Rättsfall
AD 1995 nr 108
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
AD 1995 nr 108
BibTeX
@misc{ad-1995-108,
author = {{Arbetsdomstolen}},
title = {{AD 1995 nr 108}},
year = {1995},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
11 hänvisningar i 5 artiklar · 11 stycken/fotnoter
- Här avses den s.k. EU-spärren och att kollektivavtalen inte får utgöra en otillbörlig urholkning av lagstiftning. Jfr AD 1995 nr 108 och AD 1996 nr 20, se vidare E. Sjö- din, Ett europeiserat arbetstagarinflytande. En rättslig studie av inflytandedirektivens genomförande i Sverige (2015) s. 157 ff.
- The mentioned acts make only certain provisions semi-dispositive and the Labour Court has specified that a collective agreement that unfairly erodes certain rights of the workers is invalid, AD 1995 nr 108, cf. L. Lunning, Arbetsdomstolen och dispo- sitiviteten, Juridisk Tidskrift 1995–96, 430–433.
- Lunning, anmälan av Folke Schmidt, Facklig arbetsrätt. Reviderad uppl. ombesörjd av Ronnie Eklund under medverkan av Håkan Göransson, Kent Källström och Tore Sigeman, Juristförlaget. Stockholm 1997. 314 s., 1998/99, s. 1013-1018, s. 1014, Lunning, Arbetsdomstolen och dispo- sitiviteten, JT 1995/96, s. 430-433, om AD 1995 nr 108.
- 60, AD 1995 nr 97, AD 1995 nr 101, AD 1995 nr 107, AD 1995 nr 108, AD 1995 nr
Ett europeiserat arbetstagarinflytande - en rättslig studie av inflytandedirektivens genomförande i Sverige3 hänvisningar
- Citatet är hämtat från AD 1995 nr 108 se även AD 1996 nr 12 och vidare om framväxten av de semidispositiva bestämmelserna i anställningsskyddslagen, Ulander- Wänman, Dispositivetetens gränser, (2014) s. 436 ff.
- AD 1995 nr 108 och AD 1996 nr 20.
- Arbetsdomstolen har utarbetat ett tillvägagångsätt för att avgöra om ett kollektivavtal otillbörligt urholkar lagstiftningen och på den grunden är partiellt ogiltigt. För det första, vad är syftet med att lagstiftningen är semidispositiv och för det andra, är avvikelsen inom ramen för det syftet. För att exemplifiera kommer här två mål som rörde arbetsbristsituationer nämnas, AD 1995 nr 108 och AD 1996 nr 20. Arbetsdomstolen klargjorde med hänvisning till förarbetena, att det primära syftet med anställningsskyddslagens semidispositivitet var att möjliggöra anpassning till branschen, men också till det enskilda företagets behov. I AD 1995 nr 108 fann Arbetsdomstolen att syftet med den kollektiv avtalade av vikelsen från företrädesrätten till återanställning (25 § anställningsskyddslagen) inte var att åstadkomma regler bättre anpassade för branschen. Avgörandet gällde kabinpersonal i flygbranschen. I utbyte mot avsteget från företrädesrätten erhöll arbetstagarorganisationen istället en utfästelse om att flertalet uppsagda arbetstagare skulle anställas i ett annat nybildat bolag. Arbetsdomstolen ansåg att syftet var ett annat än det som var anledningen till att företrädesrätten var semidispositiv, och avtalet i den delen var ogiltigt. Otillbörligheten låg alltså i att avtalet nyttjade semidispositiviteten för uppnående av ett annat ändamål än det som var anledningen till att lagstiftningen gjorts semidispositiv.
Kollektivavtalsrätten - en rättsvetenskaplig berättelse3 hänvisningar
- Se till exempel AD 1983 nr 77 i vilket lokala fackklubbsordförenden inför en omstruk turering tillställdes listor på arbetstagare som skulle sägas upp (på grund av arbetsbrist). Listorna undertecknades, men utredningen gav inte stöd för att signeringen var att upp fatta som en viljeförklaring innebärande att ordförandena, för sina organisationers räk ning, accepterade listorna som kollektivavtalade turlistor. Jfr dock AD 1995 nr 108, med motsatt utgång i den frågan (men där just den frågan inte diskuterades närmare i domskä len). Se också AD 1996 nr 92 och AD 1980 nr 114. Att den ena parten varit bunden av ett annat avtal sedan länge talade emot en vilja att binda sig rättsligt, vilket får förstås mot bakgrund av principer om konkurrens mellan kollektivavtal (se nedan 8.3).
- Utgångspunkten är att arbetsmarknadsparterna har stort utrymme att bestämma hur en övertalighet skall realiseras. Se särskilt AD 1996 nr 114: ”Anställningsskydds lagens regelsystem lämnar parterna en vidsträckt handlingsfrihet vid listans upprättande men lägger också ett stort ansvar på partsföreträdarna. Enligt domstolens mening kan vid rättslig prövning av en avtalsturlista denna inte frånkännas verkan i visst hänseende endast därför att parterna vid vägningen mellan skilda omständigheter tillmätt viss faktor större betydelse än vad en utomstående betraktare till äventyrs skulle finna motiverat. Att underkänna en avtalsturlista exempelvis av det skälet att anställningstiden anses ha till mätts alltför liten betydelse i jämförelse med förmågan att samverka med andra anställda kan inte komma i fråga. En avtalsturlista blir utan verkan i den mån den är diskrimine rande eller eljest innebär att ovidkommande hänsyn tagits eller att annan omständighet föreligger som gör att det skulle te sig stötande att tillämpa listan i det aktuella hänseen det” och AD 1983 nr 112: ”De nämnda lagbestämmelserna [2 § LAS] innehåller inte några särskilda begränsningar av parternas rätt att genom kollektivavtal avvika från lagens turordningsregler, förutsatt att avtalet på arbetstagarsidan har slutits eller godkänts på förbundsnivå. Detta innebär visserligen inte att det härvidlag skulle föreligga någon full ständig oinskränkt avtalsfrihet. Lagstiftarens avsikt har emellertid uppenbarligen varit att vida ramar skall gälla för arbetsmarknadens parter då de väljer att genom kollektivavtal själva reglera en turordningssituation på det sätt som de finner lämpligt och därför kan enas om. Se också AD 2005 nr 53, AD 2002 nr 34 och AD 1995 nr 108.
- st. AvtL. Istället hänvisar Eklund till en allmän princip med den innebörden (arbetsrät ten skiljer ut frågan som icke arbetsrättslig, i gränslanden blir resonemangen svepande, se 2.3.3.1). Arbetsdomstolen tycks också utgå från ställningsfullmakten genom att antyda att behörigheten kan grundas i ställningen som klubbordförande, se AD 1995 nr 108.