de subsidiära kollisionsreglerna i förordningens artikel 12(2), inbjuder till flera intressanta kollisionsrättsliga resonemang, vilka dock inte får plats i denna kortfattade rättsfallsöversikt. 4.3 Marknadsrätt Marknadsdomstolens dom MD 2007:12 handlade om ett nederländskt bolags marknadsföring av kontaktlinser, riktad till den svenska konsumentmarknaden. En sådan marknadsföring anses normalt underkastad den svenska marknadsföringslagen, dock med undantag för sådana fall där den EG-rättsliga ursprungslandsprincipen, som den stadfästs i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, föreskriver något annat. Det nederländska bolaget bedrev sin marknadsföring såväl elektroniskt på Internet som genom tidningsannonser. Eftersom den svenska konkurrentens förbudsyrkanden hade full täckning i tidningsannonseringen fann Marknadsdomstolen inga skäl att uttala sig om marknadsföringslagens tillämplighet på marknadsföringen på det nederländska företagets webbplats. Domstolen påpekade dock att sistnämnda fråga kunde få betydelse i ett eventuellt framtida mål om utdömande av vite. — Se närmare om denna problematik min kommentar till MD 2004:17 i SvJT 2006 s. 628–629 samt Lindskoug i SvJT 2006 s. 397–409. Se också kommentaren till NJA 2008 s. 1135 i avsnitt 4.1 ovan.