Se NJA 1997 s. 109 (Partyman).
Hänvisas från p. 6 (s. 32)
1.Genom bestämmelsen i 6 kap. 4 § varumärkeslagen står det klart att innehållet i ett varumärkeslicensavtal styrs av både kontrakts- och varumärkesrättsliga principer. Det övergripande intresse som 6 kap. 4 § varumärkeslagen tillgodoser är skyddet för varumärkets föremål. Bestämmelsen tar sikte på de rättigheter som är förknippade med ensamrättens innehåll och som kvarblir i varumärkeshavarens kontroll även efter en upplåtelse. Den utgör således ett tydligt exempel på hur varumärkets föremål och funktioner inverkar i det kontraktsrättsliga förhållandet. Innebörden av bestämmelsen blir tydligare om den systematiseras i två kategorier, beroende av vilket skyddsintresse och ändamål som tillgodoses. Kategorierna avser upplåtelsens räckvidd och upplåtelsens föremål.s. 31
2.Upplåtelsens räckvidd kan sägas omfatta överträdelser av bestämmelser med avseende på i) licensens giltighetstid, ii) arten av de varor för vilka licensen är utfärdad och iii) det geografiska område inom vilket varumärket får användas. Det är här fråga om begränsningar av varumärkesupplåtelsen i tid och rum. Skälet för varumärkeshavarens möjligheter att i detta avseende göra gällande varumärkesrättsliga intrångsregler, ligger främst i varumärkets immateriella beskaffenhet. I jämförelse med nyttjanderätt till fysisk egendom har varumärkeshavaren begränsade möjligheter att handgripligen kontrollera upplåtelsen, till exempel genom att avhämta föremålet vid avtalets upphörande. På det sätt som 6 kap. 4 § andra stycket varumärkeslagen konstruerats ges innehavaren i stället möjlighet att på varumärkesrättslig grund angripa användning som i tid och rum ligger utanför det upplåtna området. Därigenom säkerställs en effektiv kontroll över kontraktsföremålet.s. 31
3.Med denna grundinställning kan det förefalla svårbegripligt att kvantitativa begränsningar inte omfattas av regleringen. Det kan därför diskuteras om bestämmelsen i 6 kap. 4 § andra stycket varumärkeslagen i vissa avseenden i själva verket är inskränkande. Bestämmelsen är annars lätt att uppfatta såsom en utvidgning av licenstagarens ansvar, mot bakgrund av den obligationsrättsliga utgångspunkten om att en skadelidande part normalt har att hålla sig till kontraktet även om utomobligatoriska ansvarsregler skulle vara fördelaktigare. Om bestämmelsen däremot betraktas i ljuset av kontraktsrättsliga regler om detentionsrätt (innehållanderätt) kan den påstås vara inskränkande.s. 31
4.En jämförelse kan göras med köplagen vars grundläggande struktur bygger på att parternas prestationer ska utväxlas samtidigt. En säljare ärs. 31
5.229 därför inte skyldig att lämna ut en vara, eller frånhända sig förfoganderätten över den, innan köparen presterar betalning – om inte kredit eller anstånd med betalning har lämnats. Att utöva detentionsrätt genom att innehålla sin egen prestation kan utgöra ett effektivt medel att säkerställa att motparten presterar sin del av avtalet. För immaterialrätter får frågan om eventuell innehållanderätt en annorlunda karaktär, eftersom föremålen inte existerar fysiskt och därför inte kan innehållas handgripligen. Frågan behandlas till viss del nedan i avsnitt 4.3.5 med avseende på överlåtelser av varumärken.s. 31
6.Följden av 6 kap. 4 § andra stycket varumärkeslagen är att varumärkeshavaren inte tillåts utöva någon form av detentionsliknande rätt över samtycket till användning. Vid exempelvis bristande betalning kan licensgivaren således inte innehålla tillståndet och föra talan om intrång för att förhindra fortsatt användning. Den möjlighet som finns är att häva avtalet, om förutsättningarna härför är uppfyllda, varvid efterföljande användning kan angripas som ett intrång.s. 32
7.Det ska emellertid påpekas att generaladvokaten i Copad-målet anför att en avvikelse från en licensbestämmelse innebär att licenstagaren försett andra varor med varumärket än dem som avtalats. Resonemanget får i systematiskt hänseende förstås såsom att det saknas tillstånd (samtycke) beträffande avvikande varor som överträder en licensbestämmelse som räknas upp i 6 kap. 4 § andra stycket varumärkeslagen. Generaladvokatens synsätt innebär följaktligen inte att varumärkeshavaren återtar eller innehåller samtycket beträffande de avvikande varorna, utan att tillstånd aldrig funnits.s. 32
8.Utifrån ett mer nyanserat förhållningssätt är det inte möjligt att kategoriskt uttala sig om 6 kap. 4 § andra stycket varumärkeslagen ska uppfattas såsom en inskränkning eller utvidgning av licenstagarens ansvar. Svaret beror på hur frågan angrips – antigen som en gränsdragningsfråga mellan inom- och utomobligatoriskt ansvar eller som en fråga om kontraktsbaserad rätt att innehålla prestationen. 230s. 32
9.Upplåtelsens föremål kan sägas omfatta resterande delar av 6 kap. 4 § andra stycket varumärkeslagen, nämligen överträdelser av bestämmelser med avseende på i) den form under vilken varumärket får användas och ii) kvaliteten på de av licenstagaren tillverkade varorna. Licensbestämmelserna tar i detta avseende inte sikte på nyttjanderättens räckvidd eller omfång, utan avser själva innehållet i ensamrätten – skyddet av varumärkets egenart och funktioner. Delarna anknyter således till varumärkesrättens verkliga kärnområde.s. 33
10.Som framgått av Copad-målet betingas bestämmelser avseende varornas eller tjänsternas kvalitet särskilt av skyddet av varumärkets ursprungsangivelse- och kvalitetsgarantifunktion. För konsumenterna eller slutanvändarna utgör varumärket en garanti för att varorna eller tjänsterna innehar de egenskaper eller är av den kvalitet som normalt förknippas med kännetecknet. Det är ytterst varumärkesh avaren som har att tillse att varumärket fyller dessa funktioner om denne vill säkerställa att konsumentens eller slutanvändarens förväntningar från tidigare inköp eller från marknadsföring infrias.s. 33
11.Bestämmelser med avseende på den form under vilket varumärket får användas faller tillbaka på skyddet för varumärkets ställning som identifikationsmedel. Genom att varumärkets ursprungsangivelsefunktion säkerställs, erhåller konsumenterna eller slutanvändarna en garanti av - seende varornas eller tjänsternas ursprung. Därigenom kan varorna eller tjänsterna utan risk för förväxling särskiljas från andra varor eller tjänster.s. 33
12.Att licensbestämmelser avseende varumärkesrättens innehåll inkluderats i 6 kap. 4 § andra stycket varumärkeslagen innebär att varumärkeshavaren bevarar kontrollen över varumärkets skyddsföremål – även i situationer när användningsrätt till varumärket upplåtits till annan. I EUdomstolens praxis betonas vikten av att varumärkeshavaren tillerkänns möjlighet att kontrollera när och hur varan förs ut på marknaden.s. 33
13.231 Det är framförallt denna del av bestämmelsen som ger avtalet ett tydligt varumärkesrättsligt fokus – varigenom ensamrättens innehåll tillåts slå igenom i det kontraktsrättsliga förhållandet.s. 33
14.Att varumärkeshavaren ska ha möjlighet att välja ansvarsgrund enligt vad som slås fast i 6 kap. 4 § andra stycket varumärkeslagen är inte självskrivet. Ett argument som kan lyftas fram mot möjligheten att välja, är att parterna genom kontraktet har möjlighet att reglera de rättigheter och förpliktelser som kontraktsförhållandet är tänkt att medföra, till exempel genom att föra in ansvarsbegränsningar. Om licenstagaren bryter mot någon av kontraktsförpliktelserna har varumärkeshavaren möjlighet att tillgripa kontraktsrättsliga sanktioner. Riskfördelningen rubbas emellertid om en skadelidande part kan välja mellan konkurrerande ansvarsgrunder och tillgripa den som framstår som förmånligast i den aktuella situationen. Förmånen är därtill ensidig eftersom sanktionsflexibiliteten endast gäller till förmån för varumärkeshavaren.s. 34
15.Invändningen mot möjligheten att välja ansvarsgrund gör sig kanske främst gällande i förhållande till licensbestämmelser om inom vilket geografiskt område varumärket får användas eller appliceras. Bestämmelser av detta slag tycks främst vara ägnade att säkerställa varumärkeshavarens möjlighet att dela upp marknaden geografiskt, dvs. ett mer ekonomiskt intresse. Vad avser övriga licensbestämmelser som räknas upp gör sig emellertid andra överväganden gällande. Mot bakgrund av varumärkets immateriella beskaffenhet förefaller det nödvändigt att varumärkeshavaren förfogar över medel som möjliggör att användningen av varumärket effektivt kan förhindras. Det gäller särskilt för att snabbt kunna förhindra fortsatt användning, till exempel vid allvarliga kvalitetsbrister. I detta sammanhang ska även beaktas konsumenternas eller slutanvändarnas intressen av att inte vilseledas avseende varornas egenskaper. 232s. 34