1.Personlig culpa är en skuldform, liksom uppsåt. Personlig culpa förekommer i två varianter, medveten respektive omedveten. Medveten oaktsamhet (luxuria) skiljer sig från likgiltighetsuppsåtet, dvs. uppsåtets nedre gräns, på så sätt att den medvetet oaktsamme förvisso har en likgiltig inställning, men bara inför risken och inte inför följden. Den kognitiva inställningen är densamma men klandervärdheten skiljer sig åt.s. 13
2.Ett fall som tar sikte på denna gränsdragning är NJA 2011 s. 725 som gällde brott mot strålskyddslagen (vilket inte närmare behandlas i föreliggande avhandling). TT åtalades för innehav av en tillståndspliktig s.k. laserpekare. Innehavet ansågs ha varit uppsåtligt och fråga var om TT av oaktsamhet brutit mot skyldigheten att ha tillstånd. HD fann inget stöd för att TT hade varit medveten om att det fanns en risk för att tillstånd krävdes för laserpekaren. Man prövade då om han borde ha insett risken, dvs. om han varit omedvetet oaktsam, något som i sin tur ansågs bero på vad han kunde ha gjort för att komma till insikt. HD konstaterade att TT:s handlande måste bedömas som oaktsamt då han inte läst laserpekarens varningstext, men tillade att det för straffansvar måste också måste finnas ett samband mellan underlåten att göra vad som kunde krävas och den bristande insikten.s. 13
3.Innebörden av den aktuella varningstexten var sådan att det, om texten hades. 13
4.varit korrekt, inte behövdes något tillstånd för att inneha laserpekaren pås. 13
5.allmän plats. [TT:s] underlåtenhet att ta del av texten har därmed inte haft 96s. 13
6.något samband med hans bristande insikt om risken för att pekaren varits. 14
7.tillståndspliktig. Åtalet ogillades.s. 14
8.Även vid omedveten oaktsamhet (negligentia) uppvisar gärningsmannen likgiltighet, men inte inför riskens existens utan inför huruvida det överhuvudtaget finns en risk. Den omedvetet oaktsamma personen är därför mindre klandervärd än den medvetet oaktsamma. Gärningsmannen borde ha förstått, eller haft skälig anledning att anta att en viss följd skulle inträffa eller att en viss omständighet förelåg. Såväl den medvetet som omedvetet oaktsamma personen har tillfälle att rätta sig efter lagen i enlighet med konformitetsprincipen. Vid omedveten oaktsamhet är dock ”kunde rätta sig efter lagen” relaterat till ett hypotetiskt tillstånd.s. 14
9.Prövningen av huruvida omedveten oaktsamhet föreligger görs i två led. Det första, orsaksledet, tar sikte på vad gärningsmannen kunde ha gjort för att komma till insikt. Det är ofta något så enkelt som att gärningsmannen skulle ha tänkt efter, varit uppmärksam eller skaffat information som skulle lett till att han eller hon kommit till insikt. Vid bedömningen skall hänsyn tas till gärningsmannens personliga förmåga vid tillfället. Det andra ledet, eller klandervärdhetsledet, uppställer två frågor. Dels om gärningsmannen hade förmåga och tillfälle att komma till insikt, dels om det kunde begäras av honom eller henne att han eller hon gjorde det. Det är en rent normativ bedömning men prövningen skall göras så individuell som möjligt. Hänsyn tas dock endast till gärningsmannens svagheter, men inte till hans eller hennes eventuella överlägsenhet. Till de svagheter som man tar hänsyn till är t.ex. fysisk svaghet, dålig syn eller hörsel, bristande kunskap, utbildning eller intelligens m.m. Även psykisk störning och t.o.m. nervös läggning kan ha betydelse vid bedömningen liksom mer tillfälliga tillstånd av skräck, förvirring eller utmattning.s. 14
10.Samtidigt skall det betonas att man ändå i någon mån tar hänsyn till överlägsenhet. Det kan t.ex. begäras mer av en yrkeskunnig än av en lekman på just det specifika yrkesområdet. Likväl är det inte alltid ursäktande att vara underlägsen på ett område. Tvärtom kan det anses försvårande för en gärningsman om han eller hon gett sig in på ett område som vederbörande är medveten om att han eller hon inte behärskar. Detta är kärnan i den s.k. övertagandegrundsatsen.s. 14
11.97s. 14
12.Om det för straffansvar krävs grov oaktsamhet innebär detta i regel också ett krav på medveten oaktsamhet, men även omedveten oaktsamhet kan vara grov. Exempelvis kan den omständighet att gärningspersonen inte reflekterat över möjligheten av att ett brottsligt resultat skulle kunna vara följden av hans eller hennes handlande vara ett uttryck för en fullkomlig likgiltighet inför andra människors intressen. Gärningspersonen förefaller då inte vara mindre samhällsfarlig än vissa gärningspersoner som handlat med uppsåt. Straffvärdemässigt behöver det inte skilja så mycket mellan ett uppsåtligt brott och ett brott begånget av omedveten oaktsamhet. En omedvetet oaktsams handlande skulle till och med, om det lett till större skada, kunna vara mer straffvärt. Så resonerade åtminstone Miljöbalkskommittén i sitt betänkande.s. 15
13.…en syn på skuld och klandervärdhet som alltid ger vid handen att man börs. 15
14.se mildast på den omedvetna oaktsamheten leder till att uppmuntra okun-s. 15
15.nighet. Genom att förhålla sig okunnig blir då de brott man gör sig skyldigs. 15
16.till mindre allvarliga och man undgår därmed strängare straff /…/ Den soms. 15
17.medvetet håller sig i okunnighet måste kunna anses vara medvetet oaktsams. 15
18.och i vissa fall även anses handla uppsåtligt. Kommittén ansåg att det inte är en ursäkt, eller ens en förmildrande omständighet, att inte skaffa sig erforderlig kunskap på verksamhetsområdet. Grov oaktsamhet måste alltså inte nödvändigtvis vara medveten, men däremot är det i regel så att medveten oaktsamhet konstituerar grov oaktsamhet.s. 15
19.Flera rättsvetenskapare har ifrågasatt det praktiska värdet av uppdelningen i medveten respektive omedveten oaktsamhet. Så menar t.ex. Erenius att BrB inte gör någon sådan åtskillnad av oaktsamheten och konstaterar att uppdelningen inte heller har någon betydelse för en gradering vad gäller culpans svårighetsgrader då omedveten culpa t.o.m. kan vara allvarligare och mer straffvärd än medveten culpa. Erenius medger dock att distinktionen har ett visst pedagogiskt värde vid gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet. Från norskt håll har Anders Bratholm menat att indelningen mellan medveten och omedveten oaktsamhet har liten straffrättslig betydelse då det i fråga om ansvar normalt är likgiltigt huruvida oaktsamheten är medveten eller omedveten. Även dansken Stephan Hurwitz är av den åsikten att skillnaden mellan medveten 98 och omedveten oaktsamhet huvudsakligen är av teoretiskt än av praktisk betydelse. Skillnaden mellan grov och vanlig/enkel oaktsamhet skall ses som en gradindelning där den grova oaktsamheten helt enkelt är en mycket hög grad av oaktsamhet och kan vara såväl medveten som omedveten. Även i den finska doktrinen har Dan Frände medgett också att indelningen i medveten respektive omedveten oaktsamhet inte har någon egentlig dogmatisk betydelse.s. 15
20.Alf Ross har kritiserat användandet av termen medveten (bevidst) oaktsamhet och betecknat den som en contradictio in adjecto. Han menar att begreppsförvirringen beror på den dubbeltydighet som oaktsamhet har dels som handlingsstandard, dels som ett mentalt tillstånd hos den handlande. Medveten oaktsamhet är detsamma som en medveten kränkning av handlingsnormen, inte av sinnestillståndet, och kan därför inte anses jämställas med oaktsamhet. Ross anser därför, inspirerad av det engelska recklessness, att begreppet hänsynslöshet skulle vara bättre som skuldform vid sidan av uppsåt och oaktsamhet. Den finska straffrättskommittén tycks ha varit inne på samma linje. De föreslog en indelning av vållande i två kategorier efter grovhet: vårdslöshet respektive hänsynslöshet. Den senare kategorin skulle omfatta endast vissa fall av medveten oaktsamhet.s. 16