NJA 1984 s. 520. Se även prop. 1995/96:170 s. 165.
Hänvisas från p. 1 (s. 12)
1.lopp normalt inte leda till straffansvar. I fråga om vad som skall anses vara grov oaktsamhet kan fallet NJA 2004 s. 510 I–II nämnas. I det första fallet (I) konstaterade HD att TT visserligen varit oaktsam vid deklarationstillfället när han underlåtit att sätta sig in i skattekonsekvenserna av optionstransaktioner, trots att han inte hade tidigare erfarenhet av sådana. Brottet ansågs dock, i enlighet med förarbetesuttalandena, avsett för mer flagranta överträdelser och begreppet grov oaktsamhet skulle tolkas med restriktivitet. TT:s oaktsamhet var, bl.a. mot bakgrund av hans bristande erfarenhet av ekonomiska ting, inte grovt oaktsam i SBL:s mening varför åtalet ogillades. Omständigheterna i det andra fallet (II) var liknande. Där hade TT underlåtit att ta upp en realisationsvinst i deklarationen. HD ansåg att underlåtenheten var anmärkningsvärd med tanke på TT:s erfarenhet av värdepapper och att han handlat oaktsamt, men inte i sådan utsträckning att det var fråga om straffbar grov oaktsamhet. Åtalet ogillades därför.s. 12
2.Inte heller i NJA 1983 s. 374 ansågs oaktsamheten som grov och därmed inte heller straffbar. HD refererade här till förarbetena och ansåg bl.a. att ”[O]aktsamheten får i regel bedömas som grov, när gärningsmannen medvetet har tagit en risk i fråga om deklarationens riktighet /…/ Däremot bör glömska, förbiseende, missförstånd och andra former av omedveten oaktsamhet endast i speciella fall omfattas av straffbestämmelsen”. Det bör dock observeras att det i samtliga fall var fråga om straffansvar jämte skattetillägg, en ordning som numera inte anses vara godtagbar. Det är därför möjligt för att inte säga sannolikt att utgången i dylika mål hade blivit annorlunda om saken hade prövats i dagsläget.s. 12
3.Av intresse är Högsta domstolens beslut den 12 mars 2012 i mål B 3800-11 (ej i NJA). Två personer åtalades i egenskap av legala företrädare för varsitt bolag för bl.a. grovt skattebrott. HovR ansåg att de tilltalade förfarit grovt oaktsamt och fällde till ansvar för skattebrott enligt 2 § SBL, trots att åklagaren i sin gärningsbeskrivning bara gjort gällande ansvar för uppsåtliga brott. Målet överklagades då ansvar enligt 2 § SBL fordrar uppsåt hos gärningsmannen. Prövningstillstånd i HD meddelades. Majoriteten (tre justitieråd) gjorde bedömningen att en tillämpning av bestämmelserna av s.k. företagaransvar inte innebär att kravet på uppsåt kan efterges. Sedan åklagaren bara gjort gällande ansvar för uppsåtligt skattebrott menade man att HovR gått utanför den ram som dragits upp av gärningsbeskrivningarna och därmed gjort sig skyldiga till rättegångsfel i enlighet med 30 kap. 3 § RB. Målet återförvisades därför till HovR förs. 12
4.159 fortsatt behandling. Två justitieråd var skiljaktiga rörande motiveringen och förde ett vidare resonemang än majoritetens strikt processuella. Dissidenterna menade bl.a. att innebörden av företagaransvar inte är särskilt tydlig i den juridiska litteraturen. Exempelvis menade Strahl att det för ansvar kunde räcka att företagsledaren culpöst åsidosatt sina skyldigheter, oavsett vilket krav på skuld som uppställs. Något behov att använda sig av principerna för företagaransvar ansågs inte föreligga utan minoriteten ansåg att det närmast var fråga om ansvar i gärningsmannaskap.s. 12