1.Vissa avslutande anmärkningar kan vara på sin plats. I föregående avsnitts. 2024
2.har ett antal JO-ärenden studerats som innefattat ibland gravas. 2024
3.åsidosättanden av fri- och rättigheter och fundamentala rättssäkerhets-s. 2024
4.regler, utan att JO beslutat vare sig åtal eller anmälan. Genomgången is. 2024
5.avsnitten ovan har indikerat att vissa områden synes ha mycket svagts. 2024
6.straffrättsligt skydd. I NJA 1993 s. 216 hade JO åtalat en tjänsteman förs. 2024
7.åsidosättande av TF 2:12, som påbjuder att allmänna handlingar genasts. 2024
8.eller så snart det är möjligt skall tillhandahållas den som önskar ta del avs. 2024
9.handlingen. När JO tog kontakt med tjänstemannen, tretton månaders. 2024
10.senare, hade denne fortfarande inte utlämnat handlingen. I JO:s försök atts. 2024
11.övertyga HD om sin ståndpunkt anförde JO att om en fållande dom intes. 2024
12.avkunnades blev konsekvensen att offentlighetsprincipen i huvudsak kom atts. 2024
13.sakna straffrättsligt skydd. JO:s uttalande fångar problematiken väl. HD togs. 2024
14.inte till sig JO:s argumentation utan ogillade åtalet. JO:s argumentation kans. 2024
15.även analogt överföras på t.ex. FL:s område. Som genomgången is. 2024
16.föregående avsnitt indikerar är det ytterst sällan som grava åsidosättandens. 2024
17.av FL:s regler resulterar i att JO väcker åtal eller anmäler den enskildas. 2024
18.handläggaren. Mitt helhetsintryck är att även FL i stora delar saknar etts. 2024
19.effektivt straffrättsligt skydd, som kan inskärpa betydelsen av att reglernas. 2024
20.iakttas av förvaltningsmyndigheternas handläggare.s. 2024
21.Min slutsats av det föregående avsnittet är att tjänstefelsansvaret bör utvidgas.s. 2024
22.Det är inte rimligt att tjänstemän skall kunna åsidosätta grundläggande fri-s. 2024
23.och rättigheter och FL:s rättssäkerhetsregler utan att ansvar följer. Hur ens. 2024
24.sådan revidering bör utformas kan diskuteras. Det centrala är att BrB 20:1s. 2024
25.får en utformning som medför att merparten av de ärenden som tagitss. 2024
26.upp i föregående avsnitt kan föranleda åtal och om bevisläget är klart ens. 2024
27.fallande dom. Att tjänstemannens åsidosättande kanske bara utgör ens. 2024
28.engångsföreteelse och inte heller vållat betydande men för någon enskilds. 2024
29.måste givetvis få stor betydelse för påföljdsbestämningen. Däremot ansers. 2024
30.jag inte att det skall leda till straffrihet.s. 2024
31.Av stor betydelse för den uppkomna situationen är givetvis ringa-s. 2024
32.rekvisitet. HD:s tolkning av detta rekvisit har lett till att tjänstefelsansvarets. 2024
33.erhållit en mycket begränsad omfattning. Ett alternativ synes vara att helts. 2024
34.enkelt ta bort detta rekvisit. Samtidigt är det knappast försvarligt att kriminalisera varje åsidosättande eller fel från handläggarens sida, som i princip var fallet med det gamla tjänstefelsansvaret. Här måste en balans uppnås. Det finns även anledning att i vissa avseenden ifrågasätta HD:s klart restriktiva tolkning av BrB 20:1. HD har enligt min uppfattning varit väl frikostig med att beakta förmildrande omständigheter. Ett exempel härpå är att tjänstemän som gör sig skyldiga till olika fel regelmässigt försvarar sig med påståendet att de hade en ansträngd arbetssituation vid tiden för handläggningen. Situationen påstås ofta vara mer eller mindre akut och detta tillstånd kan, som JO 1993/94 s. 350 visar, ibland föreligga avsevärd tid. Det är säkert så att arbetssituationen för vissa myndigheter periodvis är ansträngd till följd av nedskärningar eller uteblivna förstärkningar av personalstyrkan. Jag kan emellertid inte frigöra mig från känslan av att argumentet om den ansträngda arbetssituationen ibland inte är annat än svepskäl och ett sätt att dölja brister och inkompetens. Två andra problem med JO:s sanktionsbefogenheter som förtjänar en kommentar är följande. Det första problemet är att vaga eller svårtillgängliga författningarf örsvårar eller omöjliggör ett användande av JO:s sanktionsbefogenheter323 3 24 Detta förhållande märks tydligt i JO 1993/94 s. 92. Ärendet gällde en polismyndighet som bedrev försöksverksamhet med en s.k. störningsgrupp i syfte att stävja narkotikabrottslighet. Gruppens verksamhet bestod bl.a. i att man genom regelbundna besök i s.k. tillhåll skulle försvåra brottslig verksamhet. Rättsligt stöd härför var en regel i RB, som enligt JO var ålderdomlig och illa anpassad för s.k. störningsverksamhet. När JO fick anledning att inspektera protokollen över ett antal husrannsakningar och kropps visi ta tioner uppdagades en rad olagliga sådana åtgärder. JO konstaterade att de fel och brister som JO påtalat i ärendet var av allvarlig art, eftersom det varit fråga om rättsstridiga intrång på det område som omfattades av grundlagsskyddet för den enskildes integritet. Vid bedömningen av det inträffade måste man enligt JO beakta att det aktuella regelsystemet inte var helt lättillgängligt och att nämnda felaktigheter synes ha förekommit i många andra polisdistrikt. Med hänsyn härtill ansåg sig JO kunna avstå från att gå vidare i saken. De regler i RB som var tillämpliga var enligt JO både otidsenliga och svårtillämpbara.32* Det andra problemet hänför sig till de utredningar JO företar i samband med främst klagomål. Jag får ibland ett intryck av att JO:s utredningar inte alltid är så inträngande som jag hade föreställt mig, vilket kan få till resultat att en utredning inte leder till något bestämt uttalande från JO:s sida. Sannolikheten för att JO väcker åtal eller beslutar anmälan i sådana ärenden är givetvis liten. Förfarandet hos JO är i regel helt skriftligt och man har remissvar från en anmäld myndighet och anmälarens uppgifter att gå på. Dessa två sidor har, av naturliga skäl, inte alltid anledning att vara objektiva, utan att försvara sitt handlande eller sin anmälan. JO vidtar i regel ingen egen mer omfattande utredning av vad som hänt, utan tvingas ofta, om ord står mot ord, att välja den version som förefaller trovär digast.325 Under JO:s utredning kan förhör under ed inte genomföras. Härför krävs en inledd förundersökning. I syfte att spegla detta problem kan JO 1995/96 s. 125 nämnas. Ärendet avsåg en på kriminalvårdsanstalt intagen person, som lagts i spännbälte och därefter medicinerats med en injektion mot sin vilja. Frågan uppkom bl.a. om tvångsmedicineringen var laglig eller ej. JO påtalade att laglig förutsättning för tvångsmedicineringen fick sökas i bestämmelsen om nöd i BrB 24:4. Men här gick inte JO vidare i sin undersökning utan nöjde sig med att slå fast att utredningen inte gav tillräckligt underlag för att bedöma om en nödsituation förelegat. Som läsare av ärendet lämnas jag i ovisshet huruvida injiceringen stod i strid med RF 2:6, som förbjuder tvångsinjicering om den inte gjorts tillåtlig i lag. Med beaktande av att det rörde sig om en fri- och rättighet borde JO rimligen företagit en närmare undersökning. Som den ovan genomförda analysen visar använder sig JO i ytterst begränsad omfattning av sina sanktionsbefogenheter. Förklaringen härtill har jag främst funnit i omständigheter som så att säga ligger utanför JO:s sfar. När t.ex. JO genom ett antal åtal avseende tjänstefel sökte utröna tjänstefelsansvarets närmare omfattning efter reformen år 1989 var JO:s framgång begränsad. Det är givetvis inte stärkande för JO-ämbetets auktoritet att vid flera tillfällen få sina åtal ogillade av de allmänna domstolarna. Som ovan påtalats sände detta signaler till JO om att vara restriktiv med att använda sig av åtalsbefogenheten. Även JO:s möjligheter att anmäla tjänstemän för ett disciplinärt förfarande har sedan en längre tid utnyttjats i närmast försumbar omfattning. Som framgått av avsnitt 4.9.4 har departementschefen i förarbetena till LOA markerat att han hellre ser att man istället för disciplinansvar använder sig av andra mer konstruktiva åtgärder i syfte att få en försumlig arbetstagare att anpassa sig till de regler som gäller på den offentliga arbetsplatsen.326 Det förefaller naturligt att JO tar intryck av dylika uttalanden. De följande två avsnitten skall till behandling ta upp JO:s övriga befogenheter. Det som avses är JO:s möjligheter att göra kritiska och rättsvägledande uttalanden. Som tidigare påpekats är det inom dessa områden JO i dag kan sägas ha störst betydelse och det är även här som den absoluta huvuddelen av JO:s resurser tas i anspråk.s. 2024
Kritiska uttalanden
1.I förevarande avsnitt skall JO:s befogenhet att göra kritiska uttalanden (erinringar) analyseras. Avsnittet inleds med en kort historisk tillbakablick och en redogörelse för hur man i förarbetena betraktat och värderat denna befogenhet. Därefter nämns något om i vilken utsträckning klagomål utmynnar i kritiska uttalanden och vilka begränsningar i JO:s möjligheter att kritisera som finns uppställda i gällande rätt. Jag skall även redogöra för vissa egna intryck av att ha läst ett stort antal JO-beslut, vilka innefattar kritiska uttalanden. Avslutningsvis påtalas ett par problem med denna befogenhet. JO:s befogenhet att framföra kritiska uttalanden har en lång historia. Som framgick av kapitel 3 torde ombudsmännen på ett tidigt stadium av ämbetets utveckling ansett sig ha möjligheter att i fall av oaktsamhet göra ett kritiskt uttalande istället för att väcka åtal. Förutsättning härför var att den kritiserade befattningshavaren erkände sitt misstag och visade att uppkommen skada gottgjorts.327 Tanken var emellertid att dessa ärenden skulle överlämnas till JK som hade befogenhet att rätta fel begångna medelst oaktsamhet eller fel av mindre allmän vikt. Denna befogenhet saknade JO. I takt med att kritikinstitutet utvecklades hänsköts dock allt färre sådana ärenden till JK. I samband med JO Hasselrots ämbetsperiod (åren 1906-1913) försköts tyngdpunkten från åtal till kritiska uttalanden. Rätten att göra kritiska uttalanden fördes in i JO- och MO-instruktionerna i samband med reformen år 1915 då MO-ämbetet inrättades. Dagens kritikbefogenhet sammanfattades på följande sätt av 1972 års JOutredning. JO:s praxis innebär att JO underlåter åtal vid flera i och för sig straffbara fel och istället kritiserar, att JO påtalar och kritiserarf el även om de inte är straffbara samt att JO uttalar sig om lämpligheten av tjänsteåtgärder även om de ej är felaktiga.328 Denna praxis ar i dag lagfäst i JO-instruktionen 6§. Stadgandet anger att ombudsman får uttala sig i frågan huruvida åtgärd av myndighet eller befattningshavare strider mot lag eller annan författning eller annars är felaktig eller olämplig. JO:s kritiska uttalanden innefattar ibland även inslag av rättsvägledande natur. Befogenheten att göra rättsvägledande uttalanden följer även den av 6§, men behandlas i följande avsnitt. Formuleringen av 6§, i nu relevant avseende, kom till i samband med 1972 års JO-utredning. Utredningen konstaterade å ena sidan att det för de enskilda medborgarna var utomordentligt betydelsefullt att ombuds männen hade vittgående befogenheter och att de kunde påtala fel och ingripa mot försumliga tjänstemän med olika sanktioner då det befanns påkallat. Det var angeläget att ombudsmännen utnyttjade sina befogenheter på ett kraftfullt sätt och i klara ordalag uttalade sin mening om företagna tjänsteåtgärder och i händelse av allvarligare fel, som varit enskild till skada, väckte åtal.329 Å andra sidan påtalade utredningen att JO:s kritiska uttalanden inte innefattade någon påföljd för en tjänsteman, och om denne vidhöll att han ej handlat fel eller olämpligt blev resultatet endast att åsikt stod mot åsikt. Varken tjänstemannen eller andra var skyldiga att rätta sig efter JO:s uttalanden. Det ankom på läsaren av JO:s beslut att själv bedöma om JO:s eller den kritiserade tjänstemannens upp fattning hade mest fog för sig. Detta uttalande av utredningen är intressant. Så som utredningen presenterar det synes det med andra ord som om JO:s kritik i ovannämnda typfall, och det gensvar han kan vänta sig, mest är ett offentligt debattinlägg mellan två parter. Det måste framstå som märkligt för medborgarna att den uppfattning som förfaktas av ett högt offentligt organ, vars ombudsmän direkt är utsedda av riksdagen, jämställs med vad en enskild tjänsteman, kanske utan någon juridisk skolning, har för syn på den aktuella fråge ställningen. 1972 års JO-utredning fortsatte sitt resonemang med att slå fast att JO:s tillsyn främst var inriktad på att övervaka efterlevnaden av författningar och att det således var rättstillämpningen som JO borde granska och rättsfrågor som han borde uttala sig om. Ett problem var att det inte gick att dra en skarp gräns mellan rättsfrågor och andra frågor såsom lämplighets frågor, organisationsfrågor, ekonomiska frågor och tekniska frågor. Men ju mer JO avlägsnade sig från ren rättstillämpning, desto försiktigare borde hans uttalanden vara och desto större anledning fanns att framhålla att uttalanden från JO endast var ett uttryck för ombuds mannens personliga åsikt.330 Vid KU:s behandling av frågan påtalades bara att det med hänsyn till JOämbetets förtroendekaraktär borde överlämnas till ombudsmännen att helt själva utforma principer för sina kritiska uttalanden i rättstillämpningsfrågor och i frågor av mer omdömes- eller lämplighetskaraktär. KU hade inget att invända mot inriktningen av kritikinstitutet.331 Även 1983 års JO-utredning fann anledning att kort utveckla sin ståndpunkt i frågan. Om en ombudsman kritiserade olika felaktigheter eller olämpliga ageranden av tjänstemän var det av stor vikt att kritiken utformades på ett så tydligt sätt som möjligt. Det skulle därmed bli svårare för den kritiserade att sätta sig över JO:s beslut. Om tjänstemannen ändå valde att ignorera JO:s beslut framhöll utredningen att tjänstemannen kunde räkna med att massmedia eller andra samhällsmedvetna grupper reagerade, vilket borde försätta honom i en svår situation.332 Det utred ningen inte närmare kommenterat är vad som händer om massmedia eller de ”samhällsmedvetna grupperna” inte delar JO:s bedömning i ett beslut eller helt enkelt inte intresserar sig för en trilskande tjänsteman. Vem skall då genomdriva JO:s uppfattning? Med anledning av att det förts fram påståenden om att JO:s kritiska uttalanden förlorat i auktoritet anförde 1983 års JO-utredning att den inte funnit något som tydde på detta. Tvärtom var det regel att JO:s uttalanden efterlevdes. Denna uppfattning vitsordades även av ombudsmännen.333 Föregående avsnitt har visat att bara en bråkdel av antalet prövade klagomål utmynnar i beslut om åtal eller anmälan. Tyngdpunkten ligger snarare inom området för kritiska och rättsvägledande uttalanden. Något över 10% av klagomålen utmynnar i dag i kritiska uttalanden. Det är givetvis omöjligt att slå fast huruvida detta är en ”tillfredsställande” mängd eller om det borde finnas anledning att förvänta sig en större mängd. Man skall ha i åtanke att det finns en rad begränsningar i JO:s möjligheter att göra kritiska uttalanden, vilket givetvis begränsar mängden. Som påtalats i avsnitt 4.5.4 uppställer JO-instruktionen vissa begränsningar i JO:s klagomålsprövning, t.ex. tvåårsregeln och regeln om lägre befattnings havare. I avsnitt 4.7.4 har även redogjorts för de begränsningar som JO uppställt i sin prövning av klagomål. Dessa begränsningar slår igenom även inom området för kritiska uttalanden. Utgångspunkten är att JO i princip bara prövar huruvida tjänstemän iakttagit gällande handläggningsregler. Om så inte är fallet ges utrymme för ett kritiskt uttalande och eventuellt i samband härmed ett uttalande av rättsvägledande natur. JO prövar i princip inte om ett beslut eller en dom är riktig i sak eller om de innefattar en acceptabel lämplighetsbedömning. Frågeställningar som kräver särskild sakkunskap brukar heller inte prövas av JO. Han kan emellertid göra kritiska uttalanden även inom dessa områden om det prövade beslutet direkt strider mot författning eller framstår som uppenbart felaktigt. De begränsningar som utmärker JO:s befogenhet att kritisera granskade myndigheter är säkerligen svårförståeliga för de klagande som vänder sig till JO. De flesta torde företrädesvis vara intresserade av att få rätt i sak och bekymrar sig först i andra hand om den granskade myndigheten iakttagit de handläggningsregler som gäller. Här har JO en viktig pedagogisk uppgift. Han måste förklara för de klagande varför kritik uteblir eller varför den utformas på ett visst sätt. En slutsats som jag har dragit av att läsa igenom en mängd JO-beslut under främst 1990-talet är att ombudsmännen formulerar sin kritik på olika sätt. Vissa ombudsmän, här kan särskilt nämnas Eklundh, Ragnemalm och Lavin, är föredömligt tydliga i sin kritik, vilket säkerligen minskar missförstånden bland beslutens adressater. Har ett åsidosättande av rätts regler skett brukat detta också tydligt konstateras i det avsnitt där ombudsmannen redogör för sina egna slutsatser. Ofta sker också en tydlig motivering till varför ombudsmannen inte väckt åtal eller beslutat om anmälan. Till detta bör läggas att vissa ombudsmän är föredömligt utförliga när de i besluten hänvisar till relevanta rättskällor, även doktrin inberäknad. När jag tar del av en större mängd beslut av vissa andra ombudsmän infinner sig en otillfredsställande känsla av vaghet eller försiktighet. Ombudsmannen har i allmänna ordalag indikerat att ett handlande varit i strid med gällande rätt, men detta konstateras sällan explicit. Man får en känsla av att ombudsmannen ryggat tillbaka inför uppgiften att i klara och ibland skarpa ordalag tillrättavisa handläggare. Även 1972 års JO-utredning fann vissa problem härmed. Det fanns en tendens hos vissa ombudsmän att fälla uttalanden som inte innefattade påståenden om felaktigt eller ens olämpligt beteende, men som ändå innehöll en viss svårgripbar kritik. Man fann uttalanden som att ett förfaringssätt var diskutabelt eller att ett handlande var beklagligt. Ett annat exempel härpå var ärenden där en ombudsman visserligen inte ansåg sig kunna uttala någon kritik i det enskilda fallet, men ändå fann anledning att göra en allmän erinran, t. ex. om vikten av att iaktta en viss föreskrift.334 JO 1980/81 s. 357 kan nämnas som ett exempel på ett ärende där JO framför anmärkningsvärt försiktig kritik. Det var i ärendet fråga om utlämnande av allmän handling. Innan det närmare redogörs för omständigheterna i fallet skall något allmänt sägas om rättsläget. Av TF 2:12 följer bl.a. att allmän handling som får lämnas ut skall på begäran genast eller så snart det är möjligt på stället utan avgift tillhandahållas den som önskar ta del därav.335 Det anges vidare att om ej handling kan tillhandahållas utan att sådan del därav som inte får lämnas ut, röj es, skall den i övriga delar göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia. Utgångspunkten vid tolkning av rekvisitet ”genast” är att handlingen skall lämnas ut i direkt anslutning till sökandens framställning, alltså omgående. Vad avser rekvisitet utlämnande ”så snart det är möjligt”, som får betraktas som ett undantag från regeln om ett omedelbart utlämnande, kan påtalas att det vanligaste hindret mot utlämning genast torde vara att en myndighet måste beredas viss tid för prövning av sekretessfrågan. Viss tidsåtgång måste även accepteras om t.ex. den berörda personalen är upptagen av andra, lika angelägna tjänsteuppgifter336 eller om myndigheten behöver ta fram handlingar, som förvaras på olika platser.337 Även om tidsåtgången måste bero på omständigheterna i det enskilda fallet torde dock hindren i regel vara av sådan natur att det kan bli fråga om högst någon eller några dagars väntan.338 I JO-ärendet (JO 1980/81 x 357) hade en aktionsgrupp i början av år 1977 begärt att hos en kommunal socialförvaltning utfå namn och adressuppgifter om köande till daghem. Trots upprepade påstötningar, med åtföljande löften om att utfå handlingarna, hade aktionsgruppen nästan två år senare ännu inte erhållit de begärda uppgifterna. När aktionsgruppen hotade med att anmäla ansvarig tjänsteman till JO ändrade man sig emellertid och meddelade att begärda uppgifter nu kunde utfås. Arbetet med att få fram listor där uppgifterna fanns med beräknades ta ca 3 timmar. I sitt remissvar till JO anförde myndigheten att uppgifterna i fråga inte hade utlämnats p.g.a. en pågående omorganisering och en förestående datorisering av de begärda uppgifterna. JO kunde i sin bedömning konstatera att aktionsgruppen genom sin begäran hade anhängiggjort ett ärende om att utfå allmänna handlingar. Begärda uppgifter var av sådan natur att de var offentliga, men de fanns på samma handling som vissa sekretessbelagda uppgifter. Myndigheten ansåg att denna blandning av offentliga och sekretessbelagda uppgifter var ett problem och hade därför väntat med att lämna ut de offentliga uppgifterna till dessa förts över på data, vilket skulle underlätta gallringen av infor mation. Rättsligt sett finns det ingen ursäkt för detta flagranta åsidosättande av det skyndsamhetskrav som uppställs i TF 2:12. När JO skulle påpeka detta gjordes det, som även Bohlin påtalat, beklagligt nog inte i termer av allvarlig kritik, utan ombudsmannen konstaterade att det var fråga om en orimligt lång väntetid och att det därför var fel handlagt av myndigheten.339 En väsentligt kraftfullare markering frånJO:s sida hade här varit önskvärd. En annan slutsats som jag har dragit av att studera JO:s ämbetsberättelser under senare decennier är att vissa ombudsmän ytterst sällan hänvisar till relevanta grundlagsstadganden, utan man får ett intryck av att grundlagarna inte existerar.340 Vissa andra ombudsmän är dock före dömliga i sin strävan att börja redogörelsen för rättsläget med rådande grundlagsreglering i de fall detta är relevant. En slutsats som kan dras av hur de kritiska uttalandena formuleras är att JO-ämbetet ger dess innehavare stora möjligheter att profilera sig, och skillnaderna i JO-beslutens formuleringar och angreppssätt kan ibland vara betydande. I avsnitt 4.9.9 påtalades att vaga eller svårtillgängliga författningar föranledde olika problem i JO:s tillsyn, vilket försvårade eller till och med omöjliggjorde ett användande av JO:s sanktionsbefogenheter. På ett liknande sätt förhåller det sig avseende JO:s kritik. Problematiken framträder tydligt i följande JO-ärenden. I JO 1988/89 s. 212 anfördes klagomål mot en kommun för att denna eftersatt snöröjning och sandning av gator. Kommunens skyldigheter i detta sammanhang framgick av då gällande allmänna ordningsstadgan (1956:617) och renhållningslagen (1979:596). Enligt dessa lagar skulle gator, allmänna vägar som utgjorde allmän plats inom stadsplanelagt område och allmänna vägar inom byggnadsplanelagt område hållas i sådant skick, som med hänsyn till orts förhållandena, platsens belägenhet inom samhället och omständig heterna i övrigt tillgodosåg skäliga anspråk. JO påtalade att denna formulering var så vag att någon klar eller objektiv tolkning inte lät sig göras. Utrymmet för JO att ingripa var därmed begränsat och någon allmänt inriktad undersökning av frågan var inte aktuell. Flera fall kan nämnas. I JO 1993/94 s. 92 kunde JO konstatera allvarliga fel och brister hos en polismyndighet i samband med en husrannsakan. JO såg sig förhindrad att gå vidare i ärendet med hänsyn till att den rättsliga regleringen var komplicerad, svårtillämplig och dessutom i behov av översyn. Ett annat exempel härpå är JO 1995/96 s. 103 där JO slog fast att med hänsyn till att tydliga regler i ämnet saknades - det rörde sig om förutsättningar för beslag enligt RB kapitel 23 - fanns det inte någon grund att rikta kritik mot tjänstemannen i fråga. Ärendena visar hur beroende JO är av att det finns klara rättsregler av hög kvalité att följa. Om så ej är fallet är det svårt att överhuvudtaget kritisera och i förlängningen att alls utöva en meningsfull tillsyn.341 Enligt 1983 års JO-utredning var det regel att JO:s kritiska uttalanden efterlevdes. Så är säkerligen fallet avseende de myndigheter som blir direkt kritiserade. Men tar andra myndigheter än de kritiserade lika stor hänsyn till de kritiska uttalanden som återges i JO:s ämbetsberättelser? Jag har inget generellt svar på denna fråga. Däremot tycker jag mig kunna se vissa problem. Ett konkret exempel skall få illustrera detta. En stående punkt vid JO:s tillsyn av lokala polismyndigheter var huruvida de iakttog sina skyldigheter enligt vapenkungörelsen (1974:123) 30§. Enligt detta stadgande ålåg det polisen att minst en gång årligen låta granska vapenhandlares inköps- och försäljnings förteckningar samt, på före kommen anledning, granska hans lager av vapen. Vid åtskilliga inspektioner som JO genomförde hos de lokala polismyndigheterna kunde konstateras att ansvarig tjänsteman i direkt strid med vapenkungörelsen inte företagit någon granskning.342 Att JO såg allvarEgt på de uppdagade bristerna framgick av följande uttalande i ett inspektionsärende från år 1990. ChefsJO anmärkte att vapenhandel var speciell till sin natur och att polismyndigheternas tillsynsskyldighet var synnerligen viktig. Den underlåtenhet att utöva tillsyn som JO kunde konstatera i ärendet var mycket anmärkningsvärd.™ I ett annat sådant ärende, även det från år 1990,3 3444 3ledde inspektionen till ett särskilt initiativärende. Under utredningen framkom följande. Ansvarigt polisbefäl hade bl.a. under åren 1988 och 1989 inte fullgjort sin skyldighet, enligt då gällande vapenkungörelse (1974:123) 30§, att minst en gång om året låta granska vapenhandlares inköpsböcker med bilagor samt, när anledning därtill förekom, hans lager av vapen. Polisbefälets ursäkt var att en ansträngd arbetssituation rådde. JO accepterade inte ursäkten och gjorde den bedömningen att tjänstemannen av oaktsamhet under år 1988 och uppsåtligt under följande år åsidosatt sin tillsynsskyldighet enligt vapenkungörelsen. JO anmälde polisbefälet för disciplinära åtgärder till Statens ansvarsnämnd. Nämnden fann bl.a. att polisbefälet av oaktsamhet åsidosatt sin skyldighet och tilldelade honom en varning. Ärendet infördes iJO:s ämbetsberättelse.345 Under följande år fortsatte JO att vid sina inspektioner undersöka huruvida polismyndigheter skötte sina åligganden enligt vapenlagstift ningen och han kunde konstatera att så inte var fallet. Det var då vissa märkligheter framträdde. Om JO under år 1990 reagerade kraftfullt i form av anmälan synes JO under följande år ha nöjt sig med att uttala allvarlig kritik. Under år 1994 uttalade JO knappt kritik utan gjorde bara ett antagande om att polismyndigheterna i fråga i framtiden skulle fullgöra sina skyldigheter enligt vapenlagstiftningen.346 Inspektionsprotokollen, i nu relevant avseende, ger intryck av ett JOämbete på defensiven. Det säger förvisso sig självt att JO inte kan uttala verkningslös kritik från år till år, eftersom detta på ett besvärande sätt skulle blottlägga brister i JO-ämbetets auktoritet. Avslutningsvis kan nämnas att det finns anledning att anta att JO:s kritiska uttalanden, trots de problem som påtalats, fyller en rad viktiga funktioner. JO:s befogenhet att kritisera torde ha en inte oviktig preventiv effekt på många myndigheters handlande. Vetskapen om att en handläggare kan utsättas för ett kritiskt uttalande, som dessutom kan ges allmän spridning i JO:s ämbetsberättelser, torde ha en gynnsam inverkan på handläggarens noggrannhet. Till detta kommer att kritiken i de enskilda ärendena kan leda till att den kritiserade myndigheten, om så är möjligt, omprövar sitt beslut.347s. 2027