2 · Omständigheterna i målet

1.Den brand som sedermera låg till grund för de två avgörandena från HD – samt ett flertal andra avgöranden – inträffade den 23 juni 2010. Till följd av branden uppstod skador uppgående till åtminstone 25 miljoner kronor. Byggnaden var försäkrad och egendomsförsäkringsbolaget påbörjade skadereglering och övertog Mössebergs rätt till skadestånd. I samband med skaderegleringen skickades ett regresskrav till entreprenadbolaget vars personal orsakat skadan. Entreprenadbolaget anmälde till sitt försäkringsbolag (nedan ”ansvarsförsäkringsbolaget”) att bolaget önskade ta sin ansvarsförsäkring i anspråk med anledning av skadeståndskravet.s. 385

2.Branden uppstod när en anställd hos entreprenadbolaget skulle avlägsna färg. Redan tidigt var det omtvistat mellan parterna i vilken grad som tillvägagångssättet vid arbetet var vårdslöst: var det fråga om ”vanlig” vårdslöshet, som omfattas av ansvarsförsäkringen, eller var det fråga om i försäkringen undantagen grov vårdslöshet eller medvetet risktagande?s. 385

3.Ansvarsförsäkringsbolaget angav initialt ett flertal skäl till att ansvarsförsäkringen inte gällde för det krav entreprenadbolaget mottagit. De invändningar som kvarstod fram till HD:s dom i Mösseberg II rörde dock enbart medvetet risktagande och grov vårdslöshet. Att ansvarsförsäkringsbolaget nekade entreprenadbolaget ansvarsförsäkringsskydd ledde relativt snart till den tvist som så småningom avgjordes genom HD:s avgörande i Mösseberg I. Entreprenadbolaget väckte initialt en fastställelsetalan mot ansvarsförsäkringsbolaget vid Stockholms tingsrätt. Ansvarsförsäkringsbolaget yrkade att fastställelsetalan skulle avvisas, och menade att det borde vara enkelt för entreprenadbolaget att framställa ett fullgörelseyrkande, då det var känt att skadeståndskravet från egendomsförsäkringsbolaget vida översteg försäkringsbeloppet i ansvarsförsäkringen. Entreprenadbolaget ändrade i linje med detta sin talan till en fullgörelsetalan. Ansvarsförsäkringsbolaget anförde senare ytterligare en bestridandegrund, nämligen att entreprenadbolaget inte ”led någon skada”. Tingsrätten ogillade talan på denna grund. Hovrätten tillät inte entreprenadbolaget att ändra talan tillbaka till en fastställelsetalan och fastställde tingsrättens dom med motiveringen att endast ett mottaget krav inte ger rätt till ersättning genom försäkringen. Hovrätten prövade inte frågan om grov vårdslöshet.s. 385

4.Entreprenadbolaget begärde prövningstillstånd hos HD, vilket också beviljades. Prövningstillståndet avsåg dock endast frågan om hovrättens beslut att inte tillåta en taleändring i hovrätten. HD fastställde att en sådan ändring, från en fullgörelsetalan till en fastställelsetalan inte är tillåten i överrätt. Hovrättens dom i sak stod därmed fast. Det var rättskrafteffekterna av denna mycket korta dom som senare kom att bli föremål för prövning i Mösseberg II. Entreprenadbolaget gick sedermera i konkurs. Därmed aktualiserades möjligheten för egendomsförsäkringsbolaget att enligt 9 kap. 7 § 1 st. 2 p. försäkringsavtalslagen (FAL). framställa direktkrav mot ansvarsförsäkringsgivaren – vilket också gjordes.s. 386

5.Framställningen nedan fokuserar på den del av prejudikatet som avser räckvidden hos rättskraften av Svea hovrätts dom som föregick Mösseberg I. Frågan om rättskraftens betydelse behandlas främst i punkterna 18–26 i HD:s dom. HD beskriver inledningsvis direktkravställarens position och återger den av praxis fastlagda ordningen att direktkravsställarens rätt är ”härledd från den försäkrades rätt som om den vore förvärvad” (p. 16). Utgångspunkten är enligt HD därför att skadevållarens åtgärder i samband med framställande av anspråk mot sin ansvarsförsäkringsgivare påverkar även direktkravställarens möjligheter (p. 17). Som exempel på en sådan situation hänvisar HD till Cremonas ansvarsförsäkring, där underlåtenhet från den försäkrades sida att i rätt tid anmäla skadan medförde att en direktkravställare inte kunde ta ansvarsförsäkringen i anspråk.s. 386

6.HD bedömer därefter vilken betydelse den civilrättsliga ställningen har för frågan om rättskraft (p. 18–26). Bakgrunden är domen från Svea hovrätt som fastslog att entreprenadbolaget inte hade rätt till ersättning från ansvarsförsäkringsbolaget. HD beskriver hur rättskraften innebär, bland annat, att den sak som har avgjorts genom domen inte kan bli föremål för ny prövning. Vidare förklaras att rättskraften som huvudregel är begränsad till parterna i målet, men att den i fall där parterna civilrättsligt kan disponera över tvisteföremålet även kan omfatta tredje man. Dessa argument skulle enligt HD kunna peka i riktningen att den tidigare domens rättskraft även bör träffa tredje man (p. 22).s. 387

7.Därefter (p. 22–26) utvecklar HD emellertid en annan ordning. HD klargör inledningsvis att en särskild situation uppstår för en direktkravställare som, med stöd av 9 kap. 7 § FAL, övertar en fordran enligt lag. Denna situation skiljer sig från den som föreligger vid ett ordinärt fordringsförvärv.s. 387

8.Den särskilda situationen uppstår enligt HD eftersom den försäkrade, vid ett nekat ansvarsförsäkringsskydd, måste väcka talan för att ”få ut ersättning som kan betalas till den skadelidande”. Denna process föregår därmed ofta ett direktkrav och ger upphov till frågor om rättskraftens betydelse i förhållande till den senare processen. I denna första process måste enligt HD både skadeståndsskyldighet – vanligen grundad på vårdslöshet – och avsaknad av grov vårdslöshet bevisas, eftersom skador orsakade av grov vårdslöshet typiskt sett är undantagna från ersättning enligt företagsförsäkringar (p. 24 och 30).s. 387

9.Situationen kompliceras ytterligare, enligt HD, av regeln i 9 kap. 8 § FAL, enligt vilken ett försäkringsbolag som betalar ut ersättning till den försäkrade kan bli skyldigt att betala ytterligare en gång, till den skadelidande, om den försäkrade inte vidarebefordrar ersättningen dit. Till detta lägger HD ännu en komplikation: de flesta ansvarsförsäkringsvillkor innehåller bestämmelser om att rätten till ersättning går förlorad om den försäkrade exempelvis träffar förlikning med den skadelidande, medger dennes talan eller genom passivitet ådrar sig en tredskodom. Sammantaget, menar domstolen, medför detta att en särskild process mellan den försäkrade och den skadelidande ofta är nödvändig (p. 25).s. 387

10.HD menar att alla dessa faktorer sammantaget innebär att det skulle ”föra för långt” att låta en direktkravsställare träffas av rättskraftseffekterna av den försäkrades tidigare processföring. För denna slutsats hämtar HD också stöd i ändamålet bakom reglerna om direktkravsrätt, nämligen att i vissa särskilt utpekade situationer garantera den skadelidande möjlighet till ersättning (p. 15).s. 388

11.Mot denna bakgrund slår HD fast att en tidigare dom i mål mellan den försäkrade och ansvarsförsäkringsgivaren endast ska tillmätas bevisverkan (p. 26) i ett direktkravsmål. I Mösseberg II innebar detta att egendomsförsäkringsbolaget hade rätt att framställa direktkrav mot ansvarsförsäkringsgivaren.s. 388

12.I den senare delen av domen förlorade dock egendomsförsäkringsbolaget målet, eftersom HD – till skillnad från hovrätten – ansåg att entreprenadbolaget agerat grovt vårdslöst (p. 37–49).s. 388