1.Vad gäller försök till brott har Suzanne Wennberg författat det mest fullständiga moderna verket på området. Hon framhåller att det i äldre doktrin förekommit tankar på att då ett försök är att betrakta som ett ofullbordat brott, och det finns fullbordade culpösa brott, så måste det även finnas icke fullbordade culpösa brott. Mot detta talar att begrep-s. 18
2.101 pen försök och fullbordan inte står i motsatsförhållande då även försök förutsätter i subjektivt överskott i form av uppsåt. Det är av betydelse att skilja mellan försök till culpöst brott, vilket har ansetts vara möjligt, och culpösa försök. Samuel Cavallin har ifrågasatt varför inte oaktsamma försök skulle vara möjliga. Försök till risktagande är ju möjligt, menar han, och då medveten oaktsamhet kan beskrivas som riskuppsåt är det därför möjligt att försöka, men misslyckas, att ta en risk. Frågan är om en risk som uteblir kan inte bestraffas. Dessutom tycks behovet av att kriminalisera culpösa försök vara litet då culpösa fareframkallanden kan bestraffas som självständiga brott. På motsvarande sätt är varken oaktsam förberedelse till brott eller förberedelse till oaktsamhetsbrott kriminaliserat i svensk rätt. Asp menar dock att det inte är omöjligt att tänka sig att oaktsam förberedelse i vissa fall skulle kunna falla inom ramen för oaktsam medverkan till annans brott. Oaktsam medverkan är alltså fullt möjlig. Så var fallet i NJA 1996 s. 27 (Sturecompagniet) där bl.a. en person dömdes för medhjälp till grovt vållande till annans död trots att huvudgärningsmannen dömdes för mord. Elwing menar att det för att oaktsam medhjälp skulle vara möjligt krävs att motsvarande oaktsamma gärningsmannaskap är straffbelagt. Wennberg har sammanfattat det enligt följande:s. 18
3.Ansvaret enligt medverkansbestämmelsen i brottsbalken är som bekant be-s. 19
4.gränsat såtillvida att en medverkande måste handla uppsåtligt för att kunnas. 19
5.fällas till ansvar för medverkan till ett brott, som endast är straffbelagt vids. 19
6.uppsåt. Culpös medverkan bestraffas visserligen, men endast i den mån hu-s. 19
7.vudbrottet är straffbelagt vid oaktsamhet. Rådgivarlagen innebär en utvidg-s. 19
8.ning av ansvaret för oaktsam medverkan i det att rådgivaren straffas vids. 19
9.grov oaktsamhet, oberoende av om huvudbrottet, det främjade brottet, ärs. 19
10.straffbelagt vid uppsåt eller oaktsamhet. Cavallin har framhållit att det vore teoretiskt möjligt att avskaffa ansvar för försök med specifika abstrakta fareansvar: ”Farebrott faller emellertid strängt taget inom ramen för oaktsamhetsansvar. Även risktagande och 102 uppsåt till en risk eller medveten culpa konstituerar endast oaktsamhet genom avsaknad av aktsam styrning mot ett aktsamt mål”.s. 19
11.Cavallin påpekar att försöksansvar innebär styrning mot ett mål och att försöksgärningen till sin typ är uppsåtlig. Detta kan, menar han, förklara varför det i doktrinen finns uttalanden om att oaktsamma försök inte finns eller inte ens kan tänkas. Både försök och oaktsamhet betecknas ofta som undantag från täckningsprincipen.s. 20
12.Ansvar för försök skulle, om det avskaffades, ersättas av oaktsamhetskriminaliseringar:s. 20
13.En viss utbytbarhet mellan oaktsamhetsdelikt, faredelikt och försöksdelikts. 20
14.existerar visserligen i rättsbildningen genom att farebrott allt oftare får er-s. 20
15.sätta oaktsamhetsdeliktens effektdelikt. Men uttrycker man försöksbrottets. 20
16.i farebrott, kriminaliseras inte styrningen och därmed inte det uppsåtliga is. 20
17.beteendet. Försök till dråp och grov vårdslöshet i trafik är två skilda brott, men förses ofta i domskälen med samma formulering att gärningsmannen visat ”uppenbar likgiltighet för andras liv”. Båda brotten kan grunda sig på en gärning, som innehållit samma farenivå för annans död. I försöksfallet formuleras detta ofta t.o.m. på ett svagare sätt än vid oaktsamhet. Skuldformuleringen ”i varje fall” likgiltig för annans liv, används vid motiveringen av dråpförsökets skuld och ”uppenbart likgiltig” vid den oaktsamma gärningen. Skillnaden mellan det uppsåtliga försöksbrottet och det oaktsamma brottet kan alltså inte hänföras till skuldformuleringarna i domskälen eller lagtexten och inte heller till hur faran skapades eller dess omfattning. Skillnaden måste bero på att den ena gärningen specifikt och typiskt ses som en angreppsgärning och den andra som en oaktsam faregärning. Ett klandervärt bilkörande är en ”typisk faregärning.” Cavallin menar i anslutning till detta att ”köra bil med större risk för andras liv än i vad som bedöms som försök till uppsåtligt dödande med typiska vapen, betraktas däremot ofta som ett oaktsamt farebrott”.s. 20