1.I de fall HD har tagit ställning till tolkningsfrågor inom ramen för kapitalbristreglerna hänvisas på olika sätt till reglernas syften, funktioner och ändamål. I NJA 2005 s. 792 hänvisas till kapitalbristreglernas övergripande syfte att sätta upp gränser för hur långt en förlustbringande verksamhet ska få fortsätta innan den måste avbrytas genom likvidation. I NJA 2013 s. 725 anges att reglernas övergripande syfte är att skydda bolagsborgenärerna och frågan i fallet avgörs ”med beaktande av syftet med regleringen”. Med hänvisning till prop. 2000/01:150 s. 34 f. anges i NJA 2014 s. 892 och NJA 2014 s. 948 att syftet med reglerna är att skydda bolagets borgenärer och att ge aktieägarna rådrum för lämpliga åtgärder i ett underkapitaliserat bolag. Samma hänvisning och liknande formuleringar används i NJA 2018 s. 602. I NJA 2020 s. 526 anges att det övergripande syftet med kapitalbristreglerna är att skydda bolagsborgenärerna samt att ge styrelsen ett incitament att vid misstanke om kapitalbrist i bolaget genomlysa bolagets ställning och, om kapitalbrist visar sig föreligga, se till att bolaget antingen avvecklas eller konsolideras. Hanteringen i rättsfallen framstår som konsekvent, men att det syfte, den funktion eller de ändamål som hänvisas till har förändrats över tid, nämns inte.s. 67
2.I SOU 1941:9 angavs att ”[d]en svenska regeln om skyldighet för aktiebolag att träda i likvidation vid förlust av viss del av aktiekapitalet är ägnad att befordra sundhet inom aktiebolagsväsendet.” Kapitalet som ägarnas enda insats innebar att bolagets existensberättigande hängde på att kapitalet skyddades. Resonemanget är logiskt givet att aktiekapitalet anses skydda borgenärer. Av Sveriges närmare 740 000 aktiebolag har den absoluta merparten av de privata aktiebolagen ett aktiekapital som svarar mot det minimikrav som gällde då bolaget registrerades, det vill säga 100 000, 50 000 respektive 25 000 kr. Endast cirka fem procent av de privata aktiebolagen har ett aktiekapital som överstiger 100 000 kr. Eftersom aktiekapitalets funktion som borgenärsskydd med rätta i dag ifrågasätts bör även likvidationsplikten som en direkt följd av förlorat aktiekapital ifrågasättas.s. 67
3.Om de hänvisningar i rättsfallen ovan som görs till kapitalbristreglernas ändamål och borgenärsskydd riktar in sig just på det borgenärsskydd som enligt nyare aktiebolagsrättsliga förarbeten inte längre finns, blir rättsutvecklingen svår att förstå. Med Anderssons resonemang blir kapitalsystemets regler som helhet inte starkare än den svagaste pelaren. Om likvidationsplikten som slutpunkt för kapitalbristreglerna kan ifrågasättas blir argument som hänvisar till borgenärsskydd i fråga om rådrumsfristens startpunkt svårare, eller omöjliga, att förstå. Resonemang om att rådrumsfristen bör kunna inledas konkludent samt genom att en tidpunkt identifieras då första kontrollstämma senast skulle ha hållits, bygger på tanken att kapitalbristreglerna leder till en av två saker – likvidation (av tvång eller frivilligt) eller återkapitalisering. Båda slutpunkterna anknyter till aktiekapitalets betydelse för bolagets existens.s. 68
4.Om rådrumsfristens inträde identifieras utifrån när aktieägarna är informerade, anknyter även detta till synen på aktiekapitalet som borgenärsskydd. Om betydelsen av information till aktieägarna dras till sin spets skulle rådrumsfristen i ägarledda bolag inledas så snart informationen fanns tillgänglig för styrelsen. Denna situation framstår inte som optimal och illustrerar att frågan om information till aktieägare inte ensamt kan avgöra rådrumsfristens inträde. Få aktieägare i mindre bolag torde se reglerna om första och andra kontrollstämma som regler uppställda för att skydda aktieägarna själva. I prop. 1975:103 anges likväl att första och andra kontrollstämma finns till för att skydda aktieägarna. Om aktiekapitalet i brist på personligt ansvar för ägarna är garanten för borgenärerna, så är den logiska följden av förlorat aktiekapital just likvidation. Resonemanget i prop. 1975:103 är att om likvidation trots detta inte måste ske genast, så gynnar det ägarna.s. 68
5.De tillämpningsproblem och den haltande logiken i kapitalbristregelverket som beskrivs ovan kvarstår endast om man håller fast vid betydelsen av aktiekapitalet som borgenärsskydd. Vid tillämpning av kapitalbristreglerna räcker det alltså inte att ange att reglernas ändamål varit styrande. De ändamål som över tid har redovisats uppvisar så många lager att det med hänvisning till ändamål går att komma till olika lösningar beroende på om det som avses är historiska (nu utan tvekan ej längre gällande) ändamål, reglers nuvarande funktion eller något ytterligare med anknytning till ändamål och/eller funktion.s. 68
6.I NJA 2020 s. 526 anas en syn på kapitalbristreglerna som ligger mer i tiden. Tidigare har det angetts att det personliga ansvaret inte primärt har en reparativ utan handlingsdirigerande funktion. Fokus har legat på den prevention som gynnar hela borgenärskollektivet. I och med NJA 2020 s. 526 ägde ett skifte rum där det enskilda fallet istället lyftes fram. Att lägga fokus helt på den reparativa funktionen går däremot inte. Från borgenärens perspektiv är det helt slumpartat om ersättning erhålls eller inte eftersom skyddet bygger på att styrelseledamöterna bryter mot kapitalbristreglerna. Om styrelsen följer kapitalbristreglerna till punkt och pricka kan bolaget fortfarande likvideras med dålig ekonomi och borgenärer bli utan utdelning i likvidationen.s. 69
7.Förhoppningsvis kan rättsfallet leda till ett mer pragmatiskt förhållningssätt till kapitalbristreglerna så länge de finns kvar. Även om den reparativa funktionen historiskt inte lyfts fram, är det uppenbart att en borgenär som får sin fordran betald har åtnjutit någon form av skydd.s. 69
8.Rättstillämpningen framgent skulle underlättas om lagstiftaren och domstolarna var tydliga med det faktum att logiken med kapitalskyddande regler haltar betänkligt, samtidigt som en pragmatism kan få råda i fråga om vilka funktioner reglerna så som de ser ut trots allt har. Så länge kapitalbristreglerna finns måste styrelser trots allt ha möjlighet att förhålla sig till dem.s. 69
9.Arvidssons metodbeskrivning passar alltså väl in på den tolkning och tilllämpning som framgent kommer att krävas inom aktiebolagsrätten. Som förhållningssätt passar ändamålsresonemang aktiebolagsrätten väl. Lagstiftningens avsedda funktioner, så som de återges i förarbeten, kan över tid ha fått en annan verkan i rättssystemet. I fråga om kapitalbristreglerna är det inte längre möjligt att lösa tvister med hänvisning till reglernas ändamål så som de en gång gestaltade sig. Med aktiekapitalets förlorade betydelse som borgenärsskydd krävs ett förhållningssätt till ändamål inom aktiebolagsrätten som i högre utsträckning präglas av precision och pragmatism.s. 69