1.I 14 kap. 1 § BrB stadgas att den som, genom att skriva annan, verklig eller diktad, persons namn eller genom att falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, om åtgärden inne bär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till fängelse i högst två år.681 bestämmelsens andra stycke stadgas att såsom urkund anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, som upprät tats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis, så ock legitima tionskort, biljett och dylikt bevismärke.69114 kap. 2-3 §S BrB återfinns bestämmelser om ringa70 respektive grov urkundsförfalskning.71s. 110
2.Ovan har nämnts att Högsta domstolen i NJA 1991 s. 739 konstate rade att stämpelkort till kilometerräknare i fordon kan utgöra urkunder. Syftet med stämpelkorten var att de skulle ligga till grund för faststäl lande av vägtrafikskatt. Därefter hade domstolen att ta ställning till om oriktig stämpling av stämpelkorten kunde utgöra urkundsförfalskning. Detta var enligt Högsta domstolen oklart, eftersom vissa doktrinut talanden tydde på att manipulationer med apparater som medför att 68 Beträffande påföljdsbestämning, se t.ex. NJA 1986 s. 234. Beträffande det subjektivas. 110
3.rekvisitet uppsåt, se NJA 1987 B 8. 69 Beträffande nöd som rättfärdigande av urkundsförfalskning, se NJA 1979 s. 335 ochs. 110
4.NJA 1996 s. 443. 70 Se NJA 1968 s. 213. 71 För en ingående behandling om urkundsförfalskning, se vidare Löfmarck 1971 ochs. 110
5.närmare avseende datorer och urkundsförfalskning, Furberg 1987 s. 531-548.s. 110
6.Urkundsförfalskning, brukande av osann urkund ... 111 den gjorde oriktiga eller vilseledande uppteckningar eller bearbetningar hade en alltför stor likhet med sanningsbrott enligt 15 kap. BrB, varför de inte skulle kunna anses vara förfalskningsbrott. Domstolen konstate rade emellertid att det var av betydelse att bilägaren inte skulle kunna påverka den mekaniska hanteringen av stämpelkortet på annat sätt än genom körsträckans längd. Beträffande om det skulle vara fråga om ett sanningsbrott eller ett förfalskningsbrott var upphovsmannen till ur kunden av betydelse. Eftersom bilägaren, som ovan nyss nämnts, inte mer än på ett mycket begränsat sätt skulle kunna förfoga över stämpel kortet, kunde knappast han/hon betraktas som upphovsman. I stället fick, enligt Högsta domstolen, antingen Trafiksäkerhetsverket eller kilo meterräknaren vara den som hade skapat stämpelkortet. Oavsett vilken av dessa som ansågs ha skapat stämpelkortet innebar ett obehörigt in grepp i den mekaniska proceduren från bilägarens sida att urkunden delvis härrörde från en annan, nämligen bilägaren, än den som den gav sken av, nämligen Trafiksäkerhetsverket eller kilometerräknaren. Detta gällde, enligt domstolen, både om kilometerräknaren manipulerades och om en annan apparat hade använts för stämpling, vilket var fallet i det aktuella målet. På så sätt skilde sig situationen från sanningsbrotten i 15 kap. BrB och en falsk urkund fick anses framställd. Högsta domstolen har i NJA 1996 s. 63 uttalat sig om gränsdrag ningen mellan brotten urkundsförfalskning enligt 14 kap. 1 § BrB och osant intygande enligt 15 kap. 11 § andra stycket BrB. Rättsfallet hand lade om att några personer hade undertecknat beställningsformulär för identitetskort i syfte att kunna legitimera sig som tillhörande en annan åldersgrupp än den de tillhörde (21 år i stället för 16 och 17 år) och på så sätt få tillträde till ett diskotek. Som ovan nämnts konstaterade dom stolen att personerna hade gjort sig skyldiga till urkundsförfalskning. Domstolen ansåg att de tilltalade inte endast hade lämnat osanna upp gifter om vilka de var, vilket faller in under 15 kap. 11 § andra stycket BrB. De hade dessutom ett syfte att kunna legitimera sig. Med hänsyn till detta syfte och till att de hade försökt anskaffa falska identitetskort fick de, enligt domstolen, genom att underteckna beställningsformulä ren anses uppsåtligen ha framställt falska urkunder och därmed gjort sig skyldiga till urkundsförfalskning.72 Eftersom en e-legitimation troligen kvalificerar som en urkund skulle framställandet av en falsk e-legitimaNJA 1996 s. 63. 112 Brott relaterade till elektroniska deklarationer tion eller försök att beställa en falsk e-legitimation mot bakgrund av NJA 1996 s. 63 kunna falla in under brottet urkundsförfalskning.s. 111
7.Något som i praktiken synes vara betydligt mer vanligt än att falska e-legitimationer framställs är dock, som tidigare nämnts, att obehöriga personer - i betydelsen obehöriga att uppfylla deklarationsskyldigheten - använder en annan persons e-legitimation för att underteckna en deklaration. Vanligast förekommande torde detta vara beträffande skattedeklarationer, eftersom ifyllande av skattedeklarationer är en minst månadsvis återkommande rutin till skillnad från de årliga in komstdeklarationerna även om detta säkert har minskat i och med att deklarationsombud numera får användas.s. 112
8.Att låta någon annan fylla i en in blanco undertecknad skattedekla ration utgör inte urkundsförfalskning i brottsbalkens mening, eftersom de skattskyldiga ger dem som fyller i handlingarna behörighet att kom plettera dem.73 Detta gäller även om de överskrider sin befogenhet och fyller i fel belopp.74 Ovan har nämnts att elektroniskt undertecknat dokument i linje med Alcalä-domen troligen omfattas av skyddet mot urkundsförfalskning.75 När en obehörig person har undertecknat en elektronisk deklaration med hjälp av en behörig persons koder eller e-legitimation blir det därför aktuellt att undersöka om personen i fråga har gjort sig skyldig till urkundsförfalskning. I det ovan under skatte brott diskuterade fallet NJA 2000 s. 372 avseende Åke Å dömdes den tilltalade både för skattebedrägeri (numera skattebrott) och för grov urkundsförfalskning när han falskeligen hade undertecknat en momsdeklaration. I de fall den behöriga personen har lämnat samtycke till användandet torde, liksom är fallet med pappersdeklarationer, emeller tid inte förutsättningarna för urkundsförfalskning vara uppfyllda på grund av att den behöriga personen har gett den obehöriga personen behörighet och urkunden därför inte är falsk.s. 112