1.Enligt trygghetskriteriet har skadevållaren varit vårdslös om dennes verksamhet har en säkerhetsbrist som utsätter presumtiva skadelidande för en oacceptabel otrygghet. Vad innebär det? När är en otrygghet "oacceptabel"? Detta går givetvis inte att svara på med säkerhet (vi kan ju inte ens vara helt säkra på att trygghetskriteriet över huvud taget har tillämpats av HD). Huruvida skadelidandens otrygghet är oacceptabel har dock att göra med följande två faktorer: 1) allvarligheten av den olycka som kan inträffa 2) skadelidandens möjligheter att förhindra olyckan genom egens. 69
2.försiktighet Ju allvarligare olyckor en säkerhetsbrist kan leda till desto större otrygghet medför den för presumtiva skadelidande. Men hur allvarliga måste eventuella olyckor vara för att otryggheten skall anses oacceptabel? Låt oss titta på två fall där man hade kunnat tänka sig att göra skadevållaren ansvarig enligt trygghetskriteriet men HD befriat vederbörande från ansvar.s. 69
3.NJA 1982 s. 386 gällde en olycka som inträffat på en bensinstation. En kund hade tvättat sin vindruta och då använt sig av den hink med vatten som personalen för detta ändamål hade placerat ut vid pumparna. Strax efteråt upptäckte han skador på bilen. Vid de ställen som kommit i beröring med vätskan hade lacken bleknat. Sannolikt hade vattnet förorenats av någon när hinken stod utanför bensinstationen. Bilens ägare menade att bensinstationen var ansvarig för skadan -personalen borde ha hållit bättre uppsikt över vad som skedde vid pumparna. Hans talan avslogs av HD med en kort motivering.s. 69
4.När en bensinstation tillhandahåller tvättvatten på det sätt som angi-s. 69
5.vits, finns inte praktiska möjligheter för den personal, som finns pås. 69
6.stationen och har till uppgift att bemanna kassan, att hålla fortlö-s. 69
7.pande uppsikt över hela stationsområdet. Denna motivering är oklar. Förmodligen menar HD att olägenheterna av att ständigt övervaka hinken hade varit allt för stora, och sannolikt har man då haft i åtanke att faran för att vattnet skulle förorenas var jämförelsevis liten. Detta skulle i så fall innebära att man använt sig av det ekonomiska kriteriet. Men det spelar ingen större roll vilket culpakriterium HD har tillämpat. Det intressanta med 1982 års fall är att man hade kunnat tänka sig att göra bensinstationen ansvarig enligt trygghetskriteriet. Man skulle ju kunna hävda att en person som använder en vattenhink på en bensinstation för att göra rent sin vindruta inte skall behöva räkna med att detta kan komma att skada lacken på bilen. Vederbörande har inga möjligheter att skydda sig från sådana händelser, utan är tvungen att förlita sig på att bensinstationen tillhandahåller vatten som inte är förorenat. Så har dock uppenbarligen HD inte resonerat eftersom man befriat bensinstationen från ansvar. Detta kan ha två möjliga orsaker. Antingen anser domstolen att trygghetskriteriet över huvud taget inte är tillämpligt i den här situationen, dvs. att bensinstationen inte har en lika omfattande skyldighet att skydda kunder (från den typ av olycka som inträffat) som affärscentret hade i NJA 1985 s. 269 (glasdörren) och ägaren av liftcirkusen hade i NJA 1987 s. 222 (skidåkaren). Eller så anser HD att vårdslöshet inte förelåg enligt trygghetskriteriet i 1982 års fall, eftersom den aktuella säkerhetsbristen (det förorenade vattnet i hinken) bara kunde ge upphov till sakskador. Detta skulle i så fall innebära att "oacceptabel otrygghet" innehåller ett krav på att det skall föreligga en risk för personskador.s. 69
8.Oacceptabel otrygghet föreligger dock knappast i alla situationer där det finns risk för något slags fysisk skada. HD:s dom i NJA 1981 s. 683 (konerna) tyder på att det inte är tillräckligt att det kan inträffa en personskada. Det måste föreligga en risk för en allvarlig personskada. 1981 års fall har behandlats tidigare.Här bestod säkerhetsbristen i en sten som stack upp i en annars jämn gångväg. Skadevållaren hade placerat ut varningskoner men dessa hade flyttats av någon. Skadelidanden hävdade att skadevållaren borde ha kontrollerat att konerna stod kvar, men HD ansåg (med tillämpning av det ekonomiska kriteriet) att skadevållaren ansträngt sig tillräckligt för att förhindra olyckor. Domstolen hade kunnat hävda -på motsvarande sätt som i NJA 1987 s. 222 (skidåkaren) -att presumtiva skadelidande inte skall behöva räkna med att hinder kan dyka upp utan förvarning och gjort skadevållaren ansvarig enligt trygghetskriteriet. Men HD valde att inte göra detta. Detta skulle på samma sätt som i NJA 1982 s. 386 (hinken) kunna bero antingen på att domstolen inte ansåg trygghetskriteriet tillämpligt i den föreliggande situationen eller på att domstolen inte ansåg att vårdslöshet förelåg enligt trygghetskriteriet eftersom säkerhetsbristen -till skillnad från säkerhetsbristen i NJA 1987 s. 222 (skidåkaren) -inte kunde ge upphov till mer allvarliga personskador. Jag tror på det senare. Det finns inget skäl till varför skadevållaren i 1981 års fall inte skall åläggas motsvarande generella aktsamhetsplikt som skadevållaren i 1987 års fall. I kapitel 6 kommer vi att behandla förekomsten av "metakriterier" som gör trygghetskriteriet tillämpligt i vissa situationer men inte i andra. De omständigheter vi då kommer att finna kan användas för att ålägga en strängare aktsamhetsplikt i vissa situationer (att skadevållaren bedrivit en organiserad verksamhet eller att det inträffat en personskada) föreligger i både NJA 1981 s. 683 (konerna) och NJA 1987 s. 222 (skidåkaren).Detta skulle innebära att "oacceptabel otrygghet" innehåller ett krav på att det skall föreligga en risk för personskador av mer allvarligt slag. Personskador som på ett ingripande och varaktigt sätt stör skadelidandens fortsatta livsföring.s. 70
9.Detta stämmer med de fall vi analyserat i föregående avsnitt. I NJA 1985 s. 269 (glasdörren) förelåg risk för skallskador och i NJA 1987 s. 222 (skidåkaren) förelåg en risk för flera typer av allvarliga skador, bl.a. den ögonskada som inträffat. Det stämmer också med två fall som vi ännu inte har hunnit titta på. I NJA 1979 s. 129 tilllämpade HD trygghetskriteriet i ett fall där skadelidanden brutit nacken och invalidiserats.I NJA 1984 s. 323 synes HD ha varit beredd att göra skadevållaren ansvarig för en allvarlig personskada som mycket väl hade kunnat leda till invalidisering.s. 71
10.En annan förutsättning för att presumtiva skadelidande skall anses vara utsatta för oacceptabel otrygghet, bör rimligtvis vara att det inte är alltför enkelt för dem att skydda sig själva från olyckor. Om en säkerhetsbrist bara kan leda till en olycka om skadelidanden agerar utan minsta eftertanke och försiktighet, kan skadelidanden knappast hävda att situationen är oacceptabel. Mot bakgrund av att skadelidanden fick ersättning i NJA 1987 s. 222 (skidåkaren) kan detta dock inte innebära att oacceptabel otrygghet bara kan föreligga om skadelidanden inte hade någon som helst möjlighet att förhindra olyckan. Oacceptabel otrygghet kan föreligga då någon drabbas av en allvarlig skada därför att han eller hon gjort ett misstag eller en felbedömning som ligger någorlunda inom ramarna för hur folk brukar bete sig.s. 71
11.Att oacceptabel otrygghet föreligger även om olyckan är en följd av att skadelidandens försiktighet om sig själv avvikit grovt från det normala motsägs dock av NJA 1984 s. 323. Skadelidanden var en turist som befann sig på semester på Gotland. Det var kväll och han cyklade tillsammans med sina vänner på en stig genom ett grönområde. Han hade kommit lite efter de andra, men han hade sett dem cykla in i en port i Visby ringmur. Öppningen var mörk och han kunde inte se sina vänner längre. Vad han inte visste var att stigen inte fortsatte på andra sidan porten, utan övergick i en brant stentrappa. För att komma i fatt de andra drog han upp farten och cyklade igenom porten. Han störtade handlöst ned för trappan och skadades allvarligt. Han krävde skadestånd av Gotlands kommun med hänvisning till att kommunen borde ha satt upp en varningsskylt vid sidan om porten. Stigen var visserligen ingen cykelbana (e ller någon anlagd väg av något annat slag) men användes för den allmänna samfärdseln. Kommunen hade därför en skyldighet att ta omsorg om dem som trafikerade stigen. HD förefaller ha varit beredd att göra kommunen ansvarig enligt trygghetskriteriet, eftersom HD inte ansett det tillräckligt att skadevållaren vidtar de försiktighetsåtgärder som skyddar presumtiva skadelidande som agerar med normal försiktighet.s. 72
12.Kommunens skyldighet att vidta skadeförebyggande åtgärder måstes. 72
13.... bedömas med utgångspunkt i att kommunen har att räkna med ens. 72
14.viss grad av oförsiktighet från trafikanternas sida . Trots att HD därmed ålade kommunen en omfattande aktsamhetsplikt erhöll cyklisten inget skadestånd. HD ansåg nämligen att cyklistens oförsiktighet avvek allt för mycket från det normala.s. 72
15.Sannolikheten för att ens en föga förtänksam person skulle på cykels. 73
16.ge sig ut på stigen genom Palissadporten och därvid färdas som oms. 73
17.det inte fanns någon risk för uppdykande hinder måste bedömas soms. 73
18.ringa. Att Erik L [skadelidanden] ... likväl misstog sig härutinnans. 73
19.torde delvis ha berott på speciella omständigheter ... Erik L ... kans. 73
20.antas ha haft en viss brådska för att hinna i fatt [sina kamrater] ... Om det är korrekt uppfattat att HD varit beredd att göra kommunen ansvarig enligt trygghetskriteriet, är det svårt att tolka HD på något annat sätt än att den säkerhetsbrist som förelåg inte var oacceptabel, därför att en presumtiv skadelidande genom ett minimum av egen försiktighet kunde se till att den inte utgjorde något hot över huvud taget. Vad som gör HD:s motivering förvirrande är att man talar om "sannolikheten" för att någon skulle bete sig som skadelidanden. Detta tyder på att man sett på situationen ur skadevållarens perspektiv och bedömt dennes möjlighet att förutse att olyckan kunde inträffa. Ett sådant sätt att resonera hör hemma i normalitetskriteriet och det ekonomiska kriteriet, men inte i trygghetskriteriet. Jan Hellner synes tolka 1984 års fall som en tillämpning av (vad jag kallar) det ekonomiska kriteriet, men ger ingen förklaring till sin tolkning. Ett gott skäl att uppfatta fallet på detta sätt är just att HD talar om sannolikhet. Å andra sidan går en sådan tolkning -som nyss konstaterats -dåligt ihop med att HD kräver att skadevållaren också skall sörja för de oförsiktigas trygghet. För egen del ser jag NJA 1984 s. 323 (Visby ringmur) såväl som NJA 1985 s. 269 (glasdörren) och NJA 1987 s. 222 (skidåkaren), som fall där HD tagit in argument i culpabedömningen som ligger utanför normalitetskriteriet och det ekonomiska kriteriet, men inte lyckats inordna dessa argument i ett nytt culpakriterium (trygghetskriteriet) utan blandat ihop dem med argument ur de gamla kriterierna (normalitetskriteriet och det ekonomiska kriteriet). Dessa fall utgör därför en utmärkt illustration av värdet med vad denna avhandling försöker åstadkomma: tankereda i culpabedömningen.s. 73