1.medkontrahenten har större ekonomisk uthållighet eller resurser nog att skada vederbörande, t ex genom att starta konkurrerande verksamhet. Det förefaller dock rimligt att anta att det som är avgörande i själva förhandlingssituationen snarare är kompetens och beroende än mängden pengar (se vidare nedan).[^1142] Dock kan i vissa fall ett ekonomiskt övertag respektive underläge i sig vara av betydelse. HD har i flera fall angående skiljeklausuler anfört att sådana kan göra att en ekonomiskt svagare part betas möjligheten att få sin sak opartiskt prövad, eftersom skiljeförfaranden kan vara kostsamma, och bland annat därför funnit skiljeklausulerna oskäliga.[^1143] Kompetens Egenskaper som utbildning, erfarenhet, intellektuell förmåga och kunskaper i övrigt skulle, oavsett om egenskaperna innehas av människor i deras egenskap av privatpersoner eller i deras egenskap av företrädare för en organisation (ett företag, en myndighet etc), kunna sammanfattas med hjälp av begreppet kompetens.[^1144] När HD i NJA 1983 s 332, som gällde tillämpningen av 36 § avtalslagen på ett borgensåtagande[^1145], säger att banken i fallet intog en överlägsen ställning i förhållande till en klädimportör, preciserar HD inte närmare varför så anses vara fallet, men rimligen måste en viktig del vara bankens relativt importören större kompetens när det gäller rättsliga och ekonomiska frågor. I NJA 1979 s 666 säger HD uttryckligen att den ena parten var ”…oerfaren i fråga om handelsavtal av denna art”, medan medkontrahenten var ett företag ”…med stor erfarenhet i affärsförhållanden…”.[^1146] I en del sammanhang anförs att man bör ställa större krav på näringsidkare än på privatpersoner, men det avgörande bör, enligt min mening, inte vara om en person är näringsidkare eller inte, utan hur mycket en person kan om affärer. På samma sätt kan det avgörande knappast vara om en person eller ett företag har gott om pengar, utan om vederbörande använt dessa pengar till att skaffa sigs. 22
Citat i kontext
281
Citerar