1.Det förekommer att en gäldenär med sin borgenär avtalar om att hans förpliktelse skall infrias med en annan prestation än den som förpliktelsen avser. Vid ett sådant inkongruent förpliktelseinfriande talar man om datio in solutum. Det rör sig då inte bara om ett särskilt slags förpliktelseinfriande utan också om ett annat slags onerös egendomsöverlåtelse än köp eller byte.s. 533
2.När den infriade förpliktelsen går ut på pengar — dvs. att det rör sig om en penningskuld — skiljer sig avtalet från ett köp på främst det sättet att avtalets primära föremål är borgenärens fordring, inte den gäldenärens egendom som överlåts. Egendomen är bara ett (inkongruent) betalningsmedel. Transaktionen betingas således av borgenärens intresse att få betalt för sin fordring, inte av att få tillgång till den överlåtna egendomen.s. 533
3.När en gäldenär inte förmår att infria sin förpliktelse kongruent kan det ligga nära till hands att han med borgenären avtalar om ett inkongruent infriande. I KL 4:10 1 st. finns det en objektiv återvinningsbestämmelse för den situationen. Bestämmelsen innebär att infriandet av en skuld som har skett senare än tre månader före fristdagen och som har gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel går åter, om betalningen inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. I KL 4:14 1 st. föreskrivs det så, att vid återvinning skall den egendom som gäldenären har utgett återbäras till konkursboet (med en reciprok bestämmelse om boets återbäringsskyldighet i KL 4:14 2 st.).s. 534
4.I ”Frölunda Café” NJA 2024 s. 150 inträffade den situation som återvinningsbestämmelsen i KL 4:10 1 st. om infriande av penningskuld med osedvanliga betalningsmedel tar sikte på. En restaurangägare överlät rörelsen innefattande bl.a. inventarier till lokalhyresvärden såsom vederlag för bl.a. hyresskulder. När i restaurangägarens konkurs återvinning blev aktuell kunde dock inventarierna inte återbäras, eftersom den överlåtna egendomen då inte fanns kvar.s. 535
5.I KL 4:14 3 st. föreskrivs det att om den egendom som skall återbäras inte finns i behåll skall ersättning utges för dess värde. Med utgångspunkterna att förutsättningarna för återvinning var för handen och att KL 4:14 3 st. var bestämmande för rättsföljden, definierades prejudikatfrågan i punkt 9 på följande sätt: ”Som målet ligger i Högsta domstolen är frågan om ersättningen för egendomens värde ska bestämmas utifrån dess värde när förlikningsavtalet ingicks eller värdet vid återvinningsdomen.” HD stannade i punkt 17 för att tillfället för rättshandlingen i normalfallet inte var en ändamålsenlig värdetidpunkt. Med det var utgången klar, eftersom endast det uppställda alternativet återstod. Ersättningen bestämdes alltså utifrån värdet vid återvinningsmålets avgörande.s. 535
6.Målet fördes med utgångspunkten att återbäring av infriandeegendomen var en självklarhet om återvinningsförutsättningarna var för handen. Och att återvinning skulle ske var genom det begränsade prövningstillståndet inte en fråga i HD. Men det finns anledning att problematisera frågan om rättsföljden. Handlar det vid återvinning av skuldbetalning med osedvanliga betalningsmedel om egendomsåterbäring eller värdeåterbäring? Det är huvudtemat för artikeln. Den fråga som ”Frölunda Café” kom att handla om — hur egendom som skulle ha återburits om den hade funnits i behåll skall värderas — kommer jag att beröra först efter att huvudtemat är avklarat men då med en annan ingång än HD. Med mitt synsätt handlar det nämligen inte om vad som följer av KL 4:14, utan om en avtalsrättslig tillnärmning. Mer om detta i det följande.s. 536