1.Vid såväl nationell som internationell järnvägstransport gäller JTL.911 I lagen föreskrivs att bl.a. bestämmelserna om avtal om transport av gods på järnväg (bihang B) i COTIF 1999, de s.k. CIM-reglerna, ska gälla som svensk lag. Om det finns en ansvarsregel i den transporträttsliga regleringen som omfattar en viss skadesituation, så är den transporträttsliga regleringen exklusiv. I art. 52 anges att i alla de fall då de enhetliga rättsreglerna är tillämpliga får anspråk på ersättning, oavsett vilken grund som åberopas, göras gällande mot järnvägen, dvs. transportören, endast under de förutsättningar och med de begränsningar som föreskrivs i dessa rättsregler. Regleringen motsvarar i stort sett vad som gällde enligt tidigare lagstiftning.912s. 29
2.I svensk rätt kan bestämmelsens utformning också ses mot bakgrund av utvecklingen i rättspraxis. Ett diskuterat rättsfall är NJA 1951 s. 656 (Dardeltavlorna), där transportörens ansvar för skada på befordrad egendom ansågs begränsat enligt dåvarande regler i järnvägstrafikstadgan, även när talan grundades på ”allmänna skadeståndsregler”, dvs. culpaansvar enligt deliktsregler.s. 29
3.Omständigheterna var följande. En konstförening hade uppdragit åt Statenss. 29
4.Järnvägar (transportören) att transportera en trälåda med tavlor av Nils vons. 29
5.Dardel. På grund av gnistor från loket utbröt brand i vagnen där lådan stod.s. 29
6.Lådan hade inte täckts med presenning. Skadan uppgick till närmare 25 000 kr.s. 29
7.Käranden yrkade att Järnvägsstyrelsen skulle ersätta skadan. I 85 § järnvägstra-s. 29
8.fikstadgan fanns en ansvarsbegränsning, innebärande att kontraktsansvaret vars. 29
9.begränsat till visst belopp, 500 kr per försändelse. I 87 § järnvägstrafikstadgan 206s. 29
10.upptogs undantag från beloppsbegränsningen om skada vållats vid uppsåt ellers. 30
11.grov oaktsamhet å järnvägens sida. Ansvaret var dock alltjämt begränsat till 500s. 30
12.kr beträffande bland annat dyrbarheter. HD fann att vårdslöshet å transportö-s. 30
13.rens sida förelåg, men att denna inte kunde betraktas som grov. Enligt HD kundes. 30
14.därmed inte 87 § järnvägsstadgan tillämpas, och att någon ansvarighet vid sidans. 30
15.av järnvägstrafikstadgan på grund av allmänna regler inte kunde göras gällande.s. 30
16.HD:s motivering till att något ansvar inte förelåg var bl.a. att bestämmelsernas. 30
17.om ansvarighet för gods som är omhändertagit för befordran innefattar en för-s. 30
18.delning mellan transportören och avsändaren av den med transporten fören-s. 30
19.ade risken och att dessa bestämmelser ingår i fraktavtalet såsom villkor, unders. 30
20.vilka järnvägen åtar sig att befordra godset. HD uttalade härvid även att dets. 30
21.inte kunde antas ha varit avsett att järnvägen skulle ansvara vid sidan av järn-s. 30
22.vägstrafikstadgan på grund av allmänna skadeståndsrättsliga regler om inte etts. 30
23.sådant ansvar framgick av stadgan.s. 30
24.Fallet har behandlats i doktrinen som ett exempel på hanteringen av överlap-s. 30
25.pande ansvarsregler inom just transporträtten.913 Det har framförts att rättsfal-s. 30
26.let ger uttryck för att deliktsrättens riskfördelning inte ansetts lämplig i avtals-s. 30
27.förhållanden eftersom parterna själva kan reglera sin mellanhavanden meds. 30
28.hänsyn till att transportrisken i dessa fall utgör en närliggande och beräkneligs. 30
29.fara.914 Motsvarande överväganden ligger till grund för nutida bestämmelser is. 30
30.transportförhållanden, även vid järnvägstransport.s. 30
31.En annan närliggande fråga är om icke-ersättning avseende en viss sorts för-s. 30
32.lust enligt transporträttsliga regleringen kan suppleras med ersättning enligts. 30
33.en annan ansvarsregel. NJA 2014 s. 425 (Akzo Nobel) avsåg en avsändares kravs. 30
34.på ersättning mot en transportör för bl.a. räddningskostnader. Den skadel idan-s. 30
35.des (avsändarens) räddningskostnader bestod av kostnader för eget arbete meds. 30
36.att förhindra uppkomsten av omfattande skador i närområdet efter att ett tågs. 30
37.som transporterade klorgas spårat ur. Avsändarens krav mot transportörens. 30
38.avseende räddningskostnader ansågs inte ersättningsgilla enligt CIM. Därtills. 30
39.ansågs CIM utgöra en exklusiv reglering, vilket innebar att det inte var möjligts. 30
40.att göra gällande rätt till skadestånd grundat på allmänna transporträttsligas. 30
41.eller kontraktsrättsliga principer. Eftersom räddningskostnader inte är ersätt-s. 30
42.ningsgilla enligt CIM, kan hävdas att det inte förelåg någon egentlig överlapp-s. 30
43.ningssituation. Trots det ansågs lagstiftningens exklusivitet medföra att etts. 30
44.ansvar inte kunde uppkomma på annan grund.915 Här hade man kunnat tänkas. 30
45.sig att det strikta ansvaret i CIM enbart omfattar sådana angivna skador ellers. 30
46.kostnader som anges i CIM och att räddningskostnader, som då inte ”täcks” avs. 30
47.207 CIM, skulle kunna vara föremål för allmänna kontraktsrättsliga principer.916 Så har man alltså inte uppfattat det, utan tillämpningsresultatet (icke-ersättning) ansågs vara exklusivt reglerande även avseende räddningskostnader. Det gäller även om ett anspråk på räddningskostnader baseras på ett deliktsansvar, t.ex. enligt 2:1 SkL.917s. 30