Rättsfall
AD 1996 nr 126
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
AD 1996 nr 126
BibTeX
@misc{ad-1996-126,
author = {{Arbetsdomstolen}},
title = {{AD 1996 nr 126}},
year = {1996},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
5 hänvisningar i 2 artiklar · 5 stycken/fotnoter
Kollektivavtalsrätten - en rättsvetenskaplig berättelse3 hänvisningar
- Se till exempel AD 1995 nr 106, AD 1996 nr 126 (om betydelsen av ”ackord”) och AD 2004 nr 5.
- Före det att en tvist om kollektivavtalets innehåll kan anhängiggöras i Arbetsdomstolen skall frågan enligt 4 kap. 7 § LRA gå igenom lokala och centrala förhandlingar eller förhandlingar enligt förhandlingsordning i kollektivavtal. Antagligen kommer, mot bakgrund av dessa, en gemen sam partsavsikt endast undantagsvis att låta sig utrönas. Tvister där parterna själva kan komma fram till en gemensam partsavsikt kommer knappast att föras vidare till Arbetsdomstolen. AD 1996 nr 126 erbjuder exempel på ett undantag.841 Domen är samtidigt ett exempel på att den kollektivavtalsrättsliga tolkningen avviker från den vanliga tolkningsläran (se kap. 7.2). Arbetsdomstolen uttrycker sig, efter att mot ena partens invändning ha fastslagit att förhandlingskravet enligt 4 kap. 7 § LRA var uppfyllt, så att intrycket blir att den gemensamma partsavsikten är upp till parterna att åberopa: ”Arbetsdomstolen konstaterar inledningsvis att inte någon av parterna hävdat att det förelegat en gemensam partsavsikt i den omtvistade frågan när ackordsöverenskommelsen slöts.”
- Vissa uttryck kan i Arbetsdomstolens praxis få betydelse av ett eta blerat språkbruk. Ett typexempel på ett sådant uttryck är betydelsen av ”ackord”. Se till exempel AD 2004 nr 91 för frågan om Arbetsdomsto len ger, efter att ha konstaterat att det finns en vedertagen uppfattning om hur begreppet skall förstås, nästan i förbigående, en definition. Där vid kan jämföras med AD 1996 nr 126 i vilket uttrycket ackord som en utgångspunkt inte i sig ansågs vara enhetligt. På det steget i resonemanget följer sedan en utredning av huruvida det följer av ackordlöneformens natur att den i målet omtvistade överenskommelsen skall tolkas på ett visst sätt. ”Ackordlöneformens natur” synes vara något annat än avtalets 294 ordalydelse, den härleds istället från en (av en av parterna formulerad) beskrivning av en ackordslön, försedd med Arbetsdomstolens konstate rande att den aktuella typen av ackordsöverenskommelse efter vad som framkommit i målet är vanlig i den aktuella branschen. Två iakttagelser kan göras utifrån detta. Dels att den sålunda antagna branschinterna definitionen liknar den ”allmänna” definitionen, dels att vanligheten inom en bransch kan fås att tjäna som allmän norm. Arbets domstolens konstaterande utgör därvid stadsfåstande av normen ifråga. Tolkningsresonemanget har också rest sig från att vara härledd ur det aktuella avtalet till att handla om branschens regler. Det slutar dock inte där. Tolkningsberättelsen återknyts med det omtvistade avtalet och omständigheterna i det enskilda fallet ("[e]n prövning av ackordsöverenskommelsens innebörd måste alltså således [efter en jämförelse med AD 1982 nr 68] göras utifrån avtalet och omständigheterna i det enskilda fallet”). Tolkningsoperationen kan på det sättet härledas till och legitime ras utifrån avtalet men mot bakgrund av en norm härledd ur branschen själv. Både kollektivavtalets funktion av att ge arbetsmarknadsregleringen legitimitet och branschslösningarnas normativa tyngd kan på det sättet implementeras i tolkningen. Branschvanligheten och kollektivavtalslösningarna är förstås ofta i princip överensstämmande, och kollektivavtalet kan ju också tjäna som bevis på sedvanan i branschen, men genom den beskrivna operationen slipper man välja mellan att ge kollektivavtalet eller branschvanligheten företräde, med mindre kollektivavtalsparterna tydligt uttrycker en viss vilja (jfr den kollektivavtalsrättsliga oklarhets regeln, 7.6.2.6).