Till stöd för att parterna inte råder över den civilrättsliga kvalificeringen har Hultqvist hänvisat till NJA 1986 s. 205, se Hultqvist, Legalitetsprincipen vid inkomstbeskattningen, 1995, s. 238, 364 f. Sandström har hänvisat till 34 § AvtL för att understödja att skenavtal kan bortses ifrån i civilrätten, se Sandström, SvSkT, 1952, s. 262. Gäverth har hänvisat till NJA 1907 s. 42 och NJA 1976 s. 235 för att likaså understödja att skenavtal kan bortses ifrån i civilrätten, se Gäverth, SvSkT, 1996, s. 737 f. Gäverth har därutöver hänvisat till NJA 1981 s.
Hänvisas från p. 1 (s. 95)
1.En annan del i hur det civilrättsliga framställs i den inkomstskatterättsliga litteraturen är vilka källor som det hänvisas till för att utveckla civilrättens innehåll. De källor som det oftast hänvisas till i den skatterättsliga litteraturen är lagstiftning, förarbeten, HD-praxis och rättsdoktrin. Detta ger intryck av att det civilrättsliga behandlas som ett positivrättsligt objekt. Flera påståenden om det civilrättsliga understöds enbart med hänvisningar till civilrättslig litteratur. Vissa påståenden om det civilrättsliga understöds bara av hänvisningar till annan skatterättslig litteratur. Flera skatterättsliga litteraturuttalanden hänvisar inte till några källor alls för att utveckla civilrättens innehåll. I vilken utsträckning så är fallet varierar beroende på vilken fråga som diskuteras. När det gäller bedömningen av vad som utgör ”civilrättslig utdelning” hänvisas det av flera forskare till både lagstiftning, HD-praxis, förarbeten och litteraturuttalanden. I studierna kring verklig innebörd och genomsyn har det däremot knappt hänvisats till några källor alls för att utveckla civilrättens innehåll. Hänvisningar förekommer till enstaka lagregler och rättsfall för att påvisa att det är möjligt att i civilrätten se igenom parternas beteckningar på ingångna avtal. Detta påstående har också underbyggts 174 genom hänvisningar till J. Ramberg, 1991. Uttalandet i Rambergs bok har dock tagits bort från och med den 7:e upplagan 2007. Utöver detta har det hänvisats till annan skatterättslig litteratur för att understödja olika påståenden om civilrättslig verklig innebörd. Närmare undersökningar av civilrättens innehåll har i något fall uttryckligen avgränsats bort från undersökningen. Vidare kan framhållas att såvitt gäller verklig innebörd har olika källor framförallt åberopats för att underbygga att det generellt sett är möjligt att i civilrätten bortse från hur två parter har betecknat ett avtal. Däremot har det inte hänvisats till särskilt många källor alls för att underbygga hur de specifika rättshandlingar som har varit föremål för prövning i HFD:s praxis skulle kvalificeras i civilrätten. Jag har i min analys av den skatterättsliga litteraturen inte heller upptäckt någon klar hierarkisk ordning mellan lagstiftning, förarbeten och HD-praxis. Det skulle kunna tänkas att eventuella skillnader i synen på nämnda källors rättskällevärde hänger samman med en viss prioritering av 175 vissa värden framför andra. Om exempelvis föreskriftskravet värderas högre än andra värden skulle det kunna tänkas att förarbetena tillskrivs mindre betydelse. Skulle däremot värdet av skattelagstiftningens ändamålsenlighet värderas högre skulle sannolikt förarbetena ges större betydelse. Jag har emellertid inte kunnat se några tydliga skillnader bland olika skatterättsforskare i synen på nämnda källors hierarkiska ordning för att fastställa civilrättens innehåll. Huruvida HD:s avgöranden ska ses som auktoritativt bestämmande för vad civilrätten innebär eller om det finns utrymme för alternativa tolkningar av HFD är en oklarhet som uppmärksammas av Hultqvist, om än han inte utvecklar detta närmare. Att se till nämnda källors inre koherens framträder emellertid som ett generellt tillvägagångssätt i den skatterättsliga litteraturen för att fastställa civilrättens innehåll. En sådan sammanvägning krävs exempelvis för att, i linje med Hagstedt och Bergström, identifiera de kännetecken som är gemensamma för civilrättsliga begrepp som omfattas av en och samma term. Hultqvist hänvisar också till värdet av koherens för att skatterätten (som utgångspunkt) ska följa den civilrättsliga begreppsbildningen. Sammanfattningsvis hänvisas det till lagstiftning, förarbeten, HDpraxis och rättsdoktrin för att utveckla civilrättens innehåll. Flera påståenden om civilrätten underbyggs enbart med civilrättslig litteratur. Vissa påståenden underbyggs endast med annan skatterättslig litteratur och vissa underbyggs inte med någon källhänvisning alls. I något fall har närmare studier i civilrättens innehåll uttryckligen avgränsats bort. När det gäller HFD:s praxis kring verklig innebörd har det överlag inte hänvisats till särskilt många källor alls för att utveckla hur de specifika rättshandlingar som varit föremål för prövning skulle kvalificeras i civilrätten. Den källa som framförallt har åberopats är HFD:s egna domskäl. Någon klar hierarkisk ordning mellan lagstiftning, förarbeten, HD-praxis och rättsdoktrin har jag inte heller kunnat identifiera. Däremot förefaller det vara vanligt att se till dessa källors inre koherens för att söka fastställa det civilrättsliga. 176s. 95