18.3 · Inställningen i praxis och doktrin

1.Inställningen till ersättning vid skada förorsakad genom fel eller försumlig myndighetsutövning har från statens sida varit restriktiv, inte minst vid fråga om ersättning för vilseledande information.[^1036] Även Bengtsson motsätter sig att stat och kommun åläggs ansvar, och till och med varnar för att vidga ansvaret vid delegerad myndighetsutövning eftersom ansvaret då skulle komma att bli alltför "svåröverskådligt".[^1037] Emellertid har i ett par rättsfall staten ålagts ersättningsskyldighet vid försumlig myndighetsutövning. Frågan om ansvar för kontrollerande myndighet prövades i det under avsnitt x beskrivna rättsfallet NJA 1991 s 138. Fallet rörde frågan om staten hade att ersätta sakskada som vållats genom försummelse från AB svensk Bilprovnings sida vid kontrollbesiktning av motorfordon. Diskussionen i målet rörde huruvida skadan drabbat ett intresse som skyddas av den handlingsnorm som åsidosatts. Den skadelidande anförde som grund för sin talan att staten har påtagit sig uppgiften att genom obligatoriska besiktningar kontrollera att fordon uppfyller vissa krav när det gäller trafiksäkerhet, samt att i detta fall AB Svensk Bilprovning varit försumlig vid utförandet av sitt uppdrag. HD konstaterade att skadan vållats genom fel eller försummelse från AB Svensk Bilprovnings sida, samt ålade staten ersättningsansvar. I rättsfallet NJA 1989 s 191 ålades staten ansvar för en skada som uppkommit i samband med att ansvaret för utförande av en uppgift som delegerats till ett enskilt rättssubjekt. I fallet hade åklagarmyndigheten vid misstanke om valutabrott beslutat ta föremålet för det misstänkta valutabrottet, en segelbåt, i förvar. Båten placerades i avvaktan på utredning på ett inhängnat område tillhörigt ett skeppsvarv, och belades med kvarstad. När ägaren sedermera hämtade båten visade det sig att denna under tiden för förvar blivit skadad, samt att viss utrustning hade försvunnit. Ägaren krävde ersättning från kronofogdemyndigheten, vilket avvisades av justitiekanslern. I hovrätten, vars dom fastställdes av Högsta domstolen, konstaterades att skadeståndslagen visserligen inte tar ställning till statens ansvar för skada på omhändertagen egendom, men att det i viss äldre praxis finns stöd för ett presumtionsansvar för staten.[^1038] I målet aktualiserades även frågan om betydelsen av att vården anförtrotts en självständig medhjälpare. Högsta domstolen menade att eftersom denne, dvs varvet, hade utövat vården för statens räkning och då denna ingått som ett led i statens myndighetsutövning, hade staten att svara för fel och försummelse hos varvet ifråga om vården av båten. Segelbåtsägaren tillerkändes sålunda ersättning. Kleineman påpekar i en grundlig utredning rörande offentliga rättssubjekts skadeståndsansvar att i synnerhet frågan om myndighets ansvar skall utsträckas till all form av verksamhet som staten anförtror privata rättssubjekt är ett svårbedömbart problem. Kleinemans inställning är att det är helt rimligt att staten genom att delegera en exklusiv statlig uppgift till enskilt rättssubjekt inte härigenom kan undandra sig ett ansvar som annars skulle kunna utkrävas.[^1039] Kleineman menar att man dels torde kunna utsträcka det allmännas ansvar för rena förmögenhetsskador på rent privaträttslig grund med stöd av NJA 1987 s 692,[^1040] dels att det förefaller helt rimligt att det allmänna ”– i likhet med privaträttsliga subjekt –” kan ha ett ansvar för rena förmögenhetsskador även i utomobligatoriska förhållanden.[^1041] Kleineman exemplifierar med rättsfallet NJA 1990 s 705. I fallet angav hälsovårdsinspektören i en kommun i en skrivelse till en villaägare felaktigt att dennes fastighet utgjorde en sanitär olägenhet, eftersom den befunnits ha radondotterhalter överstigande visst gränsvärde, samt rekommenderade honom att installera ett värmeåtervinningssystem. Vid förnyade mätningar därefter framkom att radondotterhalten i huset aldrig överstigit gränsvärdet för sanitär olägenhet. Efter stämning yrkade villaägaren att kommunen skulle förpliktas att till honom utge ersättning för den kostnad han haft för installationen av värmeåtervinningssystemet. Han åberopade som grund för yrkandet att kommunen genom försummelse vid myndighetsutövning orsakat honom skada uppgående till det yrkade beloppet, eftersom ventilations- och värmeåtervinningsanläggningen, som han låtit installera till följd av kommunens handläggning av ärendet, varit onödig. I målet var dels fråga om den felaktiga uppgiften lämnats vid myndighetsutövning och, sedan så befunnits vara fallet, om kommunens skadeståndsskyldighet skulle påverkas av att villaägaren haft viss nytta av värmeåtervinningssystemet. HD konstaterade att i målet var ostridigt att uppgiften i skrivelsen om radondotterhalt i fastigheten var felaktig. Rätten konstaterade vidare att uppgiften lämnats vid myndighetsutövning. Kommunen hade gjort gällande att felet likväl inte skulle grunda skadeståndsskyldighet, eftersom det varit ursäktligt. HD menade dock att på en skrivelse från en myndighet med ett sådant bestämt och reservationslöst innehåll som den aktuella höga anspråk på noggrannhet bör ställas. Man ansåg därför att felet i skrivelsen måste anses ha inneburit ett åsidosättande av de krav som skäligen kunde ställas med hänsyn till arten och ändamålet med hälsovårdsnämndens verksamhet. HD ansåg vidare att det saknades anledning anta att villaägaren skulle ha låtit installera systemet om han ej vilseletts av skrivelsen från hälsovårdsinspektören, och att det heller inte var visat att installationen lett till någon bestående ökning av värdet på hans fastighet eller i övrigt medfört någon ekonomisk fördel för honom. HD:s domslut var att kommunen inte borde undgå skadeståndsskyldighet, varvid villaägarens talan bifölls. Kleineman påpekar att det informationsansvar som i domen ålades myndigheten för råd givet i samband med kontakt mellan myndighet och enskild ”som HD redan gjort till sitt genom utgången i NJA 1990 s 705” inte ligger långt från ansvar för innehållet i prospekt.[^1042]s. 379