Rättsfall

AD 2003 nr 46

Citera

AD 2003 nr 46

BibTeX

@misc{ad-2003-46,
  author       = {{Arbetsdomstolen}},
  title        = {{AD 2003 nr 46}},
  year         = {2003},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

9 hänvisningar i 7 artiklar · 9 stycken/fotnoter

Lagstiftaren och skeppsarrest1 hänvisning

Claes Martinson · SvJT 2026 s. 57–75 · 1 ställe

Finska sjölagen 4 kap., lag om ändring av sjölagen, 234/1996. 1 0 Enligt uppgift från praktiserande svenska sjörättsjurister är det svårt att få en svensk domstol att besluta om arrest. Enligt uppgift från praktiserande finska sjörättsjurister är det lätt att få ett finskt domstolsbeslut på arrest, men svårt att få verkställighet. Jag refererar härvid till diskussionen vid Östersjösymposiet 2025 och till intervjuer med praktiserande jurister och P&I-personal, under Donsö Shipping Meet 2025, i mailkorrespondens och i samtal. Se vidare nedan, avsnitt 3.2. Se även omdömet i Peter Wetterstein, Balticconnector-incidenten – Möjlig ersättningsskyldighet och dess förverkligande, JFT 5–6/2024 s. 516–551, på s. 535–536. 11 I detta ingår intervjusamtal med en handfull personer som över den aktuella perioden haft återkommande uppdrag i lagstiftningsprocessen. Samtalen bekräftar på en övergripande nivå att det är relevant att tala om en förändring i lagstiftarens förhållningssätt och att framför allt Sveriges EU-medlemskap haft stor del i denna förändring, men även HD har spelat en roll. Intervjusvaren rymmer dock nyanser. Frågan om den för stunden aktuella internationella regleringen är bra för Sverige, förefaller alltjämt tillmätas betydande relevans. Samtidigt kan den internationella regleringen i vissa fall utgöra en efterlängtad anledning till reform i frågor där reformer varit efterfrågade. 12 Prop. 1992/93:5 s. 8, 14, 15 och 29. Ds 1991:70 s. 3, 41. 13 Jfr Tapio Raunio, Softening but Persistent: Euroscepticism in the Nordic EU Countries, Acta Politica, 42, Palgrave 2007 s. 191–210. Svensk EU-opinion 1992– 2024, SOM-institutet, Göteborgs universitet 2025. Sören Holmberg, Opinionsstödet för EU, i red. Sören Holmberg, Per Hedberg, Henrik Oscarsson, Martin Bennulf, Staffan Kumlin, Maria Oskarson, Rutger Lindahl, Martin Brothén, EuropaOpinionen, Göteborgs universitet, 2001 s. 9–22. 1 4 ”Enligt min mening är det angeläget att Sverige så långt möjligt behåller de skyddsmekanismer som kringgärdar ett kvarstadsförfarande.” anges i prop. 1992/93:5 s. 25. För några ytterligare exempel jfr utgångspunkterna i SOU 1193:14 EG och våra grundlagar, s. 72–75, 87–95, 124–126 och 214–216. Sten Hecksher, EG och de svenska domstolarna, SvJT 1991 s. 221. Ola Wiklund, Om svenska domstolars självständighet i ett EG-rättsligt perspektiv, SvJT 1992 s. 188. Johan Rosén, De svenska lagförarbetenas vara eller inte vara som rättskälla — effekter av Sveriges anslutning till den Europeiska unionen, SvJT 1996 s. 244. Jfr nyansskillnaderna i utgångspunkt hos: Olle Abrahamsson, Domstolsväsendets anpassning till EES och EG, SvJT 1993 s. 805. Sven Norberg, Vad betyder EU-medlemskapet för de svenska domstolarna?, SvJT 1995 s. 401. Jfr även motsatt utgångspunkt: Brita Sundberg-Weitman, EG och medborgarrätten, Några frågor aktualiserade av ett betänkande, SvJT 1993 s. 908. 15 Jfr Berlingieri 2017 s. 262–263. 16 Prop. 1992/93:5 s. 17–28. 17 Se prop. 1992/93:5 s. 17, och exempelvis Francesco Berlingieri, red., The Travaux Préparatoires of the 1910 Collision Convention and of the 1952 Arrest Con vention, Comité Maritime International 1997 s. 261–265, (nedan Berlingieri 1997). Ds 1991:70 s 43. 1 8 SOU 1965:18 Fartygs befälhavare, gemensamt haveri och dispasch, ansvarsbestämmelser m m, s. 93. Prop. 1992/93:5 s. 8–9 och 25. Enligt propositionen fick arrestkonventionen ett övervägande negativt mottagande på diplomatkonferensen. Den negativa linjen innebar sedermera att fråga om revision togs upp 1985 av CMI i anledning av behov av genomgripande förändringar. Ds 1991:70 s. 42–43. Se International Convention on Arrest of Ships 1999, A/CONF.188/6, United Nations/International Maritime Organization 19 March 1999 (Konvention 1999). Notera att Finland har tillträtt Konvention 1999. Angående kompromisskaraktären notera att fler nationaliteter än Frankrike och England med eftertryck hävdade principiella uppfattningar, se Berlingieri 1997, notera s. 243–273. 19 Jfr exempelvis: ”En sådan ordning strider mot grunderna för det svenska kvarstadsinstitutet.” som anges i Ds 1991:70 s. 15, jfr s. 28. 20 Prop 1992/93:5 s. 19. Jfr Ds 1991:70 s. 4–6 som till formen innebar en särskild lag, men om kvarstad på fartyg. Notera s. 13 där lagstiftaren redovisar en skillnad mellan kvarstad och arrest. 21 De antaganden som redovisas är kortfattade och utan underbyggnad, se exempelvis antagandet att begränsningen till sjöfordringar inte ger avsedd effekt, SOU 1965:18 Fartygs befälhavare, gemensamt haveri och dispasch, ansvarsbestämmelser m. m., s. 93. 2 2 Prop. 1992/93:5 s. 17. 23 Prop. 1992/93:5 s. 17. 24 ”The High Contracting Parties, Having recognised the desirability of determining by agreement certain uniform rules of law relating to the arrest of seagoing ships, have decided to conclude a convention, for this purpose and thereto have agreed as follows: …” Se den officiella originaltexten av arrestkonventionen, från 2 oktober 1962, samt prop. 1992/93:5 s. 54–55. Notera historiken, Berlingieri 1997 s. 234, notera den Belgiska påminnelsen på s. 281. 25 Motsvarande funktioner brukar anges beträffande internationella konventioner, se exempelvis HCCH Hague Conference on Private International Law – Principles on Choice of Law in International Commercial Contracts 2015 [https://www.- hcch.net/en/instruments/conventions/specialised-sections/choice-of-law-principles] och Uncitrals CISG [https://uncitral.un.org/en/texts/salegoods/conventions/sale_of_goods/cisg]. Camilla Baasch Andersen, A new challenge for commercial practitioners – Making the Most of Shared Laws and Their ‘Jurisconsultorium’, UNSW Law Journal 2015 s. 911–935. 2 6 Prop. 1992/93:5 s. 9, jfr s. 27. Notera att propositionen på s. 27 även tar upp att det hävdats att syftet är att tillförsäkra borgenärer vissa speciella rättigheter. Detta senare ligger i linje med syftet enhetlighet. Notera även s. 29 där syftet med den svenska implementeringen anges vara att så långt möjligt behålla svensk domstols behörighet all handlägga sjörättsmål med internationell anknytning. Jfr Ds 1991:70 s. 11, 22, 48–49 och 51. 27 Berlingieri 1997 s. 250, 273: ”The French delegation is prepared to admit limiting the possibility of arrest to the only case where the debt is a maritime debt. It seems reasonable to do so in order to protect, as far as possible, the other joint interests engaged in the ship.” 28 Jfr Ds 1991:70 s. 19. 29 I detta var den svenska lagstiftaren inte ensam, se exempelvis finska regeringens proposition (HE) 158/1995 vp, s. 15. 30 Notera att Konvention 1999 art. 6:1 stadgar möjlighet att kräva säkerhet av borgenären. 31 Avsnitt 3.3 nedan. Notera prop. 1992/93:5 s. 24. Ds 1991:70 s. 48–49. 3 2 Om det allmänt restriktiva svenska förhållningssättet till beskrivningen ”främmande för svensk rätt”, se exempelvis: NJA 2001 s. 738, 2018 s. 323, jfr 2022 s. 965. Michael Bogdan, Ordre public, internationellt tvingande rättsregler och kringgåendeläran i EG-domstolens praxis rörande internationell privaträtt, SvJT 2001 s. 329. 33 Även om beskrivningen att syftet att begränsa är framträdande i förarbetena anger lagstiftaren också skäl för tillträdet i sig. I första hand handlar det om att Sverige inte ska förlora sin möjlighet att döma i de aktuella målen. Lagstiftaren menar att möjligheten att föra talan i det egna landet är en betydelsefull rättighet för den enskilde och att det är angeläget att hävda svenska intressen genom möjligheterna till verkställighet. Prop. 1992/93:5 s. 18. Ds 1991:70 s. 41 och 44. 34 Notera motsvarande hos den finske lagstiftaren, finska regeringens proposition (HE) 158/1995 vp, s. 15. Den finske lagstiftaren går rent av längre i sin tolkning i det att denne anger att syftet är att begränsa och inte att fastställa i vilka situationer ett fartyg ska beslagtas. Med detta argument menar den finske lagstiftaren att det därför kan anses att ytterligare begränsningar av beslag enligt nationell lagstiftning inte strider mot konventionens syfte. I sak blir det samma effekt som med den svenske lagstiftarens argumentation. 35 Det senare direkt angivet i prop. 1992/93:5 s. 29. 36 Jag har i kontakt med samtliga sju sjödomstolarna efterfrågat information om ansökningar om kvarstad under de senaste decennierna. Svaren, som kommit att avse åtminstone de senaste 22 åren, indikerar att det förekommit endast fem sådana ansökningar som avsett internationella förhållanden, dvs. kvarstad enligt 4 kap. sjölagen. Utöver registersök har erfaren personal vid några av domstolarna bistått med kommentarer om att de inte kan dra sig till minnes några kvarstadsmål avseende skepp. Däremot har ansökningar förberetts vid fler tillfällen. Praktiserande sjörättsjurister, sjödomstolsdomare och personal vid Kronofogdemyndigheten har förklarat att de, vid ett fåtal tillfällen, kommunicerat med varandra om att en ansökan varit på gång, men utan att någon ansökan blivit av i slutändan. 37 De fem ansökningar som avsett internationella förhållanden som jag noterat är Russ — Svea hovrätt, se ND 1999:65, Mindaugas — Stockholms tingsrätt T 1151302, Nestor — Malmö tingsrätt T 1863-02, Fortuna Australia — Kalmar tingsrätt T 653-03, och Windland — Stockholms tingsrätt T 14877-08, det sistnämnda beslutet överklagat till Svea hovrätt Ö 8434-08. Ansökan i Russ beviljades av Stockholms tingsrätt men avslogs av Svea hovrätt p.g.a. bristande utmätningsbarhet m.m., se nedan. Ansökan i Mindaugas återkallades av sökanden. I Nestor avslog Malmö tingsrätt ansökan p.g.a. att det faktum att ett skepp är redo att lämna hamn inte ansågs utgöra tillräcklig sabotagerisk i RB:s mening. Detta trots att det handlade om en fordran p.g.a. att fartyget med sitt ankare skadat en undervattenskabel. Ansökan avseende Fortuna Australia beviljades av Kalmar tingsrätt som inte redovisade någon bedömning beträffande sabotagerisk. Fallet är omnämnt även i AD 2003 nr 46. I Windland avslog Stockholms tingsrätt ansökan p.g.a. att enbart det faktum att svaranden hade betalningsproblem inte kan ligga till grund för att bedöma att tillräcklig sabotagerisk förelåg i RB:s mening. Någon bedömning av om sabotagerisk kunde föreligga redovisades inte. Svea hovrätt avslog överklagandet i Windland utan motivering. HD gav inte prövningstillstånd. Vad härutöver gäller kvarstad på inhemska fartyg som inte regleras med 4 kap. sjölagen har jag noterat Birger Jarl — RH 2018:33, där Stockholms tingsrätt beslutade om kvarstad utan att behöva bedöma sabotagerisk eftersom det handlade om lönefordringar förenade med sjöpanträtt, 3 kap. 40 § sjölagen. Svea hovrätt upphävde kvarstaden för att sökanden efter preskription inte visat sannolika skäl för att sjöpanträtt alltjämt förelåg. Därutöver från tiden före 4 kap. sjölagen: Östanå — NJA 1986 s. 450. Arenia — RH 1991:43. 38 Flera intervjuer som jag genomfört med praktiserande sjörättsjurister och P&Ipersonal pekar i denna riktning. Jfr Maria Nyström, Kvarstad på fartyg – ur ett svenskt perspektiv, Göteborgs universitet. Ninos Aho, Sabotagerisken vid kvarstad på fartyg i internationella rättsförhållanden, Göteborgs universitet 2009. (Även i Affärsjuridiska uppsatser, Vingestipendiet 2009/2010, Iustus 2010.) Tom C HanssonPalo, Arrest of Ships – The Swedish perspective, Lunds universitet 2010. Creditor protection in credit securities typical to ships and competition in its realisation – a rem study under Swedish jurisdiction, Lunds universitet 2011. Lars Boman, Maria Nyström, HD har satt ned foten och verksamhet i därmed förvånat den svenska sjöfartsnäringen, Mitt i Juridiken, InfoTorg 2009-11-05. 39 De intervjuer som jag genomfört med praktiserande sjörättsjurister i Sverige indikerar dock att de ganska sällan ansöker om arrest utomlands. En anledning är att kostnaderna är relativt höga. 4 0 Jag refererar härvid till diskussionen vid Östersjösymposiet 2025 och till intervjuer med praktiserande sjörättsjurister och P&I-personal, under Donsö Shipping Meet 2025, i mailkorrespondens och i samtal. 41 Notera även vad den allmänna regeln anses innebära: ”Beviskravet för att sabotagerisk ska anses föreligga är mycket lågt satt.” Peter Westberg, Kvarstad och sabotagerisk (RB 15:2), JT 2–3 1898-90 s. 347–355, på s. 348. 42 Prop 1992/93:5 s. 25. 43 Svante O. Johansson, Svensk rättspraxis — Sjörätt och annan transporträtt 2006– 2010, SvJT 2013 s. 905, på s 933–934. Jfr HD i NJA 2005 s 29: ”Det klassiska exemplet på fara i dröjsmål utgörs av ett fall där svaranden äger ett fartyg vilket när som helst kan lätta ankar, […]”. I anledning av förhoppningen i sista meningen kan noteras att HD trots snabb hantering inte gav prövningstillstånd i Windland (se fotnot ovan), och att flera praktiserande sjörättsjurister bedömt att sannolikheten för att ett nytt mål når HD är mycket låg. 44 Någon litteratur kring den svenska regleringen som skulle bidra till den föreställning som förefaller framträda i praxis har jag inte kunnat finna. Se exempelvis den bild som tecknas i Hugo Tiberg, Annina H. Persson, Johan Schelin, Jeanette Andersson, Sebastian Bierfeldt Liptak, Mattias Widlund, Kreditsäkerhet i fartyg, 2 uppl., Norstedts juridik 2023 s. 110–115. 45 Det finns många variabler i olika nationella rättsordningar, som gör det möjligt att slippa arrestera, se exempelvis Justice Steven Rares, Declining Jurisdiction Following Arrest, Federal Judicial Scholarship 2016. 4 6 Undantaget från sabotagerisk stadgas i 3 kap. 40 § 3 stycket sjölagen, och motiveras i prop. 1987/88:77 om preskription av sjöpanträtt. För lagstiftarens antagande, se ovan avsnitt 3.1, och Ds 1991:70 s. 48–49. 47 Jfr prop. 1992/93:5 särskilt s. 36–38 och 26. Ds 1991:70. 48 Jfr prop. 1992/93:5 s. 26. 4 9 Russ — Svea hovrätt, se ND 1999:65, avseende två olika fordringar. Ansökan i Russ beviljades som nämnts av Stockholms tingsrätt men avslogs av Svea hovrätt. Hovrätten menade att den ena fordran varken riktade sig mot den som ägde skeppet eller var en sjöfordran som hänförde sig till skeppet och att skeppet därför inte var utmätningsbart. De bedömde att den andra fordran, på hamnavgift, inte var en sjöfordran. 50 Prop. 1992/93:5 om Sveriges tillträde till arrestkonventionen s. 27. 51 Jag använder benämningen skeppsinnehavare eftersom det är innehavet och intresset av att åka vidare som blir mest relevant i arrestsammanhang. 52 I den mening som jag avser i Claes Martinson, Kreditsäkerhet i fakturafordringar, Iustus 2002. Claes Martinson, The Norms, Facts and Values Method, i red. Mathieu Devinat, Nader Hakim, Les faits et le droit / Law and Facts, Revue de la Recherche Juridique – Cahiers de méthodologie juridique 2023 s. 1415–1433. 53 Prop. 1992/93:5 s. 27. 54 Jfr exempelvis Nadiya Isikova, The Ship Arrest Conventions of 1952 and 1999 – international and Ukranian perspectives, World Maritime University, 2012 s. 6–11. 5 5 Se exempelvis Peter Wetterstein, Balticconnector-incidenten – Möjlig ersättningsskyldighet och dess förverkligande, JFT 5–6/2024 s. 516–551, på s. 536. 5 6 Prop. 1992/93:5 s. 27. Ds 1991:70 s. 50. 57 Prop. 1992/93:5 s. 27. Ds 1991:70 s. 50. 58 Prop. 1992/93:5 s. 27. Ds 1991:70 s. 50. 5 9 Prop. 1992/93:5 s. 31. 60 SFS 1992:794. Prop. 1992/93:5 s. 26 hänvisar till prop. 1991/92:128 om Sveriges tillträde till Luganokonventionen, s. 144–145. I Ds 1991:70 redovisas inga överväganden kring om ett krav på säkerhet från borgenären. 61 Berlingieri 1997 s. 243–245, 252 och 255. 62 Art. 6 International Convention on Arrest of Ships 1999, A/CONF.188/6, United Nations/International Maritime Organization 19 March 1999.fotnot 9 · s. 59

Om behörig domstol och civilrättsliga sanktioner för stridsåtgärder på arbetsmarknaden1 hänvisning

Niklas Selberg, Erik Sjödin · SvJT 2019 s. 482–500 · 1 ställe

Lambertz har diskuterat frågan om dissens i HD och i detta sammanhang framhållit försiktighet, nämligen; ”att vissa domare inte har något att emot att ta ut svängarna och vara drivande i rättsutvecklingen medan andra förespråkar mer återhållsamhet i det avseendet”. Se G. Lambertz, Varför är man skiljaktig i Högsta domstolen?, Festskrift till Stefan Lindskog (2018) s. 416. Här kan även framhållas hur Kleineman i sin avhandling diskuterat att HD:s önskan att undvika att hamna i hetluften i diskussionen om rättsstridighetens metafysiska element och Uppsalaskolan kan ha legat bakom utformningen av HD:s domskäl i NJA 1935 s. 300. J. Kleineman, Ren förmögenhetsskada (1987) s. 216, not 41. 1 2 Se vår artikel s. 919 ff. 1 3 Svea hovrätts dom den 13 mars 2019 i mål nr T 315-18; Stockholms tingsrätt dom den 8 december 2017 i mål T 11087-09. 14 Kleinemans artikel s. 398 f. 1 5 S. Deakin & F. Wilkinsson, Labour law and economic theory: A reappraisal, i G. De Geest, J. Siegers & R. Van den Berg (red.) Law and Economics and the Labour Market (1999). Se även Ds 2002:56 passim. 16 Professor Jonas Malmberg är numera ordförande i Arbetsdomstolen. 17 J. Malmberg, Anställningsavtalet. Om anställningsförhållandets individuella reglering (1997) s. 373–375. 1 8 Se 10 kap. 8 § rättegångsbalken. Jfr problematiken i internationella förhållanden om var skada med anledning av stridsåtgärd ska anses ha uppstått; E. Sinander, International kollektivavtalsreglering (2017) s. 60 f., J. Malmberg & C-M Jonsson, National Industrial Relations v. Private International Law - A Swedish Perspective i M. Rönnmar (red.), EU Industrial Relations v. National Industrial Relations. Comparative and Interdisciplinary Perspectives (2008) s. 217ff. 19 DAMVAD Analytics, Hamnkonflikten i Göteborg: Vilka kostnader har konflikten gett upphov till? (2018), Medlingsinstitutet, Medlingsinstitutets årsrapport 2017. Avtalsrörelsen och lönebildningen, s. 81 ff. 20 Rättspraxis om stridsåtgärder har i hög grad utvecklats genom interimistiska avgöranden; se t.ex. AD 1998 nr 17, AD AD 2003 nr 46, AD 2006 nr 58 och AD 2016 nr 34. 2 1 Kleinemans artikel s. 393 f. 22 Vi har inte uppfattat att termen ’relevanstest’ skulle förekomma i processrätten. 2 3 Europadomstolen, Evaldsson m.fl. mot Sverige (ansökan 75252/01), dom den 13 februari 2007. Målet i AD, som uttömde de nationella rättsmedlen, var AD 2001 nr 20. 24 AD 1998 nr 17. Se t.ex. bidragen i antologin som i hög grad bidragit till att införa Europakonventionen i den svenska arbetsrätten; P. Hanau, & A. Agell, Föreningsfrihet och stridsåtgärder på arbetsmarknaden: Gustafssonmålet i perspektiv (1999). M. Grahn-Farley, Fördragskonform tolkning av MR-traktat, SvJT 2018 s. 450 ff. om rättighetsargumentationer i Arbetsdomstolen. 2 5 Se vår första artikel s. 924 f. Jfr 4 § lagen (2016:188) om patent- och marknadsdomstolar där den domstolens behörighet definieras med hänvisning till att den ska handlägga tvister enligt vissa uppräknade lagar. 26 Se vår första artikel s. 920 ff. 27 Jfr en intervju där en rådman beskriver hur denne som ny stod ”helt handfallen när han fick ett arbetsrättsligt mål”; Lag & avtal, nr 9 (2018) s. 12. 28 Jfr B. Bengtsson, Skadestånd vid överträdelse av Europakonventionen — den nya lagstiftningen, SvJT 2018 s. 93 ff., M. Schultz, Skadestånd för ren förmögenhetsskada utan lagstöd, SvJT 2017 s. 820 ff. 2 9 Se vår artikel s. 930 ff. och H. Andersson, Ersättningsproblem i skadeståndsrätten: skadeståndsrättsliga utvecklingslinjer. Bok III. (2017) s. 806 ff. 30 Kleineman hänvisar till AD 1989 nr 120. Se nedan för vår analys av saken. 3 1 J. Kleineman, Ren förmögenhetsskada (1987) s. 219, s. 267. 32 Se Fitgers kommentar till 3 kap. 6 § rättegångsbalken och K. Calissendorff, Plenum och skiljaktigheter — vad ska det vara bra för?, SvJT 2017 s. 795 ff. 33 T. Håstad, Prejudikat eller lagstiftning i Festskrift till Stefan Lindskog (2018) s. 299 ff. 34 K. Calissendorff, Plenum och skiljaktigheter — vad ska det vara bra för?, SvJT 2017 s. 795 ff. 3 5 H. Andersson, Ersättningsproblem i skadeståndsrätten: skadeståndsrättsliga utvecklingslinjer. Bok III. (2017) s. 824 f. 36 1 kap. 2 § brottsbalken. Jfr t.ex. N. Jareborg, Allmän kriminalrätt (2001) s. 305 ff. 37 AD 2013 nr 34. 3 8 Prop. 2017/18:7, s. 24 ff. Jfr B. Bengtsson, Skadestånd vid överträdelse av Europakonventionen - den nya lagstiftningen, SvJT 2018 s. 93: ”Någon möjlighet att ålägga enskilda rättssubjekt ansvar för överträdelse av konventionen finns däremot inte, lika litet som enligt tidigare rätt”. 39 Kleinemans artikel s. 398. 4 0 Målet är inte från 2005 som Kleineman anger. 41 3 kap. 4 § skadeståndslagen, prop. 2017/18:7 s. 28. 42 Se Ds 1994:13, prop. 1990/91:162, SFS 1991:681. 4 3 J. Kleineman, Ren förmögenhetsskada (1987) s. 142. 44 Kleinemans artikel. 45 Se t.ex. T. Sigeman & E. Sjödin, Arbetsrätten: en översikt. (7 uppl.) (2017) s. 4. Se även P. Larsson, Skyddet för visselblåsare i arbetslivet: en konstitutionell och arbetsrättslig studie (2015) s. 174. Larsson gör en explicit koppling till principen contra bonos mores. 46 Vi är tacksamma för att Catharina Calleman delat med sig av anteckningar från föreläsningen om god sed på arbetsmarknaden som hon höll vid Stockholm Center for Commercial Law den 13 november 2014. 4 7 F. Schmidt, Kollektiv arbetsrätt (5 uppl.) (1967) s. 209. 48 Jfr AD 1983 nr 107 om en osaklig turordningslista enligt vilken endast finsktalande personal sades upp (idag hade diskrimineringslagen [2008:567] varit tilllämplig). 4 9 J. Malmberg, Trade Union Liability for ‘EU-Unlawful’ Collective Action, European Labour Law Journal, Vol. 3 (2012) s. 5-18. Arbetsdomstolen kritiserades bl.a. för att den inte inhämtade ytterligare ett förhandsavgörande från EU-domstolen. 5 0 Jfr SOU 2018:40 som förpassades till byrålådan och ersattes av parternas förslag i Ds 2018:40. Lagreformens framtid framstår emellertid som osäker, inte minst efter att en arbetsmarknadskonflikt i Göteborgs hamn avslutats med att fredsplikt råder för medlemmarna i Svenska hamnarbetarförbundets avdelning 4 (kollektivavtal ingicks i februari 2019 mellan förbundet och arbetsgivarorganisationen Sveriges Hamnar). 51 Kleinemans artikel s. 398 f. 52 B. Bengtsson, Om civilrättens splittring, i Festskrift till Kurt Grönfors, (1991) s. 29–46, s. 44.fotnot 11 · s. 484

Skadestånd vid brott mot regeringsformen?1 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2011 s. 605–629 · 1 ställe

Jfr SOU 2010:87 s. 303 f med hänvisningar till vissa domar av Europadomstolen. 1 1 Se närmare SOU 2008:125 s. 435 ff, 443 ff med hänvisningar. Jfr även Bengtsson i 21 uppsatser s. 187 ff, 215 ff med ytterligare hänvisningar. Frågan har till en del lösts genom tillägg av ett tredje stycke i 2 kap. 15 § RF; se dock Bengtsson i SvJT 2010 s. 727 f. 12 Skulden kan vara svår att placera närmare; det måste vara sällsynt att man kan förebrå riksdagens ledamöter någon oaktsamhet i sådana fall, såvida beslutet inte direkt gått emot den juridiska expertisen, t.ex. Lagrådet. Vanligare kan det bli att juristerna i departementet eller i riksdagsutskottet brustit i noggrannhet eller omdöme eller att politikerna i departementet inte tagit vederbörlig hänsyn till att en lagstiftning är juridiskt tvivelaktig. 13 I fråga om tillämpningen av 3 kap. 2 § SkL i NJA 2005 s. 462 skymtar dock ett sådant resonemang, jfr s. 494 f. 14 Jfr SOU 2010:87 bl.a. s. 155 f med hänvisningar och s. 326 f. 1 5 Jfr SOU 2010:87 s. 321. 16 Hur HD ser på frågan om konventionskränkningar i sådana fall är dock oklart. 17 Jfr 7 nedan, bl.a. om tillämpningen av 2 kap. 15 § RF. 18 Jfr om betänkandets ståndpunkt SOU 2010:87 s. 319 ff, 424 ff, 476, 19 Jfr Bengtsson & Strömbäck, a.a. s. 398 f. 2 0 Se SOU 2010:87 s. 461 f och Bengtsson & Strömbäck, a.a. s. 141. 21 Jfr prop. 1972:5 s. 336 ff. 22 Se SOU 2010:87 s. 462 f. Jfr Jan Kleinemans kritik av regeln i 3:7 SkL i Kontrakts- och skadeståndsätt (2011) s. 539 ff. 2 3 Se t.ex. Ds 2007:10 s. 41 ff, 53 ff med hänvisningar och Mårten Schultz, Kränkning (2008) bl.a. s. 26 ff med ytterligare hänvisningar. 24 Se SOU 2010:87 s. 377 ff. 25 Se Bull & Sterzel, a.a. s. 62. 2 6 Se prop. 2009/10:162, särskilt s. 66. Man kan diskutera om denna beskrivning är riktig, men den visar i vart fall hur regeringen velat se på ersättningen. Jfr Bengtsson i SvJT 2010 s. 730 f. 27 Jfr Crafoord, a.a. s. 1063. 28 Se Bull & Sterzel, a.a. s. 45. Uttalandet tar dock knappast sikte på bedömningen av skadeståndsfrågor. 2 9 Jfr om motsvarande problem vid ansvar enligt SkL uttalanden av HD i NJA 2010 s. 8. 30 Jfr SOU 2010:87 s. 321, där situationer av detta slag nämns som exempel på skadeståndsgrundande överträdelser av Europakonventionen; som formaliafel nämns situationen i NJA 2007 s. 584, som brister i handläggningen situationen i NJA 2007 s. 862 (enligt minoritetens bedömning). 31 Se t.ex. Bengtsson & Strömbäck, a.a. s. 109 ff med hänvisningar till litteratur och rättspraxis. 3 2 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 100 f. 33 Jfr avsnitt 11 nedan. 3 4 Prop. 2009/10:80 s. 250. 35 Jfr prop. 2009/10:80 s. 183 f. 36 Rättsfallet har särskilt åberopats av Crafoord, se SvJT 2009 s. 1064 f, för att illustrera behovet av en reform på området. 3 7 I detta fall kan knappast tillämpningen av Europakonventionens liknande regler i art. 5 ge ledning; bestämmelserna talar här om ”utan dröjsmål” eller ”snabbt”. 38 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 84 f. — Någon gång kan dock retroaktivitetsbegreppet vålla svårigheter; varken regering eller riksdag kanske uppfattade lagstiftningen som retroaktiv. 39 Märk dock att culpabedömningen kan vara strängare, jfr 3 ovan. — Se om paragrafen SOU 2008:125 s. 426 f, Bull & Sterzel, a.a. s. 85 f. Märk att den har större räckvidd än art. 6 i Europakonventionen (bl.a. avser den också skatteprocessen). 4 0 Regeln anses få verkan också mellan enskilda (se Bull & Sterzel, a.a. s. 88 med hänvisning till AD 2003 nr 46). 41 Jfr Bengtsson i 21 uppsatser s. 215 ff och Bengtsson & Strömbäck, Skadeståndslagen, En kommentar (4 uppl. 2011) s. 111. 42 Jfr Bengtsson & Strömbäck, a.a. s. 111. 43 Jfr Bengtsson, Ersättning vid offentliga ingrepp I (1986) s. 128 ff. 44 Märk att RF:s bestämmelse inte kräver ”respekt” för egendomen; här går skyddet alltså mindre långt än enligt konventionen. 45 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 90. 46 Jfr NJA 1996 s. 495. 4 7 Det är dock tänkbart att upphovsrätt på grund av något misstag inskränks genom en förordning, inte genom lag. 48 Se prop. 1993/94:117 s. 20 ff. 49 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 93 f: skolplikt måste finnas i någon form men den kan regleras på olika sätt utan att grundlagsbestämmelsen aktualiseras. 50 Se prop. 2009/10:80 s. 192 och Bull & Sterzel s. 49. 51 Se Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen (2 uppl. 1996) s. 131 f och NJA 2010 s. 8. 5 2 Möjligheterna att döma ut skadestånd redan av det skälet att ett beslut inte präglas av saklighet och opartiskhet torde dock vara begränsade, ifall reglerna i övrigt ger myndigheten viss frihet att besluta. Jfr om tillsättning av lärare NJA 2008 s. 990, där talan ogillats. 5 3 Se också art. 2 i protokoll nr 7 (Rätt till överklagande i brottmål). 5 4 Just 2 kap. 15 § 2 st. är ju formulerad efter mönster av lagregler i bl.a. tidigare plan- och bygglag och den numera upphävda naturvårdslagen, något som bör beakt as när man bestämmer innebörden av ”avsevärt försvårande av pågående markanvändning” och ”betydande skada”. 55 Se om det sagda Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen (2 uppl. 1996) s. 108 ff. 5 6 Jfr bl.a. SOU 2010:87 s. 388 ff. 57 Se SOU 2010:87 s. 356 (bl.a. frustration, oro, maktlöshet och stress). 58 Jfr Ds 2007:10 s. 41 ff med hänvisningar, där det också framhålls att ideellt skadestånd synes uppskattat både i massmedia och bland politiker. 5 9 I särskild grad gäller naturligtvis detta, om redan en avvikande bevisvärdering eller en avvikande tillämpning av en skönsregel skulle kunna bedömas som ett grundlagsbrott (jfr 3 ovan). 60 Jfr Håkan Anderssons välgrundade betänkligheter mot tendenserna i denna riktning, Tidskrift utg. av Juridiska föreningen i Finland 2007 särskilt s. 391, 409 ff. 6 1 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 45 f. 6 2 I och för sig torde det inte vara uteslutet att ställa upp samma krav på skada av betydelse i båda fallen, t.ex. med följande förenklade lagtext (där bestämningen av ”annan skada” möjligen kan anses förenlig med konventionen): ”Staten eller en kommun ska ersätta 1. personskada .....och 2. annan skada som uppkommit till följd av överträdelsen, om skadan innebär olägenhet av betydelse eller lidande för den skadelidande. Vad som sägs i första stycket gäller också … konventionen.” 6 3 Det avsteg som NJA 2007 s. 584 synes innebära från principen i fråga (jfr Håkan Andersson, a.a. s. 412 ff) kan möjligen förklaras med att utformningen av art. 8 i Europakonventionen, som ju saknar motsvarighet i RF. 64 I NJA 2010 s. 112 åberopade parten utom 3 kap. 2 § SkL bara Europakonventionens regel om egendomsskydd. 65 Jfr Bull & Sterzel, a.a. s. 84 f. 66 Att det allmänna eftersätter en obligatorisk kontroll (ett ganska praktiskt skadefall; jfr NJA 1984 s. 340 I–III) lär knappast kunna uppfattas som någon överträdelse av en rättighet; inte heller vägrat tillstånd till viss verksamhet, felaktigt meddel at tillstånd som går ut över tredje man (jfr NJA 2002 s. 94) eller skadligt meddelande angående viss verksamhet (jfr NJA 1987 s. 535; 2 kap. 17 § RF omfattar inte detta fall).fotnot 10 · s. 608

Om departementspromemorior1 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2010 s. 105–119 · 1 ställe

AD 1995 nr 54 (promemorian omtalad i förbigående), AD 1996 nr 21, AD 1997 nr 69, AD 2003 nr 26, AD 2003 nr 46, AD 2003 nr 53, AD 2004 nr 111, AD 2005 nr 49.fotnot 44 · s. 116

Kollektivavtalsrätten - en rättsvetenskaplig berättelse3 hänvisningar

Mikael Hansson · 2010, s. 1–360 · 3 ställen

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Svante O. Johansson · SvJT 2008 s. 292–345 · 1 ställe

I Fortuna Australia AD 2003 nr 46 (jfr AD 2003 nr 26 ang. interimistiskt beslut) hade fartyget, som ägdes av ett turkiskt rederi och var registrerat i Malta, ankommit till svensk hamn. Fartyget utsattes för krav på att teckna kollektivavtal, ett s.k. ITF-avtal, med en svensk facklig organisation. När arbetsgivarsidan vägrade att teckna avtal utsattes fartyget för nyanställningsblockad och sympatiåtgärder i form av bl.a. blockad mot lossning av fartyget i svenska hamnar. Svensk rätt skulle således tillämpas. Något kollektivavtal gällde inte för den ombordvarande besättningen, som bestod av turkiska medborgare. I tvist om lovligheten av de vidtagna stridsåtgärderna anförde arbetsgivarsidan att det tillämnade kollektivavtalet på grund av omständigheterna skulle bli rättsligt ogiltigt och att stridsåtgärderna av det skälet är olovliga enligt allmänna rättsgrundsatser. Arbetsdomstolen gick igenom olika problem som kunde uppkomma om man accepterade en inställning där fredsplikt skulle gälla som en allmän princip. Slutligen uttalade domstolen att det i en situation som den aktuella inte förelåg något rättsligt utrymme för ett förbud mot stridsåtgärder grundat på allmänna rättsprinciper. Hänvisningen till bestämmelsen i 2 kap. 17 § regeringsformen ger klart besked om att principer inte kan ta över regeringsformens regler om grundläggande fri och rättigheter på området, i det här fallet rätten att vidta fackliga stridsåtgärder.Sjöarbetsrätt · p. 4 · s. 296

Svensk rättspraxis: internationell privat- och processrätt 2001–20051 hänvisning

Michael Bogdan · SvJT 2006 s. 601–644 · 1 ställe

På gränsen mellan inom- och utomobligatoriska förhållanden ligger frågan om lovligheten av fackliga stridsåtgärder. Kollisionsrättsliga aspekter av denna fråga aktualiseras oftast inom den internationella sjöfarten, där en svensk fackförening, som organiserar sjömän, för att pressa upp besättningens löner beslutar om nyanställningsblockad mot ett besökande utländskt fartyg och samtidigt begär och får sympatiåtgärder av hamnarbetarnas fackförening i form av t.ex. vägran att lossa fartyget. Det är sympatiåtgärden som utgör det effektiva påtryckningsmedlet, eftersom nyanställningsblockaden i praktiken är verkningslös i sig. I AD 2003 nr 46 gick arbetsgivarnas talan ut på att de båda fackföreningarnas stridsåtgärder skulle förklaras olovliga och att förbunden skulle förpliktas att utge ekonomiskt och allmänt skadestånd. Beträffande valet av tillämplig lag för bedömningen av stridsåtgärdernas lovlighet uttalade Arbetsdomstolen att denna rättsfråga enligt huvudregeln skall avgöras med tillämpning av lagen i det land där stridsåtgärden vidtas (se AD 1989 nr 120 och AD 2003 nr 26 i 2.1 ovan). Transportarbetareförbundets sympatiåtgärder i form av blockad mot lossning av fartygets last m.m. var vidtagna i Sverige och deras lovlighet var därmed att bedöma enligt svensk rätt. Även nyanställningsblockaden förklarades ”under de omständigheter som är aktuella” att vara en här i landet vidtagen stridsåtgärd vilken skulle bedömas enligt svensk lag. — Att sympatiblockadens lovlighet prövades enligt svensk rätt var ganska okontroversiellt, i varje fall när dess lovlighet prövades som huvudfråga och inte prejudiciellt inom ramen för prövningen av giltigheten av avtal vilka lyder under utländsk lag (jfr NJA 1987 s. 885). Det är inte lika okontroversiellt att även nyanställningsblockaden prövades enligt svensk lag. Det sista kan inte stödjas på domen AD 1989 nr 120, som Arbetsdomstolen hänvisade till. Det tillfälligt besökande utländska fartyget utgör ju inte en svensk arbetsplats och den svenska medbestämmandelagen är inte direkt tillämplig i fråga om de ombordanställda; detta är för tillämplig i fråga om de ombordanställda; detta är för övrigt poängen med medbestämmandelagens 42 § sista st. (lex Britannia). Det framgår dock av referatet att parterna i målet var ense om att dela Arbetsdomstolens beskrivna sätt att se på lagvalsfrågan. 4.2 Sakrätt I skiljedomen SAR 2003:2 s. 47 (se 4.1 ovan) uttalades, låt vara endast i ett obiter dictum, att ett äganderättsförbehålls rättsverkan i förhållande till tredje man skulle avgöras enligt lex rei sitae. 4.3 Marknadsrätt Marknadsdomstolens dom MD 2001:19 handlar, såvitt är av intresse här, om till den svenska konsumentmarknaden riktad marknadsföring, som påståtts ha bedrivits på bl.a. Internet i ett utländskt bolags namn. Marknadsföringen avsåg försäljning av oauktoriserad avkodningsutrustning, med vars hjälp man kunde tillgodogöra sig kodade TV-sändningar utan att behöva betala för det. Dylika dekodrar är förbjudna i Sverige, vilket medför att marknadsföringen enligt Marknadsdomstolens etablerade praxis automatiskt får anses som otillbörlig i den svenska marknadsföringslagens mening. Svarande i målet var dels en svensk medborgare med hemvist i Sverige (J.) dels ett utländskt bolag (Goldside), till synes med adress i Portugal, som J. hävdade var hans arbetsgivare och ansvarade för marknadsföringen. Marknadsdomstolen konstaterade med hänvisning till sina tidigare avgöranden (MD 2000:8 och 2000:19) att marknadsföringslagen är tillämplig på marknadsföring på Internet riktad mot konsumenter på den svenska marknaden. J. hade visserligen invänt att han endast var anställd i Goldside, men denna juridiska person har inte kunnat påträffas som registrerat bolag i något land. Omständigheterna talade enligt Marknadsdomstolen snarare för att det var J. som drev sin näringsverksamhet under namnet Goldside och att Goldside närmast fick betraktas som en enskild firma under vars namn J. drev verksamheten. Marknadsdomstolen fann därför att det inte var klarlagt att Goldside existerade som juridisk person, vilket gjorde att ett förbud inte kunde meddelas mot Goldside utan endast mot J., som ansågs vara ansvarig för verksamheten.Förmögenhetsrätt · p. 13 · s. 627