1 hänvisningar i 1 artiklar · 1 stycken/fotnoter
Erik Sinander · SvJT 2016 s. 173–190 · 1 ställe
- Se dock NJA 2013 s. 22 i vilket svensk domsrätt ansågs föreligga trots att någon analogitolkning av någon uttrycklig domsrättsregel inte kunde göras. HD konstaterar dock att sådana tolkningar i princip ska utgå från RB:s interna forumregler och EU:s domsrättsregler. Se också AD 1995 nr 120, prop. 2014/15:93 s. 8 och Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8:e upplagan, 2014, s. 115 ff. För det fall det är fråga om tvist rörande sjömans anställningsavtal bör dock bestämmelsen om laga domstol i 75 § Sjömanslagen (1973:282) tillmätas betydelse också i internationella förhållanden. 1 4 Artikel 26 p. 2 var en nyhet i den nya Bryssel I-förordningen. Motsvarande gäller inte enligt den gamla Bryssel I-förordningen eller enligt Luganokonventionen. 1 5 Dom Mahamdia, C-154/11, EU:C:2012:491. 16 Dom Mahamdia, C-154/11, EU:C:2012:491, p. 65. 17 Se särskilt skäl 18, men också skälen 14 och 19 till Bryssel I-förordningen. 18 Till skriftlighetskravet finns det, utöver möjligheten att låta avtalet vara i en form som överensstämmer med praxis mellan parterna, också en möjlighet i artikel 25 p. 1 c) att i ”internationell handel” låta prorogationsavtalet följa sedvänja och bruk. Eftersom anställningsavtal inte kan innefattas av begreppet internationell handel är den möjligheten inte aktuell. 1 9 Denna bestämmelse infördes i den nya Bryssel I-förordningen. Motsvarande gäller inte enligt den gamla Bryssel I-förordningen eller enligt Luganokonventionen I de regelverken krävs att en av parterna har hemvist i en EU-medlemsstat eller en konventionsstat för att prorogationsavtalet ska vara giltigt. I sammanhanget kan noteras att 2005 års Haagkonvention om avtal om val av domstol inte är tillämplig på anställningsavtal enligt dess artikel 2 p.1 b). 20 I Lag & Avtal nr 9 2013 s. 27 anges att ett irländskt bolag har prorogationsklausul som hänskjuter anställningstvister till irländsk domstol. En sådan prorogationsklausul har följaktligen begränsad rättsverkan. 21 Se t.ex. Lennart Pålsson, Skiljeförfarande och Bryssel/Luganokonventionerna, SvJT 1994 s. 9. Peter Arnt Nielsen konstaterar att undantaget gäller också i förhållande till konsument-, försäkrings- och anställningsavtal, International Handelsret, 3:e upplagan, 2015, s. 307 och 616. 22 Förenta Nationernas Convention on the Recognition and Enforcement of Foreign Arbitral Awards (1958) (New York-konventionen). Se http://www.uncitral.org/uncitral /en/uncitral_texts/arbitration/NYConvention_status.html för fullständig och aktuell förteckning över stater som undertecknat konventionen. Sverige ratificerade New York-konventionen utan några förbehåll den 17 december 1971, se SÖ 1972:1. 2 3 Se t.ex. prop. 1998/99:37 s. 47 där det konstateras att utrymmet att lagstifta om internationella skiljeavtal är begränsat. 24 En svensk domstol ska dock beakta sådant rättegångshinder först sedan det åberopats av svaranden enligt 10 kap. 18 § i RB. Enligt 34 kap. 2 § RB ska invändning om sådant rättegångshinder framställas av svaranden omedelbart. Det vill säga innan svaranden går i svaromål. 25 Frågan om vilken lag som ska tillämpas på själva huvudavtalet, t.ex. ett anställningsavtal, ligger utanför denna artikels ramar. Det kan ändå noteras att den lagvalsfrågan inte avgöras av samma lagvalsregler och därmed heller inte nödvändigtvis kommer att följa samma lands lag. Rättsläget är oklart för vilka lagvalsregler som ska tillämpas, se t.ex. SOU 2015:37 s. 92. 2 6 Se t.ex. definitionen av internationellt tvingande regler i artikel 9 i Rom Iförordningen. Där anges att ”[i]nternationellt tvingande regler är regler som ett land anser vara så avgörande för att skydda allmänintressen, t.ex. sin politiska sociala och ekonomiska struktur, att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom dess tillämpningsområde oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet”. 27 Att 36 § avtalslagen och arbetstagarskydd utgör internationellt tvingande regler i Sverige, se Michael Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, 8:e upplagan, 2014, s. 73 f. 28 Lars Heuman, JT 2014–15 s. 440 f. 2 9 Jfr prop. 1998/99:35 s. 245 f. 30 I prop. 1998/99:35 s. 49 uttalas följande: ”[a]vtalslagens regler om rättshandlingars ogiltighet anses tvingande på så sätt att en part inte på förhand med bindande verkan kan avstå från att åberopa dem. Detsamma gäller de tvingande bestämmelserna inom konsumenträtten. När tvist uppkommer står det emellertid en part fritt att bestämma sin talan så att dessa s.k. tvingande bestämmelser inte blir tillämpliga. Tvister som involverar tillämpningen av denna typ av tvingande bestämmelser får anses vara i princip skiljedomsmässiga enligt huvudregeln.” Se också NJA 2012 s. 790, NJA 1973 s. 620 och AD 1978 nr 62. 31 AD 1978 nr 62 och NJA 1973 s. 620. Se också Jonas Malmberg, Anställningsavtalet, 1997, s. 219. 32 Se dock AD 1994 nr 28 om könsdiskriminering där Arbetsdomstolen menar att skiljedom saknar verkan endast om part kan göra sannolikt att diskriminering har ägt rum. 3 3 Prop. 1928:39 s. 183. 34 AD 1954 nr 21 (se särskilt s. 182–183). I prop. 1974:77 s. 145 hänvisas till AD 1954 nr 12 för motivering av varför föreningsrätt undantas skiljedomsmässighet. Den hänvisningen måste dock vara en felskrivning eftersom den relevanta domen är AD 1954 nr 21. 35 Se t.ex. SOU 2015:37 s. 92 för en negativ inställning till att tillämpa domstolslandets lagvalsregler. Ett praktiskt förhållningssätt till denna fråga är dock att relatera skiljemännens tillämpning av rättsregler till reglerna om klander och ogiltigförklaring av skiljedom. Enligt 34 § LSF ska nämligen en skiljedom vara ogiltig om den innefattar prövning av en fråga som inte är skiljedomsmässig eller om den är i strid med ordre public. Ordre public brukar definieras som rättstillämpning som är uppenbart oförenlig med grunderna för domstolslandets rättsordning, se t.ex. definitionen i artikel 21 i Europaparlamentets och Rådets förordning nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen). En skiljedom som står i strid med EKMR (och därmed också regeringsformen 2:19) måste vara i strid med ordre public. Också EU-rättens effektivitetsprincip uppställer yttre ramar för den materiella prövningen, se vidare nedan i detta avsnitt. 36 Prop. 1993/94:101 s. 69 f. Citatet finns på s. 69. 37 För en diskussion om verkställighetsbestämmelsernas betydelse, se nedan avsnitt 4. 38 Jfr uttalandet i prop. 1928:39 s. 183 som återgavs i löptexten före fotnot 33 ovan. 39 I domen i målet Mostaza Claro, C-168/05, EU:C:2006:675, fastslog EU-domstolen att skiljedom i konsumentförhållande skulle upphävas eftersom det var oskäligt att ha ett skiljeavtal i ett sådant förhållande. I domen i Asturcom Telecomunicaciones, C40/08, EU:C:2009:615, vidareutvecklade samma domstol rättsbildningen så att oskäligheten av skiljeavtal i konsumentförhållanden alltid måste prövas ex officio. 4 0 I svensk underrättspraxis har fråga uppkommit om skiljedom skulle vara förbjuden för att den innebär ett kringgående av EU:s domsrättsregler. I det aktuella fallet rörde talan en sådan fråga för vilken förordningens domsrättsregler utpekar ett exklusivt forum. Hovrätten för Skåne och Blekinge konstaterade emellertid att förordningen inte är tillämplig på skiljeförfaranden och att det heller inte var oförenligt med grunderna för rättsordningen att acceptera ett sådant skiljeförfarande (Hovrätten över Skåne och Blekinge, mål nr T 1689-09, dom den 17 juni 2010). 41 Domen i målet Eco Swiss, C-126/97, EU:C:1999:269, p. 45. 42 Se t.ex. NJA 2015 s 438 (särskilt p. 17) i vilken det fastslås att betydelsen av tvingande konkurrensregler kräver en viss, dock begränsad, materiell prövning av skiljedom. 4 3 Se t.ex. AD 2007 nr 90, AD 2005 nr 79, AD 2002 nr 137 och AD 2002 nr 72. 44 Lars Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 47 med hänvisning till SOU 1994:81 s. 257 och prop. 1998/99:35 s. 212. Detta överensstämmer med New Yorkkonventionens krav på ”defined legal relationship” i art. II. 45 Se t.ex. AD 2008 nr 29 för frågan om uppsägning av anställningsavtal omfattades av skiljeavtal. I det fallet ansåg domstolen inte att det fanns något hinder att frångå skiljeklausulen. Arbetsdomstolen avvisade följaktligen arbetstagarens talan. 46 Tillämplig lag för kollektivavtal fastställs i Sverige enligt artikel 3 och 4 i Rom Iförordningen, medan artikel 8 i samma förordning innehåller lagvalsregler för anställningsavtal. Det är den tillämpliga lagen för anställningsavtalet som reglerar förpliktelserna mellan arbetsgivare och arbetstagare (se artikel 12 i Rom Iförordningen). 47 Se t.ex. AD 1962 nr 21. 4 8 Se rättsfall återgivna i fotnot 43 ovan. 49 Jonas Malmberg, Anställningsavtalet, 1997, s. 234 med hänvisning till AD 1972 nr 30. Se även prop. 1928:39 s. 183. 50 I strikt mening är rättsföljden vid tillämpning av 36 § avtalslagen jämkning. 51 Prop. 1975/76:81 s. 147. Jfr dock AD 2015 nr 70 i vilket 36 § avtalslagen tillämpades i ett kollektivavtalsförhållande till förmån för arbetsgivarsidan mot bakgrund av EU-rätten. Saken gällde visserligen inte skiljeavtal, men den principiella tolkningen torde vara tillämplig också i förhållande till skiljeavtal i kollektivavtalsförhållanden om EU-rätten skulle kräva det. 52 AD 1987 nr 165. 53 För Arbetsdomstolens positiva inställning, se AD 2008 nr 29. För exempel då skiljeavtal jämkats som oskäligt i anställningsförhållande, se AD 1995 nr 135 och AD 1994 nr 120. 5 4 Prop. 1975/76:81 s. 114. 55 I vilken utsträckning ett kollektivavtals normerande verkan får genomslag på anställningsavtal följer nämligen den tillämpliga lagen för varje anställningsavtal enligt Rom I-förordningen (se artikel 12). 56 Tore Sigeman, 36 § avtalslagen och arbetsrätten, i Festskrift till Jan Hellner, 1984, s. 593. 57 För en diskussion om verkställighetsbestämmelsernas betydelse, se nedan avsnitt 4. 58 Se fotnot 12 ovan angående svenskt rättsskipningsintresse i arbetstvister. 59 Prop. 1975/76:81 s. 146. 60 I ett internationellt anställningsförhållande bör relevanta behörighetsregler beaktas. Särskild vikt bör läggas vid hur t.ex. fördelningen av skiljeförfarandekostnaderna ser ut jämfört med i en domstolsprocess och hur resekostnader ska betalas (om processen kräver längre resa än vad domstolsprocessen skulle ha gjort). 61 Se t.ex. Lotta Maunsbach, Avtal om rätten till domstolsprövning, 2015, s. 140 ff. med vidare hänvisningar. 6 2 Tore Sigeman, 36 § avtalslagen och arbetsrätten, i Festskrift till Jan Hellner, 1984, s. 627. 63 AD 2008 nr 29 och AD 2008 nr 11. 64 Vad gäller prorogationsavtal är prejudikatet obsolet med anledning av Bryssel Iförordningens artikel 23, se avsnitt 2.2 ovan. 6 5 I dag skulle motsvarande omständigheter i stället ha föranlett Arbetsdomstolen att konstatera att eftersom arbetstagaren vanligtvis arbetar i Sverige föreligger också svensk domsrätt enligt artikel 21 p. 1.b i Bryssel I-förordningen. 66 Se också Michael Bogdan, Den svenska internationella arbetsrättens grunder, SvJT 1979 s. 89. 67 Se avsnitt 3.3 ovan och jfr dom Eco Swiss, C-126/97, EU:C:1999:269, p. 45. 6 8 I Belgien får inga tvister som ska avgöras av arbetsdomstol hänskjutas till skiljeförfarande, se den belgiska processlagen Code judicaire artikel 1676 p. 5. 69 På motsvarande sätt är Bryssel I-förordningen inte tillämplig för fråga om hur en internationell skiljedom ska verkställas. Det är en fråga för varje medlemsstat, se dom Gazprom, C-536/13, EU:C:2015:316. 70 Se t.ex. också domen i målet Allianz (även känt som ”West Tankers”), C-185/07, EU:C:2009:69, där EU-domstolen fastslog att en anti suit injunction meddelad av skiljenämnd inte utgör hinder för domstol att pröva sin behörighet. 7 1 Prop. 1998/99:35 s. 104 f. Se också Lars Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 713 (”Litispendensverkan bör inte inträda om domstolens bedömning av frågan om skiljeavtalets giltighet och tillämplighet inte erkänns i Sverige, t.ex. i ett klandermål”). 72 Ett i praxis fastslaget undantag är om parterna prorogerat tvisten till utländsk domstol, se NJA 1973 s. 688. En sådan prorogation måste vara uttrycklig, se NJA 1986 s. 119. Det är dock tveksamt om det undantaget kan anses gälla anställningsavtal. 73 Lars Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 713.fotnot 13 · s. 175