1.denna uttryckligen kan användas som ett hot, antingen det är befogat eller inte, för att få den enskilde att gå med på frivillig vård. Det framgår ofta av socialtjänstens utredningar att »klienten fått klart för sig» att går han eller hon inte med på frivillig vård så kommer en LVM-ansökan att göras. På så sätt tvingas klienten till frivillig vård.s. 140
2.I RÅ 1995 ref 64 ansökte en kvinna, som led av ett visst handikapp, om hjälp därför atts. 140
3.hon ansåg att hon inte kunde ta hand om sina barn ensam. Genom hemvården anställdess. 140
4.fyra personer på heltid och hennes syster på halvtid för att vara behjälpliga i hemmet.s. 140
5.Dessutom var barnen hos dagmamma varje vardag mellan kl 09.00-15.00. Mamman var, såvitt framgår av rättsfallet, fullt tillfreds med en sådan lösning och då kan man inte heller tala om att det är fråga om tvångsåtgärder. Hade hon å andra sidan gått med på åtgärderna för att undvika att barnen skulle omhändertas med stöd av LVU blir förhållandet genast ett annat; frivilligheten blir en illusion. På samma sätt förhåller det sig om en klient, med stöd av SoL, vistas på institution. Eftersom vården försiggår under frivilliga former föreligger ingen kvarhållningsrätt. Förmås den enskilde att kvarstanna på institutionen trots att han vill lämna densamma under hot om LVM-anmälan, kanske han fortsätter vården eller behandlingen under »påtvingad frivillighet», vilket i och för sig kan vara till gagn för honom själv. Gränsdragningen mellan frivillighet och tvång är sålunda inte självklar. Så länge den enskilde själv finner åtgärderna påkallade och har ett eget inflytande i situationen kan man tala om frivillighet. Men så fort han går med på insatserna utan att egentligen ha något faktiskt inflytande över åtgärderna är frivilligheten, som är en av grundstenarna i socialtjänstens verksamhet, imaginär.s. 140
Helhetssyn
1.Socialtjänstreformen 1980 innebar ett uppbrott från den funktionella uppdelning som karaktäriserade den traditionella socialvården. Socialtjänsten skall i stället präglas av en helhetssyn som beaktar individens totala situation och omgivning. Därigenom avsågs risken för att socialtjänsten koncentrar sig på en isolerad del av den enskildes problem och stanna vid symptomen minska. Socialtjänsten skall sträva efter att finna samlade lösningar för den enskilde och gruppers totala situation. Man skall söka finna ett djupare sammanhang där man beaktar inte bara den enskildes relationer till den egna familjen utan också ett vidare socialt sammanhang där boende-och arbetsförhållanden hör till de viktigaste faktorerna. Det handlar också om att få pos1t1va fritidsförhållanden, att kunna undvika utslagning, segregation och fattigdom både materiell och i mer vidsträckt mening, dvs att kunna nå värden som brukar sammanfattas under begreppet livskvalitet. Socialtjänsten skall dock inte enbart söka orsaker eller lösningar på problem i samspelet mellan individen och hans närmaste utan även i de förutsättningar som samhället i stort erbjuder. Helhetssynen ställer krav på att samhällets resurser samordnas och på att behandlingsplaneringen ges en planmässig uppläggning. Principen avsågs också sätta sin prägel på flera områden som berör socialtjänsten, bl a organisatoriska. Som en följd av den nya kommunallagstiftningenoch de möjligheter till en friare kommunal organisation som denna lag ger, finns numera inte någon skyldighet att inrätta en särskild socialnämnd Gfr 4 § SoL). Kommunerna har frihet att utifrån egna behov och önskemål utforma en lämplig nämndorganisation. Organisationen måste dock utformas så att inte den sociala kompetensen och erfarenheten utarmas så att kommunens insatser försämras eller att olika regler kommer att gälla i olika delar av kommunen eller att olika grupper av kommunmedlemmar behandlas på ett olikformigt sätt. Särskilt viktigt är det att organisationen ges en sådan utformning att den sociala kompetens och erfarenhet som behövs för att rätt kunna bedöma t ex frågor om tvångsomhändertagande av barn garanteras något som i lika hög grad måste gälla även vid tvångsomhändertaganden av vuxna. Helhetsprincipen äger relevans även i tvångsvårdssammanhang och har betydelse för såväl de institutioner som meddelar vård med stöd av LVM som för socialtjänsten. Av 2 § 2 st LVM framgår att för tvångsvårdens innehåll och utformning gäller bestämmelserna i SoL om inget annat anges i LVM, dvs den skall gälla så långt det är möjligt. Blir det sålunda fråga om att eventuellt bereda den enskilde vård med stöd av LVM innebär detta att socialtjänstens bedömning av den enskildes vårdbehov och hur detta bäst kan avhjälpas skall ske med utgångspunkt från en helhetssyn. Missbruksproblemet får inte ses som en isolerad fråga; man måste beakta individens totala situation och vara öppen för att det kan behövas åtgärder på många olika områden för att missbruksproblemen skall kunna angripas på ett konstruktivt sätt.s. 140
Normalisering
1.Normalisering är en socialpolitisk princip som sträcker sig även utanför socialtjänstområdet men den är också ett riktmärke för socialtjänstens olika verksamheter. Innebörden härav är att samhällets insatser skall stödja medborgarens strävan efter att så långt som möjligt kunna vara som andra och ha det som andra. Det innebär också en rätt att vara sig själv. Vid behandlingen av bl a barn och ungdomar och vid insatser till missbrukare innebär normaliseringsprincipen att inriktningen på förebyggande stödinsatser i hemmet och vård utom hemmet ordnas i så lite särskiljande former som möjligt. Det är viktigt att hjälptagaren intes. 141
2.60 upplever sig som särbehandlad, stämplad och utpekad av samhället. Principen äger giltighet även vad gäller LVM-vårdens innehåll och utformning (2 § 2 st LVM).61s. 64
Kontinuitet
1.Kontinuitetsprincipen utgår från förutsättningen att trygga och förtroendefulla relationer utgör grunden för ett framgångsrikt individuellt behandlingsarbete. Det är t ex viktigt att man strävar efter att den enskilde får möjlighet att hålla kontakt med samma socialarbetare även om behandlingsformerna växlar. En tids institutionell vård får alltså inte innebära att klienten helt förlorar kontakten med den eller dem som han tidigare haft kontakt med och känner förtroende för. Kontinuitetsprincipen ligger också i linje med helhetssynen som ursprungligen avsågs böra förhindra att verksamheten sektoriseras i ett otal specialiteter. Därigenom bör man också kunna undvika att kommunmedlemmarna slussas fram och till-s. 64
2.62 baka mellan olika befattningshavare. Socialnämndens ansvar för dem som bereds vård utom sitt egna hem förtydligas i 24 § och av 23 a § 4 st SoL. Enligt den förra bestämmelsen skall vård i familjenhem och HVB bedrivas i samråd med socialnämnden och detta gäller även, enligt den senare bestämmelsen, i fråga om vård enligt LVM eller LVU.s. 64
3.Principen framgår även i det, att i samband med att en LVM-utredning inleds skall socialnämnden utse en tjänsteman hos nämnden -en kontaktman -som skall svara för kontakterna med missbrukaren och olika vårdgivare (8 § LVM). Avsikten är att kontaktmannen skall följa missbrukaren under såväl utrednings-s. 64
4.63 tiden som under hela vårdtiden. Tanken är att samma person hos nämnden får ett ansvar för eventuella frivilliga insatser som kan komma ifråga i stället för och/ eller efter en tvångsvård. Kontaktmannen skall informera den enskilde om vilka regler som gäller och förmedla kontakt med andra, det senare dock under förutsättning av samtycke från den enskilde. Blir det fråga om tvångsvård skall föreståndaren för vården vid ett LVM-hem också fortlöpande hålla socialnämnden underrättad om hur vården framskrider och samråda med nämnden i alla frågor av vikt (26 § LVM). Kontaktpersonen har också en viktig roll i förhållande till den enskilde som vistas på en LVM-institution. Uppstår problem på hemmet eller han t ex kommer i konflikt med hemmets styrelse måste han kunna vändas. 64
5.64 sig till sin kon taktman för att få råd och stöd. Socialnämndens ansvar för underåriga och missbrukare understryks ytterligare genom 50 b § som kan sägas vara ytterligare ett uttryck för kontinuitetsprincipen. Socialnämnden är sålunda skyldig att slutfora en utredning som inletts enligt 50 eller 50 a §§ och fatta slutligt beslut i ärendet även om den underårige eller missbrukaren byter vistelsekommun. Syftet med bestämmelsen är att skapa säkerhet om att utredningen inte avstannar och läggs ned på grund av flyttningen och att den fortsatta utredningen skall bedrivas på bästa möjliga sätt trots de praktiska svårigheter som flyttningen eventuellt fört med sig. Bestämmelsen bör åtminstone till en del motverka att missbrukare tappas bort och inte erbjuds behövliga vårdinsatser. Det är inte alltför ovanligt att man i utredningar finner missbrukarens ambulerande tillvaro vara en förklaring till att åtgärder inte vidtagits eller inte vidtagits med någon kontinuitet. Kontinuitetsprincipen ger också uttryck för att beslutad tvångsvärd inte får ses som en isolerad punktåtgärd utan den skall ses som en länk i en sammanhållens. 64
6.Förutom LVM-hemmets underrättelse-och samrådsskyldighet med värdkeqja. nämnden, som föreskrivs i 26 LVM, är socialnämnden också skyldig att se till att vård i annan form enligt 27 § LVM anordnas. Innan sådan vård påbörjas skall socialnämnden i samråd med den intagne och föreståndaren vid LVM-hemmet upprätta en plan för den fortsatta vården (28 § LVM). Värdkedjetänkandet och kontinuiteten kommer till sist till uttryck i 30 § LVM. Socialnämnden har, enligt 30 LVM, skyldighet att verka för att den enskilde efter LVM-vården får bostad och arbete eller utbildning, samt se till att han får personligt stöd eller behandling för att varaktigt komma ifrån sitt missbruk. Socialnämnden måste sålunda samarbeta med institutionens ledning och svara för att en samordning av olika åtgärder kommer till stånd, varvid särskilt kontaktmannen fyller en viktig funktion. Ofta behövs ett längre behandlingsprogram än vad LVM-värden får erbjuda, i vissa fall krävs årslånga behandlingsprogram. I LVM-motiven påpekades att socialnämnden i sådana fall kan vara skyldig att medge bistånd till sådan värd. Genom 1997 års lag kan den enskilde inte längre, vilket kommer att framgå nedan, hävda en rätt till bistånd för vård och behandling. Lagstiftarens avsikt har dock inte varit att nämnden skall sänka sin ambitionsnivå utan tvärtom framhålles det starka samhällsintresset av att missbrukare blir fria från sitt missbruk.s. 143
Flexibilitet
1.De sociala tjänsterna skall anpassas till den enskildes aktuellaf orutsättningar och behov och till hans totala situation, vilket kräver ett brett register av olika handlingsalternativ. Redan vid behandlingen av socialberedningens lagförslag hyste vissa remissinstanser farhågor för att flexibilitetsprincipen skulle fä till följd att vård i hemmet sätts främst även då behandling utanför hemmet är ett bättre alternativ. DepCh framhöll därvid, att iden med flexibilitet innebär ett uppbrott från den stela vård-och behandlingsfilosofi som innebar ett upptrappningsförfarande i den meningen att man tog till allt mer ingripande åtgärder efterhand. De olika insatserna skall inte vara graderade som i en straffskala, utan de skall bedömas utifrån deras ändamålsenlighet i varje särskild situation. Flexibilitetsprincipen innebär sålunda att något fixerat åtgärdsprogram för missbrukare eller andra inte skall komma i fråga, utan insatserna skall bygga helt på individens egna förutsättningar och behov. Det innebär också att i vissa fall kan åtgärder av öppenvårdskaraktär vara mest ändamålsenliga, medan i andra fall institutionsvistelse eller tvångsvård redan från början är bäst ägnat att hjälpa den enskilde från att bli fri från sitt missbruk. Även tvångsvården skall kunna utformas med hänsyn till behoven i varje enskilt fall och den skall ge utrymme för en fortsatt utveckling av olika behandlingsmöjligheter.s. 143
Närhet
1.Närhetsprincipen innebär att vårdinsatser så långt som möjligt bör sättas in i boendemiljön. Eftersom individens problem ofta är ett uttryck för svårigheter och brister i omgivningen bör behandlingen omfatta ett bredare perspektiv och om möjligt utformas som t ex familjeterapi vilket förutsätter att klienten inte avskiljs från sin ursprungliga miljö. Det är också i hemkommunen som socialtjänsten anses ha bäst förutsättningar att samlat bedöma behovet av insatser. s. 144
2.Principen bör inte uppfattas så att alla insatser måste ske i boendemiljön. I särskilda fall måste det anses vara till fördel och rent av nödvändigt för klienten att närhetsprincipen får stå tillbaka, i synnerhet när det är fråga om missbrukare, såväl barn och ungdomar som vuxna. Vid vård utom det egna hemmet innebär närhetsprincipen att vården skall förläggas så nära hemmiljön som möjligt.s. 144
3.Även vid införandet av LVM framhölls i motiven att vården om möjligt skall förläggas till den intagnes hemtrakt så att det blir möjligt att skapa en mjuk övergång till den fortsatta vården. Undantag härifrån kan göras om behandlingssyftet skulle motverkas genom en placering i alltför omedelbar kontakt med den tidigare miljön. s. 144
Ansvaret för socialtjänsten
Kommunens ansvar
1.Det är varje kommun som har att svara för socialtjänsten inom sitt område (2 §). Verksamheten skall, inom ramen för de övergripande målen, växa fram med den kommunala självstyre/sen som grund. Principen om den kommunala självstyrelsen är emellertid inte obegränsad. Staten anses av tradition bära det yttersta ansvaret för verksamheten i samhället. Riksdagen har att i lag bestämma grunderna för kommunernas organisation, verksamhetsformer och för den kommunala beskattningen. Föreskrifter om kommunernas befogenheter i övrigt och om deras åligganden skall också meddelas i lag (RF 8:5). Kommunens valfrihet på socialtjänstens område begränsas i den mån lagen har ålagt kommunen särskilda uppgifter. Som exempel på sådan tvingande reglering anges i motiven 6 § om rätt till bistånd och sådana regler som särskilt är till skydd för underåriga (25-32 §§ i nuvarande lag). Andra exempel på bestämmelser med mera preciserade åligganden är 50 § enligt vilken kommunen är skyldig att utan dröjsmål inleda utredning om nämnden får kännedom om att t ex en missbrukare behöver hjälp och man är också skyldig att slutföra en sådan utredning även om den enskilde byter vistelseort (50 b § ). Ansvaret för missbrukare i 11 § 3 st anges i mera allmänna ordalag; nämnden skall aktivt sörja for att den enskilde får erforderlig hjälp. Genom denna formulering uttrycks kommunens skyldighet, men den närmare utformningen av åtgärderna får bedömas i varje enskilt fall. Kommunens ansvar utesluter inte att även andra kan ha uppgifter inom verksamheten. SiS hart ex ansvar för LVM-hemmen och§ 12-hemmen enligt LVU och Socialstyrelsen och länsstyrelsen har vissa tillsynsuppgifter. Det är dock kommunen som, enligt 3 §, har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver.s. 144
Vistelsekommuns yttersta ansvar
1.Bestämmelsen om vistelsekommunens yttersta ansvar tillkom eftersom det ansågs angeläget att ett organ i samhället får uppgiften att formedla hjälpinsatser från andra samhällsorgan och tillgodose det behov av bistånd som därutöver kan föreligga i det enskilda fallet. Härigenom skulle skapas garantier för att den enskilde får den hjälp och stöd som behövs i varje särskilt fall. Socialtjänsten har sålunda en och en förmedlande roll, inte den direkt behandlande,s. 145
2.initiativplikt i den mån sådana uppgifter faller inom något annat samhällsorgans arbetsområde. Det yttersta ansvaret innebär att kommunen har att upptäcka det hjälpbehov som finns, ge råd och anvisningar om hjälpmöjligheter i samhället, förmedla insatser från andra samhällsorgan och, heter det i förarbetena, som en yttersta konsekvens skyldighet att bereda den enskilde behövlig vård. Det hör alltså till socialtjänstens uppgifter att vid behov hjälpa en enskild att få kontakt med sjukvården. Det yttersta ansvaret innebär ingen inskränkning i det ansvar som åvilar andra huvudmän (3 § 2 st). Däremot faller på kommunen uppgiften att vidta till:falliga åtgärder i väntan på att ansvarig huvudman, t ex sjukvården, kan ge den enskilde behövlig vård. Avsikten är därvid inte att kommunen skall träda i annan huvudmans ställe men det kan uppstå situationer då kommunen i väntan på att en annan huvudman ingriper måste vidta temporära åtgärder under en begränsad tid med de resurser som finns tillgängliga inom socialtjänsten. Det yttersta ansvaret innebär alltså inte att socialtjänsten skall upprätta behandlingsresurser för att tillgodose sådana behov som faller inom en annan huvudmans område. Vid tvivel om vilken huvudman som bär ansvaret följer dock av lagrummet, att det är kommunen som bär ansvaret i avvaktan på att frågan löses. Är huvudmännen inte överens får detta under inga omständigheter gå ut över den enskilde. s. 145
3.I händelse av ett sammansatt vårdbehov, vilket ofta är fallet när det gäller missbrukare, kan det uppstå gränsdragningsfrågor då det ofta krävs både medicinska och sociala insatser. Reducerade vårdresurser kan lätt leda till att berörda huvudmän inte avsätter tillräckliga medel för sin verksamhet utan i stället förlitar sig till andra huvudmäns åtgärder. DepCh uttalade angående detta, att i allmänhet möter det inte några svårigheter att avgöra om ett vårdbehov skall tillgodoses inom landstingskommunen, inom sjukvårdens ram, eller av den kommunala socialtjänsten. I den mån den som är intagen för sjukvård under vårdtiden också har behov av en klart urskiljbar social tjänst, tex barntillsyn eller social hemhjälp, behöver gränsdragningsproblem inte uppkomma. Socialnämnden har här ett klart ansvar. På samma sätt följer det klart av det kommunala ansvaret att socialnämnden skall svara för den sociala rehabilitering som kan krävas t ex beträffande alkohol-och narkotikamissbrukare sedan det omedelbara behovet av sjukhusvård tillgodosetts. I motiven utgick man från att de tveksamheter som kan uppkomma får lösas genom överenskommelser mellan huvudmännen. Principen om det yttersta ansvaret innebär ingen ändring i fördelningen mellan sjukvård och socialvård. Det är sålunda inte någon kommunal uppgift att bygga upp sjukvårdsresurser och vice versa. Finner socialtjänsten att behov av sjukvård föreligger ankommer det på dessa att i första hand hänvisa den enskilde till sådan vård och vid behov förmedla erforderlig kontakt. Kommunen har inte skyldighet att ens interimistiskt tillhandahålla sjukvårdsinsatser men man skall svara för insatser som ligger inom ramen för socialtjänsten och som är bäst ägnade att stödja och hjälpa den enskilde. s. 146
4.Av 3 följer att det är vistelsekommunen som bär ansvaret. Härmed avses den kommun där den enskilde befinner sig när hjälpbehovet inträder. Avgörande vikt har i RegR:s praxis fåsts vid var man faktiskt vistas när behovet av hjälp uppkommer. Att missbruksproblem eller andra problem har sitt ursprung och fanns innan den enskilde befann sig i aktuell kommun förtar inte vistelsekommunens ansvar, inte heller att man är mantalsskriven i en annan kommun(RÅ84 2:32 I-III). Det har heller ingen betydelse för ansvaret enligt 3 att av annan kommun beviljad biståndsinsats avbrutits kort tid före ankomsten till vistelsekommunen (RÅ84 2:95). Av rättsfallet kan man dra slutsatsen, att även om den enskilde befinner sig i en annan kommun än den som börjat betala ut bistånd eller som man av annan anledning har särskild anknytning till, har vistelsekommunen, eftersom SoL saknar tvångsinslag, ingen rätt att tvinga den enskilde att lämna vistelsekommunen. Av rättsfallet kan man också konstatera poängterandet av frivillighetsprincipen. Ett ärende som avser vård eller någon annan åtgärd rörande enskild person kan, enligt 72 SoL, flyttas över till en annan socialnänmd om denna nämnd samtycker till det. För att man skall vara säker på att behövliga åtgärder kommer till stånd skall en sådan överflyttning inte göras om inte den andra nämnden samtycker till att ta emot ärendet. Socialnämnden i vistelsekommunen är ensam ansvarig för att erforderliga åtgärder kommer till stånd till dess samtycke lämnats. Det är emellertid inte enbart socialnämndens samtycke som är av relevans. Socialtjänstsekretessen gäller i princip även mellan sociala nämnder vilket får till följd, att så länge det är fråga om frivilliga insatser inom socialtjänsten, får ett ärende inte överflyttas utan den enskildes samtycke. Är det däremot fråga om ingripande till den unges skydd eller tvångsåtgärder ställer sig saken annorlunda. I sammanhanget bör även nämnas 50 b SoL. Om en missbrukare byters. 146
5.§ vistelsekommun har socialnämnden i ärende rörande vård skyldighet att slutföra en utredning som inletts enligt 50 om inte den nya vistelsekommunen samtycker till att ta över utredningen.s. 147
Placeringskommuns ansvar
1.Principen om ett sammanhållet vårdansvar medför enligt 72 a § undantag från vistelsekommunens ansvar. Enligt denna bestämmelse har placeringskommunen ett ansvar för bistånd enligt 6 § samt det individuellt behovsprövade stöd och sociala tjänster som en enskild kan behöva då man placerats i familjehem, hem för vård eller boende (HVB)eller andra boendeformer i en annan kommun. Ansvar gäller även om man blivit folkbokförd i vistelsekommunen. Placeringskommunens ansvar avser i princip både biståndsinsatser, färdtjänst, daglig verksamhet och personligt stöd och placeringskommunen bör också fullgöra skyldigheterna enligt lagen (1 990: 1404) om kommunens betalningsansvar för viss hälsooch sjukvård, även om den enskilde inte är folkbokförd i denna kommun. Utgångspunkten skall vara, att personer som genom kommunens beslut vistas för vård eller boende i en annan kommun bör vara likställda med personer som får motsvarande vård eller boende i den egna kommunen. Det sammanhållna vårdansvaret innebär att placeringskommunen utreder behovet av och beslutar om och finansierar de hjälp-och stödinsatser som beviljas, även om verkställigheten överlämnas till en privat eller offentlig vård-eller servicegivare i en annan kommun. Placeringskommunen svarar för ersättningen till familjehemmet eller vårdavgiften till institutionen liksom andra kostnader för hyra mm i placeringskommunen, fickpengar, kläder mm och även kostnader som kan bli aktuella för insatser i samband med att placeringen upphör. Eftersom en institutionsvistelse är en del av en behandlingskedja är placeringskommunens ansvar naturligt, särskilt med tanke på att insatserna ofta måste fortsätta i efter utskrivning från institutionen. Placeringskommunen är också skyldig att bevaka att den enskilde far den vård och service som har avtalats och att insatserna svarar mot de mål och riktlinjer som anges i socialtjänstlagen. Det ställs inte något krav på att det beslut som utgör anledningen till vistelsen i den andra kommunen skall vara ett biståndsbeslut. Någon tidsbegränsning för placeringskommunens ansvar anges inte i bestämmelsen. Möjligheten till överflyttning till annan socialnämnd enligt 72 § utesluts emellertid inte genom 72 a §.s. 148
Folkbo!iforingskommuns ansvar
1.Folkbokföringskommunen har, enligt 72 a § 2 st, samma ansvar som en placeringskommun för bistånd, stöd och sociala tjänster 1) under kriminalvård i anstalt, 2) under vård på sjukhus eller i annan sjukvårdsinrättning på initiativ av annan än en kommun och 3) som aktualiseras inforavslutningen av sådan vård som anges i punkterna 1 och 2. Bestämmelsen tillkom på grund av de svårigheter denna personkrets med den tidigare lagstiftningens utformning mött då de ansökt om bistånd inför frigivning eller utskrivning. Eftersom det i dessa fall inte finns någon placeringskommun har biständsansvaret måst grundas på formella kriterier som gör det möjligt att snabbt och enkelt fastslå vilken kommun som bär ansvaret. Därvid spelar det ingen roll om den enskilde inte längre har någon naturlig anknytning till folkbokföringskommunen. Om hemkommunen eller den enskilde anser att han bör vara folkbokförd i en annan kommun kan fråga väckas om att folkbokföringen ändras. Därefter kan ärendet begäras överflyttat i enlighet med bestämmelserna i 72 SoL. Folkbokföringskommunens ansvar gäller såväl under vistelsen på inrättningen/anstalten som i anslutning till att vården upphör. Ansvaret i anslutning till att vården upphör gäller dock endast hjälp och stöd som aktualiseras infor avslutningen av värden. Ansvaret för insatser därefter prövas enligt reglerna om vistelsekommuns ansvar. Beslut om insatser infor avslutningen av vård avses dock kunna ha verkan lång tid efter vårdens upphörande. Detta kan gälla, uttalas i motiven, bl a insatser som behövs i anslutning till att sluten psykiatrisk vård upphör. Folkbokföringskommunens ansvar övertas då inte av någon annan kommun, men ansvaret upphör när insatserna genomfarts eller ärendet överflyttats till annan kommun. Om behov av forsörjningsstöd aktualiseras inför frigivningen/utskrivningen bör folkbokföringskommunen inte vara skyldig att pröva annat stöd än det som kan behövas under en övergängsperiod till dess att den enskilde funnit sig till rätta på den nya orten, som också kan vara den kommun där inrättningen/anstalten ligger. Därefter övergår ansvaret på vistelsekommunen. Genom folkbokföringskommunens skyldighet att ansvara för hjälp och stöd till intagna i kriminalvärdsanstalt hoppades lagstiftaren på att problemet med att fastställa betalningsansvarig kommun undanröjs. Bestämmelsen kan emellertid inbjuda till manipulativa överväganden och risken är att kommunernas resursknapphet gör att insatser medges av så kortvarig natur som möjligt. Reglerna i 72 a § är avsedda att tillämpas som undantag både från vistelsekommunens »normala» ansvar som från dess yttersta ansvar. Bestämmelsen innebär ingen ändring av principen om vistelsekommunens ansvar i sådana fall då någon på eget initiativ flyttar till eller av annan anledning beger sig till en annan kommun än hemkommunen och under vistelsen där söker hjälp av något slag, tex vård på behandlingshem. När en person inte är falkbokford i landet åvilar biståndsansvaret vistelsekommunen.s. 148