Kontomedel anses inte i alla hänseenden vara besittningsbara, se NJA 1984 s. 656 och NJA 1998 s. 275 avseende besittningsbegreppet i 4 kap. 18 och 19 §§ utsökningsbalken. Besittningstermen är lurig och kan beteckna olika begrepp i olika regelkontexter, se Lindskogs tillägg i NJA 2011 s. 524 p. 32 med hänvisningar. Se även NJA 2009 s. 899, av vilket avgörande framgår att besittningstermen till och med kan beteckna två olika begrepp i en och samma bestämmelse.
Hänvisas från p. 2 (s. 437)
1.Genom användningen av rättsgrundsterminologin och utvecklingen av denna under de senaste 30 åren har HD kommit att teckna en bild av läran om condictio indebiti som skiljer sig från den som huvudsakligen förmedlades i tidigare praxis. I och med att terminologin har varit konstant har denna förändring kunnat ske i princip utan att synas. Uttryck som förmögenhetsöverföring, förmögenhetsförskjutning och betalning utan rättsgrund förekommer i samtliga ovan diskuterade rättsfall, men genom HD:s sätt att använda dem i de olika fallen har deras begreppsliga innebörd och funktion som synes förändrats. Inledningsvis fungerade uttrycken som ett slags ändamålsargument bakom ett skuldvillfarelse-rekvisit, för att sedan i sig komma att fungera som det centrala rekvisitet och därigenom ersätta skuldvillfarelse-rekvisitet. Och till en början var den begreppsliga innebörden av betalning utan rättsgrund något i stil med betalning utan fordran eller betalning av en värdelös fordran. Sedan ändrades innebörden och i stället avsågs misstag i vid bemärkelse. Därefter bytte man fot igen och numera tycks HD med avsaknad av rättsgrund framför allt avse avsaknad av fordran. Denna begreppsinnebörd tycks alltså i och för sig ligga nära ”den ursprungliga” innebörden i de två 90-talsfallen NJA 1994 s. 177 och NJA 1999 s. 575, även om den inte är identisk.s. 436
2.Med rättsgrundsterminologins töjbarhet som språngbräda har HD över tid – genom de olika utvecklingsfaserna – vidare kommit att frångå en beskrivning enligt vilken läran om condictio indebiti tar sikte på betalning som utförts under skuldvillfarelse och har återgång som huvudregel. Numera heter det att läran tar sikte på betalning utan rättsgrund och att en sådan betalning ska återgå, såvida inte läran om condictio indebiti föranleder annat. Återkravsrätten och läran har skiljts åt. Det framstår inte längre som gångbart att beskriva återkravsfrågan som en fråga om ogiltighet av en bindande rättshandling. Den teoretiska utgångspunkten får i stället anses vara att det handlar om ett krav på återfående av en tillgång som kommit i annans ”besittning”. Återkravsrätten grundas på betalarens bibehållna rättsgrund. Vi måste som sagt ställa om från ett ogiltighetsperspektiv till ett äganderättsperspektiv.s. 437
3.Synpunkten att frågor om betalning utan rättsgrund och condictio indebiti ska angripas ur ett äganderättsperspektiv av detta slag har förfäktats av Lindskog åtminstone sedan första upplagan av Betalning. När den upplagan kom ut fanns det dåligt stöd för modellen i praxis, men därefter har bilden alltså förändrats. Det är svårt att tänka sig ett annat perspektiv med vilken i varje fall sentida praxis skulle låta sig fångas med ett samlat grepp. Lindskog har säkerligen haft viss handgriplig påverkan på praxisutvecklingen. Som justitieråd deltog han i Tryckerimomsen I, Independent Finans, och Skattekontot II, och därmed i övergången från rättsgrundsterminologins andra fas in i dess tredje.s. 437
4.Ur äganderättsperspektivet handlar rättsgrundsfrågan i botten om huruvida mottagaren har gjort ett laga fång till medlen. Att någon mottar egendom genom överföring från ägaren (antingen det har skett oavsiktligt, avsiktlig men till följd av ett motivmisstag eller helt avsiktligt) är inte i sig tillräckligt för en ägander ättsövergång. Mottagaren får inte tillgodogöra sig medlen som sina egna. Ägaren har vindikationsrätt. Mottagaren kan visserligen förvärva äganderätt till medlen genom en sammanblandning med egna medel, men i så fall får mottagaren betala ersättning för den berövade vindikationsrätten. Om man vill skulle man kunna beteckna den ersättningsrätten som ett slags ersättning för obehörig vinst, vilket skulle knyta an till det kontinentaleuropeiska perspektivet liksom till den linje som HD var inne på i NJA 1999 s. 575. Men förmodligen skulle en sådan etikettering varken dra ifrån eller tillföra något. Varken vindikationsrätt eller ersättningsrätt föreligger dock om mottagaren har gjort ett laga fång till medlen. När det talas om rättsgrund är det ur detta perspektiv en rättsgrund för äganderättsövergången som avses. Rättsgrund föreligger om överföringen avsåg infriandet av en mottagarens fordran eller om mottagaren utifrån överförarens agerande hade fog för att tro att detta var avsikten. Även om en sådan rättsgrund inte föreligger kan mottagaren göra ett exstinktivt fång, utan lösenrätt för överföraren, om pengarna togs emot i befogad god tro, mottagaren i befogad god tro har inrättat sig efter betalningen, samt det efter en övergripande intresseavvägning är motiverat att medlen får behållas utan lösenplikt: läran om condictio indebiti.s. 437
5.Liksom ogiltighetsperspektivet har äganderättsperspektivet vissa implikationer avseende frågor såsom tillämpningsområde, skyddsändamål och följdverkningar. Äganderättsperspektivets implikationer kan kontrasteras mot ogiltighetsperspektivets.s. 438
6.Om det med ogiltighetsperspektivet följde att condictio indebiti är en skyddsregel till förmån för betalaren så implicerar äganderättsperspektivet det motsatta. Condictio indebiti är med äganderättsperspektivet en skyddsregel till förmån för mottagaren. En penningöverföring i sig betraktas inte som en bindande rättshandling. Överföringen är så att säga rättsligt tom, och så länge det inte finns en rättsgrund i form av en mottagarens fordran är mottagaren återbetalningsskyldig. Läran om condictio indebiti stadgar ett undantag från återbetalningsskyldigheten. Trots att det inte har funnits någon rättsgrund får mottagaren behålla pengarna, under förutsättning att hen har tagit emot och inrättat sig efter dem i befogad god tro samt en övergripande intresseavvägning faller ut till mottagarens fördel. Och eftersom behållanderätten utifrån äganderättsperspektivet utgör ett undantag från ”normalordningen”, så kan man nog vänta sig viss restriktivitet från domstolarnas sida när det kommer till att medge behållanderätt. Men på andra sidan kanske restriktiviteten kan komma att balanseras upp genom att kraven för att en rättsgrund ska anses ha förelegat inte ställs skyhöga.s. 438
7.Till skillnad från ogiltighetsperspektivet följer inte av äganderättsperspektivet att en överföring ska vara oåterkallelig bara för att betalaren har betalat i vetskap om att hen inte haft en skuld till betalaren eller varit likgiltig i frågan. Det innefattar även betalningar till följd av osedliga avtal. Även om misstagssituationen alltjämt ohotat är det viktigaste typfallet, så är misstag varken en tillräcklig eller nödvändig betingelse för återkravsrätt. Så länge det inte finns någon rättsgrund för mottagaren att behålla pengarna spelar det i princip ingen roll att betalaren avsiktligt har fört över pengarna. En avsiktlig besittningsöverföring är inte detsamma som en gåva av det överförda, och en principiell återkravsrätt föreligger, låt vara att utfallet i det konkreta fallet i praktiken ofta kommer att dikteras av hur bevisbördan är placerad. Men visst kan det ifrågasättas om den som avsiktligen överför pengar till annan i vetskap om att det inte finns en betalningsförpliktelse bör kunna utnyttja mottagaren som ett slags depåkonto där betalaren har fri lyftningsrätt och eventuell rätt till legal avkastningsränta från betalningsdagen. Vad ska det vara bra för? En lösning skulle kanske kunna vara att gåvoavsikt presumeras föreligga ifall mottagaren förmår bevisa att betalaren har gjort överföringen i vetskap om att betalningsskyldighet saknades. En annan lösning är att betalarens insikt beaktas till mottagarens fördel vid den godtrosbedömning som ska göras inom ramen för en prövning enligt läran om condictio indebiti, alternativt – om godtrosbedömningen redan av andra skäl fallit ut till mottagarens fördel – vid den avslutande övergripande intresseavvägningen. Ett ytterligare, men kanske något krystat, alternativ är att betalaren genom den avsiktliga överföringen betraktas ha övergett medlen och att mottagaren anses ha förvärvat äganderätt till denna res derelicta genom ockupation.s. 438
8.I likhet med ogiltighetsperspektivet, men till skillnad från vad som följde av rättgrundsterminologins begreppsliga innebörd under fas två och även delvis under fas ett, utesluts genom äganderättsperspektivet tredjemansbetalningar av annans skuld. Om exempelvis en betalningsförmedlare felaktigt tror sig ha fått ett betalningsuppdrag och betalar uppdragsgivarens skuld, så har betalningen en rättsgrund så länge det av allmänna avtalsrättsliga bedömningar framgår att betalningen har destinerats till en befintlig fordran och det inte finns skäl att på mottagaren övervältra risken för förmedlarens motivvillfarelse. Här kan lösningen i stället vara att betalaren medges regressrätt.s. 440
9.Med ogiltighetsperspektivet följde som sagt inte någon given prövningsordning mellan läran om condictio indebiti och de avtalsrättsliga ogiltighetsreglerna, utan de kunde förutsättas vara sidoordnade. Under rättsgrundsterminologins andra fas, i Skattekontot I, förmedlades att läran var överordnad avtalsrätten. Men med Fastighetsmäklarens klientmedelskonto och rättsgrundsterminologins tredje fas har nu det klara budskapet blivit att avtalsrätten är turordnad framför läran. Vid avgörande av om en penningöverföring haft en rättsgrund kommer typiskt sett avtalsrättsliga principer i spel. Först och främst ska det ha förelegat en verksam fordran. Här kan överföringen tillsammans med omständigheterna i övrigt innebära på samma gång en betalning som ett konkludent åtagande av den skuld som betalas. Detta är att bedöma efter avtalsrättsliga principer, och avgörande betydelse har betalarens avsikt, mottagarens befogade tillit, eller betalarens måste-insikt om mottagarens felaktiga uppfattning. En betalning är en rättshandling, en fullgörelserättshandling. För att en sådan ska vara för handen krävs en bindningsvilja som kommit till uttryck i en viljeförklaring med visst innehåll, som utgivits till och mottagits av mottagaren och därvid skapat ett befogat intryck hos vederbörande. Avtalsteoretiskt måste man nog se det som att en fullgörelserättshandling inte kan existera utan en förpliktelse. I praktiken kan visserligen förpliktelsen uppstå samtidigt som fullgörelsen företas, men teoretiskt måste de skiljas åt. Det betyder att det inte går att ogiltigförklara en överföring om det inte funnits en skuld som överföringen kunnat vara en betalning av. Överföringen är över huvud taget inte en rättshandling utan endast en faktisk handling, och det saknas en rättsgrund. Om mottagaren emellertid har en fordran som överföringen kan anses vara destinerad till blir situationen en annan. Destineringsfrågan får som sagt avgöras efter avtalsrättsliga principer, varvid mottagarens befogade tillit återigen kan ha avgörande betydelse. Bedöms en överföring som har skett av misstag vara en betalning som har destinerats till en viss fordran, så saknar inte betalningen rättsgrund. I så fall får i stället prövas om misstaget kan utgöra en avtalsrättslig ogiltighetsgrund, exempelvis enligt 32 § första stycket avtalslagen eller förutsättningsläran, alternativt om jämkning kan ske enligt 36 § avtalslagen. Om det var betalarens egen skuld som betalades riskerar dock återgångsverkan av en ogiltighetstalan gå om intet genom att mottagaren kvittar återgångsskulden mot sin fordran på betalaren. Detsamma gäller för övrigt om betalningen inte kan anses destinerad alls, men betalaren har en skuld till mottagaren. Men rör det sig om en tredjemansbetalning av annans skuld finns ingen sådan kvittningsrätt eftersom mottagaren då saknar en motfordran mot betalaren.s. 440
10.Frivilliga penningöverföringar utförs förmodligen oftast i syfte att befria betalaren eller den för vars räkning betalning sker från en skuld till betalningsmottagaren. Mot den bakgrunden – att det i betalningen typiskt sett ligger en uppgörelse – skulle det kunna argumenteras för att betalningsakten, i ett fall när det inte förelåg en betalningsskyldighet, i sig ger mottagaren befogad anledning att anta att betalaren avsett att utfästa en skuld till mottagaren svarande mot det betalade beloppet. Men man kan lika gärna hävda att den som tar mot en betalning tvärtom har anledning att anta att betalaren endast betalat därför att hen trott sig vara skyldig att göra det. Om man återigen ska gissa sig till vad som är vanligast är det förmodligen långt mera vanligt att en betalning sker till infriande av en redan befintlig skuld än att den sker till infriande och samtidig utfästelse av en skuld som inte annars skulle ha existerat. En rimlig utgångspunkt förefaller vara att personer typiskt sett inte har något intresse av att opåkallat ta på sig en betalningsskyldighet, varför det kan finnas skäl att ställa tämligen höga krav på vad som ska anses skapa en befogad tillit av aktuellt slag. Men samtidigt är det svårt att föra denna diskussion på ett abstrakt plan. Bedömningen kommer vara beroende av situationen och fog-frågan är en normativ fråga.s. 441