1.I föregående avsnitt har redogjorts för EG-domstolens praxis vad gällers. 134
2.den intertemporala effekten av normkonflikter mellan EG-rätt och natios. 134
3.nell rätt. Som framgått innebär denna praxis i flera tänkbara situationers. 134
4.att frågan skall avgöras enligt nationella regler. Frågan kvarstår därmeds. 134
5.hur man inom ramen för svensk rätt skall se på gemenskapsrättsligas. 134
6.direktiv i relation till bestämmelsen om straffrättens tillämpning i tiden is. 134
7.5 § andra stycket i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken.s. 134
8.Inledningsvis skall av framställningstekniska skäl göras vissa terminos. 134
9.logiska klarlägganden. Enligt 5§ andra stycket i lagen (1964:163) om införande av brottsbalken är huvudregeln att straff skall bestämmas enligt den lag som gällde vid gärningstillfället (kallas i det följande för huvudregeln). Från denna regel görs sedan undantag för de fall där en annan och lindrigare lag gäller vid domstillfället (kompletteringsregeln). Slutligen föreskrivs att undantag från denna undantagsregel skall göras om det är fråga om en gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden (undantagsregeln). Till att börja med kan man fråga sig om kompletteringsregeln över huvudtaget är tillämplig när rättsläget förändras genom att EG-rättsliga föreskrifter till följd av normkonflikter ges företräde framför svenska normer; innebär det förhållandet att (vid domstillfället) en direkt effek tiv EG-rättslig bestämmelse skall tillämpas istället för de nationella straff bestämmelserna att en ”annan lag gäller” än den som ”gällde när gärning en företogs”? Enligt min uppfattning bör så anses vara fallet. Även om bestämmelsens ordalydelse skulle kunna ge stöd för motsatsen (samma lag gäller även om den vid domstillfället skall sättas åsido till följd av EG-rätten), så skulle det vara mycket märkligt om bestämmelsen inte kunde tillämpas på dessa situationer. De ändamålsskäl som ligger bakom kompletteringsregeln - i huvudsak att bestraffning är obillig och orättvis om det är så att man vid domstillfället funnit skäl att omvärdera gär ningen eller skäl att ingripa mot gärningen med andra medel än straff176 - gör sig naturligtvis lika starkt gällande när ändringen kommer till stånd till följd av överväganden nere i Bryssel som när den kommer till stånd till följd av överväganden i den svenska riksdagen. Dessutom kan framhållas att systemet skulle bli haltande om komplet teringsregeln inte ansågs tillämplig när svensk rätt skall sättas åsido till följd av principerna om EG-rättens direkta effekt och företräde. Kom pletteringsregeln är ju tvivelsutan tillämplig om Sverige fullgör sina skyl digheter och förändrar sin lagstiftning i linje med direktivet (låt vara att undantagsregeln också kan vara tillämplig) och det synes inte motiverat att göra en annan bedömning endast på den grunden att det förändrade rättsläget, på grund av att Sverige underlåtit att fullgöra sina EG-rättsliga förpliktelser, uppkommit på annat sätt än genom lagändring (i formell mening). Om man gjorde skillnad på dessa båda situationer skulle det dessutom kunna anses angripligt från EG-rättslig synpunkt. Förfarandet skulle ju i praktiken innebära att staten drog fördel av sin underlåtenhet att genomföra direktivet i svensk rätt.177s. 134
10.När vi nu konstaterat att kompletteringsregeln i och för sig bör vara atts. 136
11.tillämpa också när ett förändrat rättsläge uppkommer till följd av EG-s. 136
12.rättens företräde blir bedömningen av typfallen 2 och 3 mycket enkel.s. 136
13.Eftersom vi utgår ifrån en situation där nationell straffrätt står i strids. 136
14.med direkt effektiv EG-rätt skall - såvitt inte undantagsregeln är tills. 136
15.lämplig; se strax nedan - den nationella domstolen sätta straffbestämmels. 136
16.sen åsido till förmån för EG-rätten. Skillnaden gentemot typfall 1 blir is. 136
17.princip endast att den nationella domstolen inte uteslutande kan luta sigs. 136
18.mot EG-rätten utan måste söka stöd också i kompletteringsregeln för atts. 136
19.ge EG-rätten företräde.s. 136
20.Typfallen 4 och 5 är dock besvärligare att bedöma. Kännetecknandes. 136
21.för dessa typfall är alltså att genomförandefristen inte har gått ut vids. 136
22.domstillfället och det ifrågavarande direktivet kan alltså, om man endasts. 136
23.ser till EG-rätten, inte åberopas av enskilda. Frågan kan emellertid stäls. 136
24.las om det också i dessa fall finns skäl att tillämpa kompletteringsregeln.s. 136
25.Det mest näraliggande svaret är att några sådana skäl inte existerar. Ens. 136
26.analogi torde kunna göras till sådana situationer då nya och lindrigares. 136
27.svenska lagar har antagits men ännu inte trätt i kraft. I dessa situationers. 136
28.anses kompletteringsregeln inte kunna tillämpas, vilket torde erhålla tills. 136
29.räcklig motivering redan genom en hänvisning till lagtextens avfattning:s. 136
30.annan lag gäller inte när dom meddelas. Däremot torde det faktum atts. 136
31.ny och lindrigare lagstiftning antagits kunna beaktas vid påfölj dsbestäm-s. 136
32.ningen eller som grund för benådning.178s. 136
33.Möjligen skulle man kunna argumentera för att ett direktiv som trätts. 136
34.i kraft men för vilket genomförandefristen inte löpt ut inte kan eller börs. 136
35.jämställas med lagstiftning som har beslutats men inte trätt i kraft.s. 136
36.Direktivet är ju - även om det kan åberopas av medborgarna först sedans. 136
37.genomförandefristen löpt ut — redan vid ikraftträdandet bindande förs. 136
38.medlemsstaterna-, med Glefi ord rör det sig om föreskrifter ”die zums. 136
39.Zeitpunkt der Verurteilung bereits fiir die, aber nicht in den Mitglied-s. 136
40.staaten bindend sind”.179s. 136
41.För en sådan tolkning talar möjligen också det faktum att redan bes. 136
42.slutet om de nya och lindrigare reglerna ger uttryck för en omvärderings. 136
43.av det tidigare kriminaliserade handlingssättet. Ratio bakom komplettes. 136
44.ringsregeln skulle alltså möjligen tala för att de nya och lindrigare reglers. 136
45.na bör komma i tillämpning så tidigt som möjligt.s. 136
46.Dessa argument är emellertid knappast tillräckliga för att omkullkasta tanken att direktiv för vilka genomförandefristen vid domstillfället inte gått till ända bör jämställas med lagstiftning som beslutats men ännu inte trätt i kraft. Om man inte godtar att ett beslut av riksdagen angående ny lagstiftning aktiverar kompletteringsregeln finns det knappast skäl att godta att ett direktiv som trätt ikraft (men för vilket genomförandefristen inte gått till ända) kan medföra en sådan aktivering. I det första fallet har ju riksdagen, som har det huvudsakliga ansvaret för den straffrättsliga normgivningen, själv fattat ett beslut som innebär en omvärdering av gär ningen. I det andra fallet har denna omvärdering gjorts på EG-rättslig nivå (t.ex. i rådet) samtidigt som riksdagen har kvar sin handlingsfrihet så länge som genomförandefristen inte har gått ut. Och eftersom det knappast kan förutsättas att riksdagen i alla fall instämmer i de över väganden som gjorts på EG-rättslig nivå synes det just i detta senare fall vara betänkligt att låta direktivet omfattas av kompletteringsregeln innan den tidpunkt vid vilken riksdagen är tvungen att genomföra direktivet. Enligt min bedömning bör alltså för tillämpning av kompletteringsregeln krävas att genomförandefristen löpt ut vid domstillfället. (Det kan till läggas att tidpunkten för domstillfället naturligtvis kan påverkas av hand läggningen såväl på åklagar- som domstolsnivå, dvs. såväl åklagare som domare har i praktiken vissa möjligheter att påverka huruvida ett direk tiv vars genomförandefrist är på väg att löpa ut skall beaktas eller ej.) En ytterligare frågeställning är hur man bör se på normgivning som har sin bakgrund i EG-rätten vid tillämpning av undantagsregeln. Svaret bör enligt min mening vara enkelt och bygga på det faktum att Sverige är med i en union där normgivning ofta sker på två nivåer (bl.a. genom EG-rättsliga direktiv som sedan implementeras i medlemsstater na). Om det i exempelvis direktiv förekommer bestämmelser som, sedan de implementerats, medför en inskränkning av det kriminaliserade om rådet får man, precis som när det gäller normer som självständigt utfär dats av den svenske lagstiftaren, i varje enskilt fall avgöra om dessa införts (1) till följd av att lagstiftaren förändrat sin värdering av eller sitt förhåll ningssätt till gärningen eller (2) till följd av ändrade yttre förhållanden etc. Normer som har sin bakgrund i EG-rätten bör således vid tillämpning av undantagsregeln behandlas precis som vilka svenska föreskrifter som helst. Detta synsätt kan sägas vinna stöd av det faktum att frågan om undan tagsregelns tillämplighet har bedömts delvis olika i följande två rättsfall. Som exempel på en bedömning som utföll till den tilltalades förmån, dvs. så att undantagsregeln inte ansågs tillämplig, kan hänvisas till NJA 2001 s.409. I målet uttalade Högsta domstolen följande i förhållandes. 136
47.till de lagändringar som följde när personuppgiftslagen (1998:204), soms. 138
48.bygger på ett EG-direktiv, ersatte datalagen (1973:289):s. 138
49.”Förändringarna av straffansvaret för utlandsutlämnande i personuppgiftss. 138
50.lagen har uppenbarligen inte sin bakgrund i att några särskilda förhållans. 138
51.den skulle ha rått under den tid som datalagen gällde.”s. 138
52.Å andra sidan kan hänvisas till hovrätten i NJA 1995 s. 606 som i relations. 138
53.till ett smugglingsbrott fann att det förhållandet att viss anmälningsplikts. 138
54.bortfallit till följd av Sveriges medlemskap i EU medförde att undans. 138
55.tagsregeln skulle tillämpas. Hovrätten ansåg alltså att det var det yttres. 138
56.förhållandet att Sverige före 1995 stod utanför EU, men efter 1995 vars. 138
57.medlem av unionen (till följd varav anmälningsplikten bortfallit) soms. 138
58.föranlett lagändringen, snarare än en förändrad bedömning av smugg-s. 138
59.lingsgärningens straffvärdhet.s. 138
60.Generellt kan alltså slås fast att det faktum att en ny reglering på etts. 138
61.eller annat sätt har sin bakgrund i EG-rätten i sig aldrig torde vara tills. 138
62.räckligt för att motivera tillämpning av undantagsregeln, utan att en bes. 138
63.dömning av motiven för förändringen är nödvändig.s. 138