1.1 Några historiska anmärkningar I germansk rätt (och detsamma var för övrigt fallet i gammal romersk rätt) framträder en klar åtskillnad mellan en trängre och en vidare krets av släktingar eller skyldemän. Den trängre kretsen, som i stort sett omfattade åtminstone barn, föräldrar och syskon, måste antas ha haft sin grund i samboendet och den gemensamma hushåll ningen av storfamiljetyp. Här far man söka arvsrättens ursprung och kärna, även om gemenskapen i denna krets kanske i äldsta tid var ännu intensivare, så att kretsen var en primär enhet, som s.a.s. stod utom (eller snarare ”innanför”) släktskapsberäkningen, vilken vidtog först utanför kretsen. Detta bygger då på antagandet om ett slags samförmögenhet inom kretsen; om förhållandenas närmare karaktär råder dock delade meningar. Hur därmed än må vara, är det rimligt att utgå från att hus- och hemgemenskapen varit be stämmande för den s.k. trängre arvskretsen. Omkring denna sluter sig i historisk tid ätten i övrigt som en yttre arvskrets. Härvid torde från början endast män och släktskap genom män ha räknats. När heten i släktskap grundas i den yttre kretsen ursprungligen sanno likt främst på en beräkning efter led {gradualprincipen, jfr nedan). Genom ätternas faktiska sociala slutenhet, delvis också genom direkta lagregler, kan arvsrätten sägas ha varit begränsad till sins. 2033
2.31 utsträckning utåt i släkten. Tidigt ersätts dock uppdelningen i de två kretsarna av en mera enhetlig beräkning av släktskapen från arv låtaren och utåt, varvid parentelprincipen (jfr nedan under 2.2.3) tränger fram på gradualprincipens bekostnad. Arvsrätten utvidgar sig i de yttre släktskapsleden. I litteraturen har framhållits, att det i själva verket, med hänsyn till arvsrättens utgångspunkt i den trängre arvskretsen, inte så mycket är arvsrättens begränsning som fastmera dess utsträckning, som kräver förklaring. Utvecklingen leder emellertid av olika skäl fram till en i stort sett obegränsad släktarvsrätt med blodsbandet som bestämmande grundprincip. Kvinnans arvsrättsliga ställning förbättras successivt. Allt detta kan sägas vittna om att de gamla slutna ätterna fallit sönder. Det oaktat uppträder naturligtvis starka släktintressen. Långt fram genom år hundradena bibehålls t.ex. rättsinstitut, som syftar till att bevara fast egendom inom släkten, såsom det s.k. arvejordssystemet i svensk rätt med den därtill hörande bördsrätten (rätten att återlösa försåld arvejord).s. 2033
3.Den obegränsade släktarvsrättens herravälde varade i Sverige fram till 1928 års arvslag, som medförde en tämligen stark begränsning av släktarvsrätten, samtidigt som efterlevande make mera definitivt inlemmades i arvsordningen. Såsom arvinge i sista hand tillskapa des Allmänna arvsfonden. De flesta länder har numera begränsat släktarvsrätten men vanligen dock inte i samma grad som man gjort i Sverige.s. 2034
4.1800-talet förde med sig en viktig förändring i den svenska arvs ordningen, nämligen en förordning av år 1845, varigenom kvinna fick lika arvsrätt som man även på landsbygden (likaberättigandet gällde redan förut i städerna). Av vikt för arvsrätten i dess förhål lande till testamentsinstitutet var, att arvej ordssystemet såsom testamentsbegränsande faktor avskaffades år 1857 och ersattes med ett laglottssystem av den typ, som fortfarande gäller. Bortser man från dessa förändringar, kan man säga, att den svenska lagbestämda arvsrättens historiska utveckling före 1928 års arvslag till väsentlig del faller inom landskapslagarnas period och tiden dessförinnan. Beträffande tiden efter år 1928 är att märka det slutliga genombrot tet för utomäktenskapliga barns arvsrätt genom lagstiftning år års. 2034
5.1969 och 1987 års lagstiftning om införandet av arvsrätt för efter levande make även i fall där makarna har bröstarvingar. Här skalls. 2034
6.32 närmast redogöras något för rättsutvecklingen när det gäller utom äktenskapliga barns resp, efterlevande makes arvsrätt.s. 2034
7.33s. 2035
8.Genom 1987 års lagstiftning överfördes den s.k. basbeloppsregeln till AB och fick där en utformning som i flera avseenden skiljer sig från den som regeln hade i 13 kap. 12 § GB. Denna nya basbelopps regel behandlas närmare nedan under 2.3.2.s. 2038
9.36 Avslutningsvis skall här redogöras något för utvecklingen när det gäller arvsrätten vid adoptivförhållanden, i vilka nu sedan lång tid tillbaka gäller samma regler som i biologiska släktskapsrelationer, dvs. adoptant och adoptivbarn ärver varandra precis på samma sätt som en förälder och dess biologiska barn och enligt samma regler i ÄB (se 4 kap. 8 § föräldrabalken (FB)).s. 2038
10.37 2.2.2 Släktarvsrättens grund enligt nyare uppfattning Som tidigare nämnts, är en arvsrätt i någon form ett nödvändigt komplement till den privata äganderätten. Man skulle då kunna fråga efter de skäl, som i våra dagar kan anses tala för att denna arvs rätt väsentligen skall ta formen av en släktarvsrätt. För en släktarvs rätt talar uppenbarligen en stark tradition, och i anslutning därtill skulle det vara naturligt att ställa motfrågan, om det finns något annat och bättre system att följa (hela tiden får man förutsätta en vittgående testamentsfrihet). Nu är det å andra sidan så, att en in infinitum utsträckt eller obegränsad arvsrätt, motiverad av det rena blodsbandet och intet annat, otvivelaktigt ter sig främmande för nutida uppfattning. Vid tillkomsten av 1928 års arvslag betonade lagberedningen starkt, att grunden för skyldemäns eller släktingars arvsrätt inte borde anses vara endast blodsbandet utan närmast den å skyldskapen grundade sociala och ekonomiska samhörigheten mellan arvlåtare och arvinge (naturligtvis inte in casu eller i det en skilda fallet utan genomsnittligt sett).31 Denna uppfattning kan sägass. 2039
11.38 ligga till grund för vår nuvarande lag. Den innebär, att arvsrätten inte bör bibehållas i de led, där denna samhörighet genomsnittligt sett helt försvunnit, men alltjämt upprätthållas i övriga, mera cen trala skyldskapsgrader, där arvsrätten i sin mån bidrar till att bevara en socialt önskvärd sammanhållning. Av liknande skäl låter man adoptivbarn och efterlevande make fa en mera framskjuten plats i arvssystemet än tidigare.s. 2040
12.Önskar man att arvsrätten skall ”främja initiativ, produktionsenergi, klok hushållning och känsla av ansvar för framtiden” (se ovan, avd. 1) och önskar man samtidigt utforma en ordning i över ensstämmelse med de flestas uppfattning och tillika bevara konti nuiteten med det förgångna, torde resultatet bli en arvsordning uppbyggd kring familjen och den närmare släktkretsen, med bröst arvingars arvsrätt som en kärna. Bröstarvingarnas rätt har otvivel aktigt en särskilt stark förankring genom barnens centrala roll i familjen och genom det naturliga i att arvet går från en äldre till en yngre generation och sålunda hjälper denna framåt i livet.s. 2041
13.Även efterlevande make måste dock ges en god arvsrättslig ställ ning. Genom 1987 års lagstiftning har i svensk rätt efterlevande make givits ett försteg framför gemensamma bröstarvingar, såtill vida att dessas arvsrätt uppskjuts till tiden efter båda föräldrarnas död. Denna reform — som bidragit till en enhetligare nordisk lag stiftning på det aktuella området - har motiverats med att den efter levande maken har ett starkt socialt intresse av att det för makarna gemensamma hemmet inte splittras.32s. 2041
14.Dessa regler måste nog sägas vara väl lämpade för den stora majo riteten av fall i vilka det saknas egendom av mera betydande värde. Finns det mera betydande tillgångar i boet kan det emellertid, som framhållits i litteraturen, ”otvivelaktigt ibland vara en ekonomiskt olycklig ’inlåsning’ av egendomen att låta den kvarstanna hos den efterlevande maken. Han eller hon (oftast är det hustrun) har van ligtvis nått 70-års åldern, och barnen skulle för sina familjer kunna ha större nytta av ett ekonomiskt tillskott”.33 I detta sammanhangs. 2041
15.39 bör dock erinras om det förhållandet att arvet av olika skäl, bl.a. p.g.a. de under 1900-talet successivt genomförda sociala reformer na, vanligtvis inte har samma betydelse för de efterlevandes (efter levande make och barn) försörjning idag som tidigare.34s. 2041
16.När det gäller frågan om vilka släktingar till den avlidne som bör tillerkännas arvsrätt kan slutligen noteras att även föräldrars, sys kons och dessa avkomlingars arvsrätt torde av de flesta uppfattas såsom starkt motiverad. Om arvsrätten bör sträcka sig längre kan dock vara föremål för delade meningar.35 Jfr nedan under 2.2.3. 2.2.3 Den släktskapsbestämda arvsordningens uppbyggnad Den ordning i vilken arvingarna äger rätt till den dödes kvarlåten skap kallas sedan gammalt arvsordning. Arvsordningen innehåller vidare regler om hur arvet skall delas mellan sådana arvingar som har samma företrädesrätt till arvet, dvs. är samarva.s. 2042
17.Bland skyldemännen eller släktingarna sägs arvlåtarens bröstarv ingar (se 2 kap. 1 § AB), dvs. avkomlingar (barn, barnbarn osv.), vara arvingar i rätt nedstigande linje (descendenter). Motsvarande dansk-norska term är livsarvingar. Föräldrar, farföräldrar och mor föräldrar är arvingar i uppstigande linje (ascendenter); de kallades förr bakarvingar eller arvingar som är ”till rygga i ätten”. Syskon, syskons barn etc. är sidoarvingar (kollateraler).s. 2042
18.I rättsfallet NJA 1997 s. 645 gällde frågan om vilka rättsverk ningar som skulle tilläggas en tingsrättsdom varigenom en avliden man A förklarats ej vara far till en kvinna B född i A:s äktenskap. Närmare bestämt gällde frågan om huruvida förklaringen borde överhuvudtaget ha någon inverkan på det tidigare (1987) förräts. 2042
19.40 tade arvskiftet efter A och som bl.a. inneburit att B, som då i enlig het med faderskapspresumtionen i 1 kap. 1 § FB ansågs som barn i äktenskap till A, tillskiftats en del av arvet efter denne. HD, som ogillade B:s halvsyskons talan om att B skulle förpliktigas betala tillbaka vad hon bekommit som arv, uttalade bl.a. följande: Ett system för släktarvsrätten måste bygga på någon eller några principer för beräknande av släktskapens närhet. Dessa principer är givetvis inte naturgivna utan ger uttryck åt varierande bedöm ningar och intresseavvägningar. Genomgående i alla länder är docks. 2042
20.41 tanken att arvlåtarens barn är de närmaste släktingarna. De två under den rättshistoriska utvecklingen konkurrerande huvudprin ciperna har redan nämnts, nämligen gradualprincipen och parentelprincipen. Den förra, som har sitt namn efter det latinska ordet gradus = led, betyder att släktskapens närhet beräknas efter det antal led, som uppstår när man inordnar arvlåtaren och arvingen i en släkt tavla. I 1 kap. 2 § ÄB i 1734 års lag angavs gradualprincipen på föl jande sätt: ”Ätt räknas ledvis, ifrån och ej med then döda, til och med then som ärfver.” Lagens arvsordning behärskades dock av gradualprincipen endast såvitt angick de mera avlägsna släkting arna. Arvsordningens centrala delar präglades redan då av parentel principen. Denna innebär, att släkten indelas i grupper, parentel (av parentela (parentilla), ett ord bildat ur lat. parens, ”förälder”), varvid med en persons parentel menas denne person själv och hans samtliga avkomlingar. Parentelerna numreras så, att arvlåtaren och hans avkomlingar bildar första parentelen, hans föräldrar och deras avkomlingar (utom sådana som redan tillhör första parentelen) bil dar andra parentelen, far- och morföräldrarna utgör tredje parente len osv. En person tillhörande parentel med lägre nummer räknas vara när mare besläktad med arvlåtaren än en person tillhörande parentel med högre nummer. Parentelprincipens styrka kan sägas ligga däri, att egendomens delning mellan flera linjer inom samma större grupp (t.ex. bland avkomlingarna eller bland föräldrarna och deras avkomlingar) inte påverkas av den omständigheten, huruvida någon arvinge i en av linjerna dör före arvlåtaren (förutsatt att annan arvs berättigad person finns att tillgå i samma linje). Samma resultat nås inte med gradualprincipen, eftersom den enligt ledberäkningen närmare arvingen enligt denna princip skall ha företräde framför en arvinge besläktad i mera avlägset led (en son borde utestänga ens. 2043
21.42 avliden dotters barn, en syster borde ha företräde framför en son sons son osv.)37s. 2044
22.Det har förutsatts, att parentelprincipen får till konsekvens den s.k. istadarätten (representationsrätten, ius representationis), vilken betyder att i en före arvlåtaren avliden arvinges ställe inträder hans avkomlingar (i en förut avliden sons ställe inträder dennes barn, i ett förut avlidet syskons ställe inträder dess barn).s. 2045
23.Parentelgrupperingen kan schematiskt illustreras med följande figur:s. 2045
24.Tredje parentelens. 2045
25.Andra parentelens. 2045
26.Första parentelens. 2045
27.® = arvlåtaren Gällande svensk lag bygger i 2 kap. ÄB på en konsekvent genom förd parentelprincip med istadarätt men begränsar släktarvsrätten så, att släktingar fr.o.m. kusiner saknar arvsrätt. På grundval av parentelindelningen brukar man tala om tre arvsklasser, närmare beskrivna i 2 kap. 1-3 §§ ÄB. Härvid är att märka, att 2 kap. efter 1969 års ändring avser släktskap oavsett om den beror på äkten skaplig eller utomäktenskaplig härstamning. Att i adoptivförhållan den numera gäller samma regler som i biologiska föräldra—barnförhållanden har redan framhållits.s. 2045
28.43s. 2045
29.Första arvsklassen (ÄB 2:1) omfattar arvlåtarens egen parentel, dvs. hans avkomlingar (bröstarvingar). I första hand ärver barnen, med lika lott för var och en. Förut avlidet barns avkomlingar har istadarätt. Inom arvsklassen tar varje gren lika lott {stirpalgrundsatsen)?^ Så snart någon finns inom första arvsklassen, är de följande arvsklasserna helt uteslutna.s. 2046
30.Andra arvsklassen består av anförvanterna inom andra parentelen, dvs. föräldrar, syskon och syskons avkomlingar (2 kap. 2 § ÄB).3 398 Också inom denna arvsklass råder istadarätt, och delningen följer stirpalgrundsatsen. Lever båda föräldrarna, delar dessa arvet; endast om en av föräldrarna är död, inträder arvlåtarens syskon och tar den ledigblivna andelen. Om arvingarna utgörs av arvlåtarens moder, två bröder, en syster och en förut avliden broders fyra barn, får modern hälften, bröderna och systrarna 1/8 var samt brorsbarnen 1/32 var.40s. 2046
31.Liksom i första arvsklassen gäller tydligen även i andra arvsklas sen att ledberäkningen inverkar i så måtto, att arvinge i närmare led på samma ”linje” utestänger därefter följande. I första arvsklassen torde detta resultat uppfattas som självklart; så länge ett arvlåtarens barn är i livet, kan barnets avkomlingar inte komma i fråga. I andra arvsklassen är det kanske inte lika självklart på alla punkter. Man kan ju fråga sig om föräldrarna, när de båda är i livet, helt bordes. 2046
32.44 utestänga arvlåtarens syskon; ett arv från en yngre till en äldre gene ration kan ju på sitt sätt te sig såsom mindre starkt motiverat och därför lättare att modifiera vid en avvägning av skilda intressen. Fransk rätt t.ex. låter syskonen bli samarva med föräldrarna; om den döde efterlämnar sina båda föräldrar samt syskon, far enligt Code civil art. 748 fadern 1/4, modern 1/4 och syskonen tillsammans 1/2 av kvarlåtenskapen (syskonen räknas till de s.k. privilegierade sidoarvingarna, collatéraux privilégiés).41 Tysk rätt har däremot samma formellt konsekventa system som svensk rätt (BGB § 1925), likaså dansk och norsk rätt.s. 2046
33.Ur principerna för fördelningen inom andra arvsklassen kan man direkt härleda regeln i 2 kap. 2 § 3 st. AB om halvsyskons och deras avkomlingars arvsrätt: varje syskon tar del i den lott, som skulle ha tillfallit dess fader resp, moder.s. 2047
34.Exempel 1: Båda föräldrarna är döda. Arvlåtaren efterlämnars. 2047
35.såsom arvingar tre helsyskon och ett halvsyskon. Varje helsyss. 2047
36.kon får 1/6 + 1/8 = 7/24 av kvarlåtenskapen. Halvsyskonet fårs. 2047
37.1/8. Förändras exemplet så, att det finns endast ett helsyskons. 2047
38.och ett halvsyskon, får helsyskonet 3/4 och halvsyskonet 1/4.s. 2047
39.Finns det tre helbröder och två halvbröder på fädernet och ens. 2047
40.halvbroder på mödernet, får varje helbroder 1/10 + 1/8 = 9/40,s. 2047
41.varje halvbroder på fädernet 1/10 och halvbrodern på möders. 2047
42.net 1/8. Om båda föräldrarna är döda och endast halvsyskon finns tar dessa hela arvet. Grunden härför är principen om att hela arvsklassen skall vara uttömd innan nästa arvsklass kommer i fråga (successio ordinum).s. 2047
43.Tredje arvsklassen omfattade i 1734 års lag alla återstående släk tingar, utan någon begränsning utåt i släkten. Blodsbandet uppfat tades m.a.o. som en tillräcklig motivering för arvsrätt. Härvid gällde i tredje arvsklassen en sträng gradualprincip (utan istadarätt). En överlevande mormoder (besläktad i andra led) uteslöt t.ex. samtligas. 2047
44.45 farbröder, fastrar, morbröder och mostrar (på denna punkt gällde alltså inte principen paterna paternis, materna maternis). En enda moster (släkting i tredje led) uteslöt alla kusiner (släktingar i fjärde led). Ofta gynnades härigenom en äldre generation på en yngres bekostnad och genomsnittligt gynnades mödernesidan framför fädernesidan. En fördel med gradualprincipen var dock, att den söndersplittring av arvet undveks, som skulle ha blivit resultatet av parentelprincip och istadarätt.s. 2047
45.Den genom 1928 års arvslag genomförda starka begränsningen av släktarvsrätten vilar på den redan nämnda tanken, att arvsrätten inte borde grundas på blodsbandet i och för sig utan på den med blodsbandet sammanhängande sociala och ekonomiska samhörig het, som normalt kan beräknas råda mellan en person och hans när mare släktingar. Lagstiftaren ville alltså anpassa arvsrätten efter den minskade betydelse släkten fått i jämförelse med äldre tider.42 Sam tidigt tillgodosågs det tekniskt-processuella intresset av att inte så dana släktrelationer grundade arvsrätt, vid vilka bevissvårigheter lätt kunde uppstå. Var gränsen skulle dras, kunde naturligtvis bli före mål för tvekan. Lagberedningen föreslog den gräns, som sedermera blev lagfäst, men vid arvslagens antagande fanns i riksdagen före språkare såväl för en strängare som en mindre sträng begränsning.s. 2048
46.46 I överensstämmelse med vad som kom att gälla enligt 1928 års arvslag hör enligt 2 kap. 3 § AB till tredje arvsklassen farföräldrarna och morföräldrarna samt deras barn (farbröder och fastrar, mor bröder och mostrar). Dessa sistnämndas barn (arvlåtarens kusiner) saknar arvsrätt, liksom ännu avlägsnare släktingar. Inom den krets, som fått förbli arvsberättigad, gäller samma principer som i andra arvsklassen, dvs. istadarätt och stirpaldelning. Gradualprincipen är alltså nu helt slopad. Mellan fäderne- och mödernesidan görs en uppdelning; först om ingen arvinge finns på ena sidan, går hela arvet över till andra sidan. Halvskylda ärver efter motsvarande prin ciper som i andra arvsklassen. Orden ”den dödes barn” i 2 kap. 3 § 2 st. avser såväl hel- som halvsläkt till arvlåtaren.s. 2048
47.För tydlighetens skull utsägs direkt i 2 kap. 4 § AB att andra skyldemän än de i 2 kap. 1-3 §§ AB angivna inte har någon arvs rätt.43s. 2049
48.I direktiven år 1969 för Familjelagssakkunniga togs frågan om en begränsning av de arvsberättigades krets åter upp. Dåvarande departementschefen anförde därvid bl.a. följande:44s. 2049
49.47 Familjelagssakkunniga (majoriteten) fann dock inte tillräckliga skäl föreligga att framlägga något förslag till lagändring när det gäller den aktuella frågan och anförde därvid:45 I prop. 1986/87:1 (Äktenskapsbalk m.m.) erinrade dåvarande de partementschefen om att frågan om en inskränkning av kretsen av arvsberättigade i tredje arvsklassen aktualiserats i riksdagen genom en motion till 1982/83 års riksmöte och att lagutskottet med anledning av denna motion förordat att frågan om en begränsning av arvsrätten övervägdes på nytt och därvid i nordisk samverkan.47s. 2049
50.Departementschefen fann dock — på i huvudsak samma grunder som de av Familjelagssakkunniga åberopade (se ovan) och med hänsyn till att det framkommit att det i de andra nordiska länderna inte fanns något intresse av att ändra lagstiftningen i den aktuella delen - inte anledning att då föreslå någon sådan lagändring.48s. 2050
51.48s. 2050
52.Diskuterats har dock inte endast en inskränkning av de arvsbe-s. 2051
53.rättigades krets. ”Nästan varje år brukar det”, som Agell framhåller,s. 2051
54.”motioneras i den svenska riksdagen om återinförande av den arvss. 2051
55.rätt för kusiner som avskaffades genom tillkomsten av 1928 lag oms. 2051
56.arv. Motionerna avslås regelbundet med en motivering, som antings. 2051
57.en anknyter till de skäl som på sin tid åberopades för avskaffandet,s. 2051
58.eller som innebär att ingenting nytt framkommit som föranleder ens. 2051
59... • »49s. 2051
60.omprovning, ts. 2051
61.49 I doktrinen har Agell argumenterat för ett återinförande av kusiners arvsrätt.52s. 2051
62.50s. 2052