1.Den centrala formuleringen i det s.k. Hissfallet – att principiella skäl talar för en viss försiktighet i tillämpningen av oaktsamhetsrekvisitet – har fått genomslag i senare praxis. Vilka principiella skäl det är fråga om framgår inte helt tydligt, men sannolikt blickar HD tillbaka på det ofta citerade stället i förarbetena som anger att inte varje avsteg från det helt aktsamma skall vara straffbart. Det bör noteras att HDs uttalande i den anförda domen uttryckligen tog sikte på oaktsamhetsrekvisitet i 3 kap. 7 § BrB, men formuleringen tycks ha slagit igenom även för åtminstone de andra brotten i 3 kap. Andra återkommande formuleringar, i såväl praxis som i förarbeten, är att oaktsamheten skall vara så klandervärd att den innefattar straffbar oaktsamhet eller att en handling måste vara i egentlig mening vårdslös. I praxis har fastslagits att aktsamhetskravet generellt sett är högre vid riskfylld verksamhet som t.ex. inom sjukvården. Av praxis framgår också att även underlåtenhet kan konstituera oaktsamhetsansvar. I ett antal avgöranden har aktsamhetsnormen uppställts med säkerhetsföreskrifter eller ordningsbestämmelser som vägledning.s. 32
2.Brottet vållande till annans död intar en särställning bland de culpösa brotten. Den skärpta synen på vållandebrott i trafiken, särskilt då vid trafikonykterhet, som uppkommit under 2000-talet har motiverats utifrån bl.a. en generellt minskad tolerans av brottslighet. Från lagstiftarens håll har betonats att den skärpta synen på vållandebrotten ligger i linje med en allmän inställning i synen på allvarliga våldsbrott. Det var uppenbart de grova vållandebrotten, som innefattat ett medvetet risktagande, som lagstiftaren kopplade ihop med våldsbrotten. Allvarliga vållandebrott kan straffvärdemässigt närma sig mindre allvarliga uppsåtsbrott. Det visar på den bredd av handlingar som inryms i exempelvis bestämmelsen om vållande till annans död. Som grovt brott, med högt straffvärde, kan det röra sig om fall av medvetet risktagande på gränsen till likgiltighetsuppsåtet samtidigt som det inom normalgraden kan vara fråga om tillfälliga, mindre allvarliga misstag. Spännvidden går från allvarliga våldsbrott, där ens. 32
3.153 dödlig utgång inte varit avsedd, till händelser som normalt betraktas som olyckshändelser. Man får dock påminna sig om dels att det av nämnda allmänna principer framgår att inte varje avsteg från det helt aktsamma bör föranleda straffansvar, dels att vållande till annans död, grovt brott, inte utgör gräns nedåt mot straffrihet och därför inte egentligen har någon praktisk betydelse för avhandlingen. Det finns dock vissa principiella överväganden från lagstiftarens sida som är värda att analyseras.s. 32
4.I några fall har särregleringar diskuterats i form specialbrott inriktade på olika typer av verksamheter. Som förebild har sannolikt arbetsmiljöbrottet i 3 kap. 10 § tjänat. I Ds 2006:7 föreslogs två särskilda straffbestämmelser relaterade till trafikbrott, nämligen vållande till annans död respektive vållande till kroppsskada eller sjukdom, båda två med ändelsen ”vid fordonstrafik”. Brotten skulle ha högre minimum i straffskalan än de motsvarande brotten i 3 kap. BrB och dessutom regleras direkt i TBL; pedagogiska skäl ansågs tala för en systematik annan än den gängse och motiverade placeringen i trafikbrottslagstiftningen. Promemorian föranledde en lagrådsremiss som dock han återkallas innan lagrådet hunnit yttra sig. Jag håller inte för osannolikt att de hade varit starkt kritiska till förslaget. Ett annat, om inte fullt så utvecklat, förslag har lämnats av Lena Svenaeus. Hon menade, i anslutning till det s.k. Kalmarfallet, att ett särskilt oaktsamhetsbrott ”i arbetslivet” eller ”i riskfylld verksamhet” borde införas. Svenaeus utgångspunkt var att det aktsamhetskrav, som HD uppställde på vårdpersonal och andra i typiskt riskfylld verksamhet, i NJA 2006 s. 228 var för högt ställt. Ansvar borde därför bara träffa den som tagit medvetna risker eller satt sig över säkerhetsföreskrifter.s. 33
5.Mot bakgrund av Straffrättsanvändningsutredningens förslag att överväga ett upphävande om bestämmelsen om arbetsmiljöbrott framstår de föreslagna specialkriminaliseringarna som mindre genomtänkta. Inte minst gäller detta förslaget i departementspromemorian. Det finns visserligen, om särskilda skäl till det föreligger, möjlighet att frångå systematiken med att skapa en ny bestämmelse när det redan finns en handlingsdirigerande på området. Jag menar att detta endast bör ske undantagsvis. Om nu inte ens arbetsmiljöbrottet kan anses vara ett sådant undantag har jag svårt att se att rörande de andra specialregleringarna skulle anses finnas sådana särskilda skäl. Dubbla kriminaliseringar är inte bara onödiga utan så systemfrämmande att de, enligt min mening, endast med mycket stor restriktivitet bör få förekomma.s. 33
6.Utvecklingen av brottet vårdslöshet i trafik är särskilt intressant att studera. Brottet utgör ett typexempel på den flora av oaktsamhetskriminaliseringar inom specialstraffrätten, som närmast explosivt ökade från sekelskiftet 1900 och flera decennier framåt, med det gemensamt att de emanerade från de nya risker som uppstått i samband med industrisam154 hällets framväxt. Denna typ av ”moderna” brott baserades ofta på ett fareansvar. Den på 1950-talet gällande för trafikområdet förhållandevis låga oaktsamhetströskeln, där ansvar för vårdlöshet i trafik kunde utgå redan om oaktsamheten varit mer än ringa, föranledde att många bagatellartade ärenden kom att tynga de rättsvårdande myndigheternas arbete. Reglerna föreföll inte vara anpassade efter den alltmer intensiva fordonstrafiken. Redan i början av 1960-talet föreslogs därför att straffansvaret skulle begränsas till att omfatta endast den trafikant som i väsentlig mån brustit i sin omsorg och varsamhet. Trots upprepade lagstiftningsförslag trädde bestämmelsen i kraft först trettio år efter att idén väckts. Lagändringen föranleddes bl.a. av att straffansvaret blivit i det närmaste strikt och att handlingar, som med vanligt språkbruk, inte kunde betecknas som vårdslösa lett till fällande domar. I propositionen framhölls, vilket redan citerats ovan, den återhållsamhet som bör iakttas vad gäller kriminalisering av oaktsamma förfaranden – ett uttalande som mycket väl illustrerar de culpösa brottens undantagsstatus.s. 33
7.Det straffbara området för vårdslöshet i trafik kom att inskränkas till fall där gärningsmannen gjort sig skyldig till ett medvetet risktagande eller annan allvarlig oaktsamhet. Trots detta infördes inte ett krav på grov oaktsamhet för ansvar, utan kvalificeringen bestod i lokutionen ”i väsentlig mån”. En mellanform, mellan luxuria och negligentia, uppkom därigenom. Detta har föranlett en något märklig praxisbildning där åtal för vårdslöshet i trafik regelmässigt ogillats på grund av att man inte nått upp till ”väsentlig mån”, samtidigt som ansvar dömts ut för det allvarligare brottet vållande till annans död. Denna ordning framstår, ur mitt perspektiv, som olycklig. Ett någorlunda enhetligt system, där begrepp står för ungefär samma sak, är att föredra och avvikelser från ordningen som inte framstår som klart motiverade borde undvikas.s. 34
8.155s. 34