1.Frågan om avdrag för verklig förlust utvecklades i praxis huvudsakligen un der 1980-talet. Före skattereformen fanns för aktiebolag flera inkomstslag, bland andra inkomstslagen rörelse och tillfällig förvärvsverksamhet. Den praxis som utvecklades angav att om ägarbolaget valde att redovisa förlusten is. 204
2.10. Förlust på dotterbolagsaktier205 inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet skedde en nominell förlustberäk ning men om förlusten redovisades i inkomstslaget rörelse blev endast den så kallade verkliga förlusten avdragsgill. De rättsfall i vilka dessa normer har ut vecklats, exempelvis RÅ 1985 1:86 och RÅ 1986 ref. 52, behandlas kort se nare. För avdragsrätt i inkomstslaget rörelse krävdes att det skulle vara fråga om näringsbetingade aktier, se 20 § 5 anv.p. ÄKL. Frågan om verklig förlust var uppe till diskussion i samband med skattere formen. I lagrådsremissen hade på förslag av utredningen (SOU 1989:31) inta gits en bestämmelse av innebörd att endast verkliga förluster vid beräkning av inkomst av kapital (24 § SIL) skulle vara avdragsgilla. Lagrådet kritiserade be stämmelsen och menade att man i inkomstslaget kapital i praxis skulle vara oförhindrad att använda de principer som tillämpas vid rörelsebeskattningen, dvs. att endast verkliga förluster är avdragsgilla. I propositionen var det före slagna lagrummet borttaget. Föredragande statsrådet tog fasta på lagrådets utta lande om möjligheten att i rättstillämpningen beakta värdeöverföringar. Han ut talade därefter ”(H)ar den avyttrade egendomen i något skede tömts på substans utan beskattningskonsekvenser kan alltså en reavinstberäkning som bygger på en jämförelse mellan försäljningspris och ursprungligt anskaffningspris behöva korrigeras för värdeöverföringen.” I samband med detta förarbetsuttalande framförde föredragande statsrådet också åsikter som i princip innebar att hänsyn till värdeöverföringar endast skulle tas beträffande sådana tillgångar som fanns i det köpta bolaget vid förvärvstillfället. Dessa uttalanden kan sägas ha befästs i praxis under 1990-talet. Frågan här gäller således om det föreligger ett slags identitetskrav när det gäller jämförelsen av vad som fanns i det avyttrade bolaget vid förvärvet av det samma jämfört med vad som fanns i det vid avyttringen. 20610. Förlust på dotterbolagsaktier I exemplet ovan gäller frågan således huruvida man skall jämföra vad som fanns i Y vid förvärvet av detsamma med vad som fanns i det vid avyttringen. Det här är kanske den väsentligaste frågan när det gäller beräkning av den verkliga förlusten. Äldre rättspraxis tyder på att också överföringar från vins ter upparbetade under förvärvet av Y skulle beaktas vid verklig förlust.s. 205
3.I RÅ 1986 ref. 52 (Fb) gjordes ingen åtskillnad mellan sådant som fanns före respektive upparbetades under innehavet. Å andra sidan ställdes inte den frågan på sin spets. Enligt det ovannämnda förarbetsuttalandet antyds dock att man skall göra en sådan jämförelse. Det första fallet där Regeringsrätten gick i riktning mot en jämförelse av vad som fanns i bolaget vid förvärvet respektive vid avyttringen är RÅ 1995 ref. 83 (Fb). I det målet fastställdes att ett koncern bidrag som utges från ett dotterbolag till ett moderbolag skall beaktas vid fast ställandet av moderbolagets verkliga förlust vid en senare avyttring av dotterbolagsaktierna, i varje fall när vinstmedlen fanns i dotterbolaget vid den tid punkt då dotterbolaget förvärvades av moderbolaget. I det fallet fanns således vinstmedlen i det förvärvade dotterbolaget vid anskaffningstidpunkten. Men det antyddes att utgången skulle kunna bli annorlunda om det var fråga om kon cernbidrag m.m. som överfors till moderbolaget härstammande från vinster un der innehavstiden.s. 206
4.I RÅ 1997 ref. 11 (Fb) ställdes frågan på sin spets. Alla överföringar till moderföretaget togs från medel upparbetade under innehavstiden. Förlusten an sågs av Regeringsrätten vara verklig. Skatterättsnämnden hade hänvisat bl.a. till uttalandet i förarbetena om att man inte skulle beakta koncernbidrag som uppar betats under innehavstiden. Regeringsrätten gjorde inte ändring i förhandsbe skedet. Det får således anses vara klart att vid beräkning av verklig förlust hän syn endast tas till skillnader i tillgångar hos dotterbolaget som beror på överfö ringar av tillgångar som fanns vid förvärvet jämfört med vad som fanns vid av yttringen. Enligt min mening får det ju längre tid som har förflutit mellan för värvet och avyttringen anses desto mindre sannolikt att en förlust verkligen be ror på en tillgångsöverföring. Jag återkommer till detta under bevisfrågor.s. 206