RÅ 1996 ref 57.
Hänvisas från p. 1 (s. 35)
1.Enligt 8 § lagen om införande av miljöbalken (MBP) ska reglerna i 2 kap. 8 § och 10 kap. 4 § MB tillämpas på verksamheter ”vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969, om verkningarna av verksamheten alltjämt pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande” – d.v.s. den 1 januari 1999 – ”och det föreligger behov av att avhjälpa skador eller olägenheter som har orsakats av verksamheten”. Denna bestämmelse tillkom som en lagstiftarens reaktion på Regeringsrättens avgörande i Klippan-målet i maj 1996. Som en bakgrund till diskussionen i detta avsnitt, gör jag därför först en längre exkurs om miljöskyddslagen och tiden.s. 35
2.i) Avslutade verksamheters. 35
3.I såväl 1942 års ÄVL, som i 1969 års ML, fanns en uttryckligs. 35
4.kravregel om att lagens adressater var skyldiga att ”avhjälpas. 35
5.olägenheter” efter verksamheten, d.v.s. att vidta reparativa åt-s. 35
6.gärder i förorenade miljöer. I det avseendet byggde ÄVL på atts. 35
7.det inte gjorde någon skillnad om verksamheten fortfarandes. 35
8.100s. 35
9.pågick eller var avslutad, även om någon rättspraxis inte ut-s. 36
10.vecklades i denna fråga. När det gällde KN:s praxis under MLs. 36
11.mellan åren 1969 och 1988, var denna oenhetlig när det gälldes. 36
12.att ställa reparativa krav på verksamheter som var avslutades. 36
13.eller överlåtna.s. 36
14.Före regeringens beslut i Hörnefors-ärendet 1988 var utfallets. 36
15.i nämnden beroende av en rad faktorer; vad slags verksamhets. 36
16.det var fråga om, om den hade bedrivits med eller utan tillstånds. 36
17.och hur skadorna uppträdde. I vissa situationer var det sedans. 36
18.länge klart att reparativa krav kunde ställas på förorenaren, ävens. 36
19.i de fall verksamheten var nedlagd eller överlåten. I andra vars. 36
20.det mer oklart. Det tydligaste exemplet på det förra var de s.k.s. 36
21.förvaringsfallen, där ju kraven kunde ställas på den ursprung-s. 36
22.lige verksamhetsutövaren så länge som det förvarades. 36
23.avfallet/kemikalierna representerade någon fara för miljön.s. 36
24.I vissa andra situationer var dock KN obenägen att ställas. 36
25.krav på verksamheten så att säga ”bakåt i tiden”. Så avvisades. 36
26.nämnden konsekvent krav på åtgärder för att reparera gamlas. 36
27.skador o.dyl. i samband med tillståndsprövningar. Detta motiv-s. 36
28.erades med att dessa prövningar endast syftade till att regleras. 36
29.framtida verksamhet. Endast när kraven hade en anknytning tills. 36
30.den kommande verksamheten, accepterades att reparativa frågors. 36
31.togs in i prövningen. Exempel på detta var att verksamhetens. 36
32.skulle beröra ett område som tidigare har förorenats, eller att dets. 36
33.fanns ett behov av utökat recipientutrymme för utsläpp.Närs. 36
34.det gällde omprövningar av pågående verksamheter var praxiss. 36
35.gles och oenhetlig. I ett ärende avvisade nämnden krav på bort-s. 36
36.tagande av fiberbankar m.m. (KN 63/72, Emsfors bruk). I etts. 36
37.annat och senare ärende gjorde emellertid KN ett uttalande soms. 36
38.talar i motsatt riktning, även om det var fråga om ett förvarings-s. 36
39.fall. Ärendet gällde tillstånd till anrikningsverk i Enåsen,s. 36
40.101s. 36
41.Ljusdals kommun (KN 162/81). Villkoren för tillståndet inne-s. 37
42.höll de sedvanliga kraven på återställningsåtgärder och en plans. 37
43.för dessa. I motiveringen för dessa åtgärder uttalade KN:s. 37
44.”Koncessionsnämnden vill i detta sammanhang påpeka atts. 37
45.sanddeponeringen även efter det att brytningen upphört utgör ens. 37
46.sådan miljöfarlig verksamhet på vilken bl.a. 23-26 och 40 §§s. 37
47.miljöskyddslagen är tillämpliga.”. Det bör även tilläggas att dens. 37
48.allmänna inställningen – både före och efter 1988 – var att dens. 37
49.reparativa skyldigheten enligt ML gällde även i de fall då kravs. 37
50.har ställts mot en avslutad verksamhet med stöd av 40 § 1 sts. 37
51.(s.k. ”fria verksamheter”, d.v.s. sådana som inte kräver till-s. 37
52.stånd), eller 34 § (enskilda anspråk).s. 37
53.I en situation var emellertid KN obenägen att ställa repara-s. 37
54.tiva krav och det var då en tillståndsgiven verksamhet som vars. 37
55.avslutad/överlåten hade orsakat föroreningar som inte kundes. 37
56.betecknas som ”förvaring” (”skadefall”). I detta sammanhang ärs. 37
57.Hörnefors-ärendet belysande för nämndens inställning. Härs. 37
58.efterlyste KN uttryckligt lagstöd för att kunna ställa reparativas. 37
59.krav mot bolaget som hade avslutat sin pappersindustriellas. 37
60.verksamhet på platsen. Nämnden uttalade emellertid, att ens. 37
61.förutsättning för detta synsätt var att verksamheten bedrivits is. 37
62.enlighet med villkoren i tillståndet. I denna delen refererades. 37
63.man till regeringens beslut om B T Kemi och även Gästrike-s. 37
64.Hammarby, som ju hade inneburit att reparativa krav kundes. 37
65.ställas på avslutade verksamheter där villkoren var över-s. 37
66.skridna.s. 37
67.Dessa huvuddrag i rättspraxis medförde att det blev stors. 37
68.skillnad mellan ”förvaringsfall” och övriga fall. I de förras. 37
69.tvekade inte KN att ställa krav på försiktighetsåtgärder långts. 37
70.efter det att den aktiva/kommersiella verksamheten upphört.s. 37
71.Sådana försiktighetsåtgärder var exempelvis mätningar vid avs-s. 37
72.lutade avfallstippar, bortfraktande av miljöfarligt avfall o.s.v. Is. 37
73.de senare fallen innebar KN:s beslut i Hörneforsärendet atts. 37
74.kraven inte kunde riktas mot vare sig det bolag som hades. 37
75.102s. 37
76.bedrivit verksamheten på platsen (Ncb), eller det fastighetsbo-s. 38
77.lag som hade köpt marken (HBAB). Detta framstod som ens. 38
78.snäv förståelse av reglerna, inte minst eftersom Naturvårds-s. 38
79.verket på ett tidigt stadium hade deklarerat att man önskade ens. 38
80.prövning av ansvarsfrågan. En sådan omprövning var ocksås. 38
81.motiverad med hänsyn till de drabbade grannarna i området.s. 38
82.Naturvårdsverket överklagade därför till regeringen, som ge-s. 38
83.nom sitt beslut i mars 1988 klargjorde atts. 38
84.återställningsåtgärder hörde till de ”skäliga åtgärder för atts. 38
85.förebygga eller avhjälpa olägenheter” som orsakas av miljöfar-s. 38
86.liga verksamheter enligt 5 § ML och att denna skyldighets. 38
87.kvarstod i princip till dess den var fullgjord. Regeringen ansågs. 38
88.att omprövningsbestämmelserna var tillämpliga i fallet och utta-s. 38
89.lade: ”Ncb har år 1982 lagt ned verksamheten och senares. 38
90.samma år överlåtit den nedlagda verksamheten till Hörneforss. 38
91.Bruk AB. Sistnämnda bolag har härefter förklarat att verk-s. 38
92.samheten definitivt upphört. Nämnda förhållanden hindrar intes. 38
93.att krav nu kan riktas mot Ncb med stöd av 24 § eller 25 § mil-s. 38
94.jöskyddslagen att vidta återställningsåtgärder.”. Med dennas. 38
95.motivering återförvisade regeringen ärendet till KN för dens. 38
96.närmare prövningen i sak. Regeringens inställning till efterbe-s. 38
97.handlingsansvaret konfirmerades genom ett annat, likartats. 38
98.beslut ett halvår senare i det s.k. Dörarpsärendet. Till dettas. 38
99.kom åtminstone ytterligare ett beslut med likartat resultat, soms. 38
100.också gällde verksamhet som var avslutad före 1988 års lag-s. 38
101.stiftningsärende.s. 38
102.Den rättsbildning som skedde efter regeringens beslut oms. 38
103.Hörnefors och Dörarp och lagändringen 1989 var entydig. KNs. 38
104.accepterade att det reparativa ansvaret gällde i alla situationer,s. 38
105.oavsett om verksamheten varit avslutad eller inte. Ett illustrativts. 38
106.exempel på detta är f.ö. den KN-prövning som följde på reger-s. 38
107.ingens beslut angående Hörnefors. Någon egentlig diskussions. 38
108.om kravreglernas tillämplighet vid avslutad verksamhet före-s. 38
109.kom inte heller i den juridiska litteraturen efter beslutet.s. 38
110.103s. 38
111.Diskussionen gällde betydligt mer begränsade frågor, t.ex. oms. 39
112.kraven skulle riktas mot den nuvarande eller den tidigare tillstånd-s. 39
113.shavaren. En annan fråga som ständigt diskuteras, då som nu, ärs. 39
114.omfattningen av det reparativa ansvaret.s. 39
115.Före Regeringsrättens avgörande i Klippan-målet kunde föl-s. 39
116.jaktligen rättsläget fortfarande sammanfattas med de slutsatsers. 39
117.som Miljöskyddsutredningar drog i sitt slutbetänkande, 13 år ti-s. 39
118.digare; den grundläggande kravregeln i 5 § ML om att ”av-s. 39
119.hjälpa olägenheter” av miljöfarlig verksamhet hade funnitss. 39
120.sedan 1942 (i dåvarande 8 kap. ÄVL). Detta krav gällde sedans. 39
121.1969 allt slags miljöfarlig verksamhet, med eller utan till-s. 39
122.stånd, och det gällde till fromma för såväl enskilda, soms. 39
123.allmänna intressen. Utredningen ansåg också att det i princips. 39
124.gällde för verksamheter som var nedlagda. Vad som däremots. 39
125.var mindre klart var de praktiska möjligheterna att genomdrivas. 39
126.dessa krav. Detta berodde dels på KN:s relativt snäva praxis is. 39
127.tillståndsprövningar, dels på att bestämmelserna (24, 25 och 41s. 39
128.§§ ML) tillämpats endast vid enstaka tillfällen. Den oklarhets. 39
129.som utredningen pekade på därvidlag kan sägas ha gällt des. 39
130.rättsliga instrumentens användbarhet i speciella situationer.s. 39
131.ii) Klippan-domens. 39
132.AB Klippan bedrev verksamhet mellan 1965 och 1975 vid Ny-s. 39
133.boholms Bruk, Hultfreds kommun. Tillstånd enligt MLs. 39
134.meddelades 1973. Driften orsakade omfattande fiberbankars. 39
135.(som innehöll bl.a. PCB) i Järnsjön, en del av Emån. Pappers-s. 39
136.bruket övertogs 1975 av MoDo som 1989 sålde vidare till etts. 39
137.finskt företag, Metsä Särla. I mitten av 1980-talet uppmärk-s. 39
138.sammades föroreningarna i Emån och ett saneringsarbetes. 39
139.104s. 39
140.inleddes. Därvid hade Naturvårdsverket överenskommit meds. 40
141.MoDo om att företaget skulle bidra till arbetet med 12-14 miljs. 40
142.kr. Något motsvarande avtal nåddes inte med Klippan. 1991 an-s. 40
143.sökte därför Naturvårdsverket hos KN att Klippan skulle åläg-s. 40
144.gas bidra till efterbehandlingen av Järnsjön med 6-7 milj kr.s. 40
145.Klippan motsatte sig ansvar för de uppkomna föroreningarna. Is. 40
146.huvudsak invände bolaget att kraven endast kunde riktas mots. 40
147.den nuvarande verksamhetsutövaren, att kraven var preskrib-s. 40
148.erade och att det dessutom vore oskäligt att rikta dessa kravs. 40
149.mot en verksamhet som bedrivits i enlighet med dåtidens kravs. 40
150.och föreskrifter.s. 40
151.KN var oenig (KN 144/92). Två ledamöter ville avvisas. 40
152.Naturvårdsverkets talan på den grunden att en omprövningsta-s. 40
153.lan endast kunde riktas mot den nuvarande tillståndshavaren.s. 40
154.Detta blev också nämndens beslut. De två andra, varav ord-s. 40
155.föranden var en, ville pröva ärendet i sak eftersom man menades. 40
156.att 24 § 2 st. ML var tillämplig då kraven riktades mot någons. 40
157.som tidigare hade bedrivit en miljöfarlig verksamhet. Ord-s. 40
158.föranden menade dock att det inte var skäligt att kräva atts. 40
159.Klippan skulle delta i återställningsarbetet. Han motiverades. 40
160.detta med att det var 16 år sedan Klippan hade överlåtit verk-s. 40
161.samheten och att bolaget hade följt dåtidens lagar och tillstånds-s. 40
162.villkor. Den fjärde ledamoten av KN ville bifallas. 40
163.Naturvårdsverkets talan i sin helhet.s. 40
164.Naturvårdsverket överklagade KN:s beslut till regeringen.s. 40
165.Regeringen intog samma ståndpunkt i adressatfrågan som dens. 40
166.skiljaktige KN-ordföranden. Man fann därför att Klippanss. 40
167.skyldighet att avhjälpa olägenheterna från dess tidigare verk-s. 40
168.samhet i princip kvarstod. När det gällde omfattningen av dennas. 40
169.skyldighet i det konkreta fallet ville regeringen, med hänvisnings. 40
170.till tvåinstansprincipen, emellertid inte ta ställning utan återför-s. 40
171.visade ärendet och den närmare skälighetsavvägningen tills. 40
172.KN.s. 40
173.Klippan ansökte därefter om rättsprövning hos Regeringsrät-s. 40
174.ten och yrkade att regeringens beslut skulle upphävas. Soms. 40
175.grund för talan angavs dels att kraven inte lagligen kunde riktass. 40
176.105s. 40
177.mot bolaget, dels att kraven var preskriberade. Regeringsrättenss. 41
178.dom meddelades den 31 maj 1996 (RÅ 1996 ref. 57). Domsto-s. 41
179.len konstaterade inledningsvis att Klippans befattning meds. 41
180.Nyboholms bruk upphörde 1975 och att verksamheten inte vars. 41
181.förenad med några villkor om framtida sanering. Efter en ge-s. 41
182.nomgång av 1988 års lagstiftningsärende fann man att det föres. 41
183.den 1 juli 1989 saknades lagstöd för att rikta kraven mot Klip-s. 41
184.pan, eftersom:s. 41
185.”...5 § ML inte kan tilläggas den innebörden att en skyldighet att avh-s. 41
186.jälpa olägenheter kvarstår även efter det att en miljöfarlig verksamhets. 41
187.upphört. Inte heller framgår av 24 och 25 §§ ML i deras dåvarandes. 41
188.lydelse att åläggandet kunde riktas mot en förutvarande verksam-s. 41
189.hetsutövare.”s. 41
190.Domen väckte förvåning och fick stor uppmärksamhet. Lag-s. 41
191.stiftaren reagerade omedelbart med en särskild övergångsregels. 41
192.kopplad till den kommande miljöbalken. Från miljörättsligts. 41
193.håll kritiserade vi Regeringsrätten, inte så mycket för självas. 41
194.domslutet, men för dess vittgående uttalanden om 5 § soms. 41
195.gjorde att domen fick bärighet även i situationer där den för-s. 41
196.valtningsrättsliga praxisen var entydig och stabil. På så sätts. 41
197.menade vi att domstolens tolkning av reglerna skulle leda tills. 41
198.orimliga konsekvenser. Kritiken, som alltså gällde avgörandet is. 41
199.sak, d.v.s. om de reparativa kraven enligt 5 § ML kunde riktass. 41
200.emot en verksamhetsutövare som överlåtit/avslutat verksam-s. 41
201.heten före den 1 juli 1989, gick i korthet ut på följande.s. 41
202.Den tidigare ordalydelsen av 5 § ML var förenlig med ens. 41
203.tolkning som innebar att skyldigheten att efterbehandla kvarstods. 41
204.tills dess den är slutförd. En sådan lagtolkning var också rimligs. 41
205.med beaktande av bestämmelsens vattenrättsliga förhistoria ochs. 41
206.övriga rättskällor. Även det faktum att verksamhetsbegreppet is. 41
207.ML var mycket svåravgränsat talade med styrka för detta, då ens. 41
208.motsatt tolkning – läs Regeringsrättens – gjorde att reglernas. 41
209.blev omöjliga att hantera i praktiken, t.ex. vid olaga tippning.s. 41
210.Till detta kom att KN:s praxis var stabil och entydig när dets. 41
211.106s. 41
212.gällde s.k. förvaringsfall; i dessa situationer hade nämndens. 42
213.aldrig tvekat att ålägga verksamhetsutövare eller markägares. 42
214.avhjälpande åtgärder även efter det att den aktiva driften vars. 42
215.avslutad. Den osäkerhet som rådde angående paragrafenss. 42
216.tillämplighet i vissa situationer undanröjdes redan av regerin-s. 42
217.gens beslut i Hörneforsärendet 1988. Detta regeringens synsätts. 42
218.var alltså redan introducerat i praxis då det konfirmerades is. 42
219.1989 års lagstiftningsärende. Här bör man särskilt notera att re-s. 42
220.geringens synsätt på gällande rätt därvid godtogs av Lagrådet.s. 42
221.Även de analyser som gjordes av rättsvetare som var väl insattas. 42
222.i rättsområdet, såväl före 1989 (Miljöskyddsutredningen), soms. 42
223.efter (Delin i FT) stödde denna tolkning. Slutligen verkade Re-s. 42
224.geringsrätten bortse från att den fråga som skulle bedömas is. 42
225.målet var om Klippan över huvud taget kunde vara adressat förs. 42
226.miljökrav i efterhand. Frågan om skäligheten i dessa krav, bl.a.s. 42
227.med hänsyn till att bolaget följt givna tillstånd och att lång tids. 42
228.förflutit sedan verksamheten bedrevs, hade ju regeringen över-s. 42
229.låtit till Koncessionsnämnden att bedöma. Domskälen is. 42
230.Klippan-domen gick också att förstå som att Regeringsrättens. 42
231.menade att ML i sin lydelse före den 1 juli 1989 inte i någons. 42
232.situation gav utrymme för att ställa reparativa krav när ens. 42
233.”verksamhet” var avslutad. Därigenom fick avgörandets. 42
234.allmängiltig bärighet som inverkade på helt andra situationer äns. 42
235.den som bedömdes i målet. Så påverkades enskildas rät-s. 42
236.tsställning i hög grad, i två olika avseenden. Dels innebars. 42
237.domen att enskilda skadelidande beskars sina möjligheter atts. 42
238.ställa reparativa krav med stöd av 34 § ML, dels innebar den atts. 42
239.markägarnas ansvar i s.k. förvaringsfall utökas på så vis att des. 42
240.fick svara för förorenarens försyndelser. Sammantaget med-s. 42
241.förde Regeringsrättens tolkning av 5 § ML konsekvenser soms. 42
242.var orimliga, vilket också illustrerade i några av de beslut soms. 42
243.kom efter domen.s. 42
244.iii) Pågående verksamheter, påbörjade före 1969s. 42
245.En gemensam utgångspunkt för både 1942 års ÄVL och 1969s. 42
246.års ML var att kravreglerna gällde för verksamheter som vars. 42
247.pågående vid dessa lagars ikraftträdande. Lagarna medfördes. 42
248.med andra ord nya krav på dessa verksamheter, även om dets. 42
249.klart uttalades i förarbetena att tiden för genomförandet avs. 42
250.dessa kunde sträckas ut av hänsyn till företagens enskilda eko-s. 42
251.107s. 42
252.nomi. Det är i sammanhanget också viktigt att se att det fannss. 43
253.en kontinuitet i kraven från 1880 års VRF över ÄVL och tills. 43
254.ML. Detta är särskilt tydligt mellan de två sista lagarna, då till-s. 43
255.stånd enligt ÄVL skulle gälla som tillstånd enligt ML och dås. 43
256.vattendomstolarnas rättspraxis från 1942 och framåt skulle liggas. 43
257.till grund för tillämpningen av ML:s kravregler.s. 43
258.Hur långt tillbaka i tiden som kraven på pågående verksam-s. 43
259.heter sträcker sig har emellertid inte givits något entydigt svar,s. 43
260.vare sig av lagstiftaren eller i rättspraxis. I senare tiders praxiss. 43
261.från KN har man dock betonat att tiden är en viktig faktor atts. 43
262.beakta vid skälighetsbedömningen enligt 5 § ML gentemots. 43
263.förorenaren. Detta synsätt har dock inte gällt i förvaringsfallen.s. 43
264.Då har KN istället utgått från att kraven på adressaten har avsetts. 43
265.preventiva åtgärder med avseende på vad som krävs för att sky-s. 43
266.dda den omgivande miljön. I skadefallen har emellertids. 43
267.nämnden snarast betonat att det är fråga om skador orsakade avs. 43
268.en tidigare bedriven aktivitet. Även om själva verksamhetens. 43
269.inte varit avslutad har detta inverkat på skälighetsbedömningen,s. 43
270.vilket bl.a. framgår av KN:s beslut i Garpenbergs-fallet ochs. 43
271.av ordförandens skiljaktiga mening i beslutet Klippan. Av dessas. 43
272.beslut kan man dra slutsatsen att utrymmet för att ställa kravs. 43
273.med avseende på sådana försyndelser som skett före 1969 ärs. 43
274.litet, åtminstone i de fall som verksamheten bedrivits i enlighets. 43
275.med dåtidens krav och normer. Det bör dock betonas att KN:ss. 43
276.praxis inte var vare sig riklig eller särskilt entydig i denna fråga.s. 43
277.Inte heller frågan om förvaltningsrättsliga krav kan varas. 43
278.föremål för preskription är särskilt väl belyst i KN:s praxis. Jags. 43
279.har egentligen bara funnit två ärenden där denna fråga över hu-s. 43
280.vud taget är nämnd. Så uttalade nämnden i beslutet om Tippen,s. 43
281.KN B 24/97 att ”(b)olagets ansvar för undersökningen är intes. 43
282.preskriberat i och med att det är fråga om en pågående miljöfar-s. 43
283.lig verksamhet.”. Detta uttalande skulle kunna förstås på så viss. 43
284.att sådana krav kan vara föremål för preskription i skadefall. Ens. 43
285.sådan slutsats för emellertid långt bort från den slutsats soms. 43
286.drogs av den skiljaktige ordföranden i Klippan-målet. KN:s ma-s. 43
287.joritet hade ingen anledning att gå in på frågan om preskriptions. 43
288.108s. 43
289.eftersom den avvisade Naturvårdsverkets talan på andra, ochs. 44
290.lättillgängligare, grunder. Däremot kunde ordföranden intes. 44
291.undgå att ta ställning till frågan om preskription. Han menades. 44
292.att en grundförutsättning för att preskriptionslagen ska varas. 44
293.tillämplig är att det finns en fordran. Någon sådan fordran pås. 44
294.återställning har enligt hans mening aldrig uppkommit i Klip-s. 44
295.pan-fallet, bl.a. saknades en borgenär.s. 44
296.KN-ordföranden ansluter här till den uppfattning som kom-s. 44
297.mer till uttryck i äldre förvaltningsrättslig litteratur i ämnet;s. 44
298.preskriptionsbestämmelserna gäller i och för sig för såväl civil-s. 44
299.rättsliga som förvaltningsrättsliga fordringar. Förutsättningens. 44
300.för att en förvaltningsrättslig plikt ska anses som en fordring ärs. 44
301.emellertid att den avser en positiv prestation av förmögenhets-s. 44
302.värde. Detta innebär att det allmännas krav på betalning is. 44
303.olika sammanhang är föremål för preskription. Detta gällers. 44
304.dock inte förvaltningsrättsligt grundade anspråk som ännu intes. 44
305.är presenterade som krav på betalning. Denna uppfattning gårs. 44
306.på tvärs emot den som framförs av civilrättsligt orienterade för-s. 44
307.fattare där den gängse uppfattningen är att förvaltningsrättsligts. 44
308.grundade anspråk preskriberas i samma utsträckning som civil-s. 44
309.rättsliga. Som avslutning till denna diskussion citerar jags. 44
310.därför ur Regeringsrättens tryck från Klippan-målet, där före-s. 44
311.dragande regeringsrättssekreteraren framför sin åsikt (min anm.s. 44
312.i kursiv):s. 44
313.”I preskriptionslagen nämns inte offentligrättsliga anspråk, men avs. 44
314.doktrin och rättspraxis framgår att de allmänna preskriptionsreglernas. 44
315.är tillämpliga även på offentligrättsliga anspråk, åtminstone om des. 44
316.avser prestationer av förmögenhetsvärde (hänvisning till Rekola, Her-s. 44
317.litz och åtskilliga rättsfall på sid. 107ff). En förutsättning för atts. 44
318.allmänna preskriptionsregler ska kunna tillämpas på en förvaltnings-s. 44
319.rättslig förpliktelse torde dock vara att det allmänna uppträder is. 44
320.109s. 44
321.egenskap av borgenär i förhållande till den enskilde. I förevarande falls. 45
322.uppträder det allmänna inte i egenskap av borgenär utan såsom till-s. 45
323.synsmyndighet och den prestation som skall utföras kan inte sägas has. 45
324.det allmänna som mottagare. Kravet på återställningsåtgärder kans. 45
325.enligt min mening inte anses utgöra en sådan fordring som avses i pre-s. 45
326.skriptionslagen. Jfr. uttalandena i prop. 1975/76 med förslag till LPI s.s. 45
327.58f (sid. 85f i trycket), där man ansåg det nödvändigt att införa en sär-s. 45
328.skild preskriptionsregel om tio år för ingripande meds. 45
329.återställningsåtgärder vid olovligt byggande. Enligt min mening ärs. 45
330.preskriptionslagen inte tillämplig på kravet på återställningsåtgärder is. 45
331.Järnsjön.”s. 45