3.2 · Utvecklingen i Sverige

1.Behovet av att reglera insiders handel med värdepapper identifierades i Sverige under 1970-talet, men inte förrän i samband med Sveriges inträde i EG infördes en lag med förbud mot olaglig insiderhandel. Införande av insiderlagen (1990:1342) innebar emellertid inte någon dramatisk ökning av antalet personer som fällts för insiderbrott. Finansinspektionen registrerar ett ärende efter anmälan från Stockholmsbörsen eller andra marknadsplatser, tips från allmänheten eller på eget initiativ. Om FI:s utredning visar på misstanke om brott överlämnas fallet till Ekobrottsmyndigheten. Ekobrottsmyndigheten har efter vederbörlig utredning att bedöma huruvida brott föreligger, och i förekommande fall göra åtalsanmälan till allmänne åklagaren. En närmare genomgång av övervakning av marknaden och beivrande av överträdelse av regelverket görs i kapitel xx. 3.2.1 Regleringen före insiderlagen Före 1972 saknade Sverige lagstiftning om insiderhandel. Affärer som ansågs vara ohederliga eller brottsliga kunde i viss mån beivras med stöd av svekstadgandet i 30 § avtalslagen eller 33 §, förfarande i strid mot tro och heder, och svindleristadgandet i 9 kap 9 § brottsbalken, BrB. 1972 infördes i lag (1971:827) om registrering av aktieinnehav, ARL, en skyldighet för vissa personer i insynställning att registrera sitt aktieinnehav i noterade bolag, och att inom en månad anmäla förändringar i innehavet till Värdepapperscentralen,VPC. Syftet var att lagen skulle motverka insiderspekulation genom att denna skulle göras offentlig. Redan befintlig lagstiftning och de etiska regler som styrde personer i insynsställning ansågs tillsammans med en offentlig registrering tillräcklig för att förhindra insiderspekulation. Denna s k skampåleprincip byggde sålunda på att motverka insiderspekulation genom att utsätta personer som ägnade sig åt insiderspekultaion för obehaglig offentlig uppmärksamhet. Registreringsplikten övervakades av Bankinspektionen. Straffet för underlåtelse att fullgöra sin anmälningsplikt var böter eller fängelse i högst sex månader, under förutsättning att det förelåg uppsåt eller oaktsamhet. Syftet var att förhindra missbruk av information vid handel, men handelsförbud infördes ej, utan man menade att om ledande befattningshavare offentligt skulle redovisa sina aktieinnehav skulle detta utgöra ett tillräcklig korrektiv mot missbruk. Med insiderinformation avsågs i lagen endast företagsspecifik information. Marknadsinformation och allmän information omfattades således inte av lagens regler. Lagens tillämpningsområde begränsades till aktier vilka var noterade på Stockholmsbörsen, dåvarande Stockholms Fondbörs. Skälet till detta var att sådan handel kännetecknas av att avtalsparterna är anonyma, till skillnad från direkttransaktioner mellan parter. Ohederliga transaktioner vilka företogs utanför börsen ansågs kunna angripas med allmänna civil- och straffrättsliga regler. Förbudet omfattade endast handel i aktier, men med aktier likställdes enligt 1 § bevis om rätt att teckna eller erhålla aktie och konvertibler och vinstandelsbevis. I lagen angiven personkrets utgjordes av personer med ledande ställning i bolaget. Personer i ledande ställning ansågs vara personer som på grund av sin ställning och nära relation till bolaget ”normalt sett” har tillgång till insiderinformation om bolagets förhållanden. Till dessa räknades styrelsen och dess suppleanter, VD och vice VD, revisorer och deras suppleanter, chefen för bolagets bokföring eller medelsförvaltning och annan ledande befattningshavare, exempelvis forsknings och försäljningschefer. Regelverket omfattade även närstående och juridiska personer, i vilka insidern eller någon närstående till denne hade väsentlig ekonomisk gemenskap och väsentligt inflytande över dess verksamhet. Straffet för underlåtenhet att fullgöra sin anmälningsskyldighet var, under förutsättning att rekvisitet culpa eller dolus var uppfyllt, böter eller fängelse i högst sex månader. I och med införandet av lag (1979:748) om fondkommission år 1980 infördes ett handelsförbud för mäklare och analytiker som i samband med sitt arbete, exempelvis genom kundernas placeringsbeteende, kom i besittning av insiderinformation. Den information som här avsågs var marknadsinformation. Genom initierade kunders placeringsbeteende kan nämligen en mäklare eller analytiker bedöma aktiens förväntades. 4

2. SOU 1979 :38 s 48. kursrörelser, och genom egen handel med samma aktier skaffa sig egen vinning. Lagen innehöll även bestämmelser om anmälningsskyldighet av aktieinnehav. Under 1980-talet tilltog antalet affärer på den svenska aktiemarknaden. De nya investerarna utgjordes både av allmänheten som fått ett ökat intresse för aktier och utländska placerare som nu fått en större tillgång till den svenska marknaden. En förutsättning för att skampåleprincipen skall fungera är att massmedia ägnar misstänkta fall uppmärksamhet. Detta skedde emellertid inte i den utsträckning som förutspåtts, och de fall som uppmärksammades bedömdes inte vara tillräckligt schavotterande för att avskräcka andra insiderspekulanter. Under några få år hade dessutom Stockholms fondbörs vuxit till en av de tio största börserna i världen. Regeringen, som var mån om att allmänhetens och utlandets förtroende för den svenska marknaden skulle fortsätta vara högt initierade arbetet med en skärpt insiderlag. Underlaget till reformarbetet utgjordes bl a av en undersökning som genomförts av Bankinpektionen om hur stor del av insideraffärerna som skedde mindre än 30 dagar före publicering av betydelsefull information. Undersökningarna visade att 1973 gjordes 36 procent av alla insideraffärer inom denna 30-dagarsperiod. Efter påpekande från Inspektionen om det olämpliga i sådana affärer minskade andelen till 13 procent 1975 för att sedan öka och uppgå till 25 procent 1981. Utifrån dessa undersökningar ansåg Bankinspektionen att ”respekten för insiderlagstiftningen och statsmakterna i samband därmed uttalade önskemål har minskat”. Reglerna om anmälningsplikt ansågs sålunda inte fylla sitt syfte, och genom införande av lag (1985:571) om värdepappersmarknaden, VML, infördes handelsförbud för personer i insynställning. VML innehöll den tidigare registreringsplikten från ARL i stort sett oförändrad. Lagen bemöttes emellertid med en hel del kritik. Med insiderinformation åsyftades i lagen fortfarande endast företagsspecifik information, och handel som bedrevs av en person i besittning av marknadsinformation, eller allmän information, omfattades ej av reglerna. Lagens tillämpningsområde begränsades sålunda till värdepapper som påverkas av företagsspecifik information, såsom aktier, emissionsbevis, interimsbevis, konvertibla skuldebrev, skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning och vinstandelsbevis, men obligationer och andra räntekänsliga värdepapper lämnades utanför, eftersom dessa främst påverkas av allmänt kursdrivande information. Vidare ansågs personkretsen vara för snävt tilltagen. VML tog sikte på två olika situationer och innehöll två förbudsregler. Det så kallade take-over förbudet avsåg arbets- eller uppdragstagare i bolag som är involverade i ett uppköpserbjudande. För att lagen skulle bli tillämplig krävdes att förberedande åtgärder vidtagits, vilka kunde vara av tre olika slag: 1) Förvärvsplaner har tagits upp i det bolags styrelse som förberetts. 5

3.erbjudandet. 2) Initiativ har tagits till ett så kallat vänskapligt erbjudande, dvss. 7

4.företrädare för det övertagande bolaget har kommit överens meds. 7

5.målbolaget om att inleda förhandlingar som syftar till ett offentligts. 7

6.erbjudande. 3) Fientliga bud, det vill säga bud riktade direkt till målbolagets aktieägares. 7

7.utan föregående överläggningar med dess styrelse. Så snart dets. 7

8.erbjudande bolaget gjort en utredning om de affärsmässigas. 7

9.förutsättningarna för ett offentligt erbjudande är en förberedelseåtgärds. 7

10.vidtagen. Det andra förbudet, det allmänna insiderförbudet, innebar att den som omfattades av den uppräknade personkretsen, och som följaktligen ansågs ha insynsställning i bolaget, inte heller i något annat fall än då ett offentligt erbjudande förbereds fick handla med aktier på grundval av icke offentliggjord kurskänslig information. De som omfattades av förbudet var de som enligt lagen om registrering av aktieinnehav hade anmälningsskyldighet, större aktieägare i bolaget och vissa befattningshavare i dotterbolag. Även väsentlighetsrekvisitet skulle vara uppfyllt, dvs informationen skulle förväntas väsentligt kunna påverka kursen på aktierna när den blev känd. Som riktmärke sades att en tioprocentig ändring av kursen skall anses vara väsentlig. Även tips och rådgivning omfattades av de två förbudsbestämmelserna. En person i insynsställning som var förbjuden att själv handla med aktier i ett bolag förbjöds även att genom rådgivning eller på annat obehörigt sätt föranleda någon annan att handla. Förbudet att ge råd gällde enligt den allmänna förbudsregeln fram till tidpunkten då den kurskänsliga omständigheten offentliggjorts, och enligt takeoverregeln tills frågan om ett offentligt erbjudande förfallit. Normalstraffet var böter eller fängelse i sex månader, och straffet vid grovt brott var fängelse i högst två år. Ansvar utdömdes ej vid ringa brott, och medverkan var inte belagt med straff. I VML infördes möjligheten att förklara vinningen av brottet förverkad. 3.2.2 Insiderlagen 1991 infördes insiderlagen (1990:1342) varigenom EG:s insiderdirektiv 89/592/EES implementerades i svensk rätt. VML hade kritiserats för att vara för snäv, dels avseende den personkrets förbudet riktade sig till, dels avseende de kategorier instrument regleringen omfattade och även de former av information som omfattades. Den avgränsning av personkretsen som gjordes i VML:s allmänna förbudsregel ansågs ha medfört att åtskilliga personkategorier, som normalt har tillgång till icke offentliggjord information och som vid offentliggörandet kan komma att påverka kursen på värdepapper inte omfattades av reglerna, bl a portföljförvaltare hos institutionella placerare, placerare hos finansiella institutioner, anställda hos fondkommissionärer, finansanalytiker, ekonomijournalister och offentligt anställda i allmänhet. Insiderlagen delades in i tre delar, nämligen bestämmelser om förbud mot insiderhandel, regler om anmälningsskyldighet till insiderregistret för personer med insynsställning och förbud mot korttidshandel. Överträdelse av bestämmelserna om anmälningsskyldighet och korttidshandel sanktionerades genom särskilda avgifter medan insiderbrottet straffsanktionerades. Detta medförde att överträdelser av lagen var sanktionerad dels med straff, dels med ett administrativt påföljdssystem. Handelsförbudet i insiderlagen ändrades 1997 till att omfatta samtliga finansiella instrument som är föremål för handel på värdepappersmarknaden. Vid samma tidpunkt infördes även ett förbud för vissa ledande befattningshavare och uppdragstagare i bolag att göra korttidsaffärer med aktier i bolaget. Vidare avkriminaliserades anmälningsskyldigheten till insiderregistret, och påföljden vid överträdelse blev i stället särskilda avgifter. I insiderlagen togs distinktionen mellan olika kategorier av information bort, vilket innebar att alla slag av information som var väsentligt kurspåverkande omfattades av förbudet. Med väsentligt kurspåverkande omständighet gällde, precis som med värdepappersmarknadslagen, att en tioprocentig förändring av kursen ansågs som tillräcklig. Det viktiga var att omständigheten erfarenhetsmässigt påverkade kursen när den blev allmänt känd, inte att den i ett visst fall faktiskt gjort det eller inte. Förbudsreglernas tillämpningsområde utökades till att omfatta all handel på värdepappersmarknaden, dvs all den handel som sker på en organiserad marknadsplats. Affärer som sker med en fondkommissionär som mellanhand anses alltid ha ägt rum på värdepappersmarknaden. En förutsättning för att lagen skulle bli tillämplig var emellertid att personen fått reda på den kurspåverkande informationen i sin tjänst. Vidare utvidgades de typer av värdepapper som kunde utnyttjas för insiderhandel till att omfatta, utöver fondpapper, även obligationer. Lagen bestod av en huvudregel av generell karaktär med förbud mot insiderhandel kompletterad med vissa hjälpregler. Förbudet gällde personer som har anställning, uppdrag eller annan befattning som normalt innebär att de får kännedom om väsentligt kurspåverkande omständigheter. Dessa personer fick inte för egen eller annans räkning köpa eller sälja fondpapper på värdepappersmarknaden, och inte heller med råd eller på därmed jämförligt sätt föranleda någon annan till sådant köp eller sådan försäljning. Lagen följde den avgränsning som gjordes i EG:s insiderdirektiv mellan personer med direkt tillgång till insiderinformation och personer som fått information som tips. Genom den andra huvudregeln utvidgades förbudet till att omfatta även de personer som fått tipset, s k tippees, dvs personer som mottagit insiderinformation. Personer som genom tips eller dylikt fått reda på icke offentliggjord kurspåverkande omständighet förbjöds därmed att handla i det aktuella värdepapperet, under förutsättning att de kände till att informationen kommit ut obehörigen. Tipsmottagares handling omfattades emellertid endast av förbudet i det fall han handlade för egen vinning, och han var heller inte förbjuden att vidarebefordra information. Insiderlagen innehöll i 5-6 §§ även en uppräkning av omständigheter som kan tänkas ha väsentlig påverkan på kursen på ett värdepapper, såsom en takeover-situation eller omständigheter som är direkt hänförliga till bolagets interna förhållanden. I lagen skärptes straffskalan till i normalfallet böter eller fängelse i högst två år och för grovt brott fängelse i högst fyra år. En förutsättning för att ansvar skulle utdömas var vidare att brottet skulle ha betydelse för allmänhetens förtroende för värdepappersmarknaden. Lagen innehöll även regler om förverkande.s. 7