Prop. 1987/88:120, s. 81. 1 0Frågor relaterade till materiell likabehandling i straffrätten har problematiserats i flera verk av Lernestedt, se bl.a. Lernestedt, Claes, Dit och tillbaka igen: om individ och struktur i straffrätten, Iustus, 2010 och Lernestedt, Claes, ”Kulturella försvar”, likhet och diskriminering, I Sarnecki, Jerzy (red.), Är rättvisan rättvis? Tio perspektiv på diskriminering av etniska och religiösa minoriteter inom rättssystemet, SOU 2006:30. 11 Peczenik, Aleksander, Vad är rätt?: om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, Fritze, 1995, s. 53. 12 Se Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/1385 av den 14 maj 2024 om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer. 13 Senast den 14 juni 2027 ska direktivet vara implementerat, se direktivets artikel 49.1. En utredning pågår om genomförandet av direktivet i svensk rätt, se dir 2025:21, Genomförande av direktivet om våld mot kvinnor och våld i nära relation. 1 4 Av artikel 8.2 framgår att medlemsstaterna kan välja att endast straffbelägga handlingar utförda på ett sådant sätt att de är ägnade att störa den allmänna ordningen eller som är hotfulla, otillbörliga eller kränkande. Vidare anges i artikel 10.4 i direktivet att maxministraffet för dessa gärningar måste vara minst ett års fängelse. 15 Se närmare avsnitt 3. 16 Alternativt kan omständigheterna ingå som rekvisit för de olika brotten. 17 Se avsnitt 3.2 och 4.1. 18 Angående den EU-rättsliga bakgrunden till 2024 års lagändringar, se SOU 2023:17, s. 45–61. 19 Se närmare COM (2021) 777 final, Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet Ett mer inkluderande och skyddande Europa: att utöka förteckningen över EU-brott till att omfatta hatpropaganda och hatbrott. EU:s kompetens vad gäller den materiella straffrätten regleras i artikel 83 i EUF-fördraget. 2 0 Se COM (2021) 777 final, avsnitt 2.2. 21 Se Europaparlamentets resolution av den 18 januari 2024 om utökande av förteckningen över EU-brott till hatpropaganda och hatbrott (2023/2068[INI]). 22 Se avsnitt 3. 23 Vad gäller övriga ändringar av straffbudet som genomfördes 2024 hänvisas till prop. 2023/24:93. 24 NJA 2020 s. 1083 p. 9. 2 5 Prop. 2023/24:93, s. 39. 26 NJA 2020 s. 1083 p. 12–14. 27 Här kan göras en parallell till den budskapsdimension som ofta anges vara kännetecknande för hatbrotten, se närmare artikelns avsnitt 6.2. 28 Prop. 2023/24:93, s. 26. 29 Prop. 2023/24:93, s. 38. 30 En central förutsättning är dock att spridningsrekvisitet i 16 kap. 8 § BrB är uppfyllt. Angående innebörden av detta rekvisit, se NJA 1999 s. 702. 31 Se den särskilda åtalsregeln för ärekränkningsbrott i 5 kap. 5 § BrB. 3 2 SOU 2023:17, s. 198. 33 Den 1 juli 2025 ersatte skrivningen ”könsidentitet eller könsuttryck” den tidigare skrivningen ”könsöverskridande identitet eller uttryck”. Bakgrunden till denna ändring var bl.a. att den tidigare skrivningen bedömdes ge uttryck för ett avvikarperspektiv genom att utgå från en uppfattning om normen och peka ut dem som inte följer denna. Se prop. 2024/25:124, s. 46–47. 34 SOU 1995:60, s. 295. 35 Prop. 1997/98:55, s. 85–87. 36 Prop. 2024/25:124, s. 43–44 och SOU 2023:80, s. 392. 37 SOU 2023:80, s. 396. 38 Se prop. 2024/25:124, s. 64. 39 Prop. 1993/94:101, s. 23. 4 0 Se prop. 2001/02:59, s. 57 och prop. 2017/18:59, s. 29. 41 SOU 2023:80, s. 396. 42 Prop. 2018/19:154, s. 15–16. 43 Prop. 2018/19:154, s. 20. 4 4 Prop. 2018/19:154, s. 15. 45 Prop. 2022/23:106, s. 18. 46 Prop. 2022/23:106, s. 19. 47 Prop. 2022/23:106, s. 18. 48 Prop. 2022/23:106, s. 13. 49 Prop. 2022/23:106, s. 74. 5 0 Motiv är dock en skuldfaktor som kanske har mer gemensamt med de objektiva straffvärdefaktorerna (skada, fara och kränkning) än sådana skuldfaktorer vars relevans kan härledas från konformitetsprincipen. Allmänt om motiv som straffvärdefaktor, se Rasmussen, Maria, Provokation, affekt och den straffrättsliga värderingen av våldsbrott, Stockholms universitet, 2023, s. 97–99. 51 Se 5 kap. 5 § första stycket 2 och 3 p. BrB. Punkten 2 har, sedan 2025 års lagändring, endast betydelse för tryck- och yttrandefrihetsmål, se prop. 2024/25:141, s. 71–72. 5 2 Prop. 2024/25:141, s. 66. Det kan framhållas att det i 17 kap. BrB också finns stadganden om bl.a. våld, hot och andra angrepp mot tjänstemän som kan betraktas som kvalificerade former av brotten i 3 och 4 kap. BrB. I syfte att stärka det straffrättsliga skyddet för tjänstemän skärptes straffansvaret för dessa brott i och med 2025 års reform, bl.a. genom utvidgade kriminaliseringar och höjda straffskalor. För en närmare redogörelse för dessa reformer, se prop. 2024/25:141. 53 Prop. 2024/25:141, s. 1 och 62. 54 Prop. 2024/25:141, s. 62–63. 55 Se prop. 2024/25:141, s. 115 och SOU 2024:1, s. 236. 56 Prop. 2024/25:141, s. 115 och SOU 2024:1, s. 238. 57 Prop. 2024/25:141, s. 115. Se även prop. 2016/17:222, s. 101. 58 Förolämpning mot tjänsteman är dock, till skillnad från det allmänna förolämpningsbrottet, inte ett gradindelat brott. 5 9 Prop. 2024/25:141, s. 115. 60 Se ovan avsnitt 3.1 och 4.2. 61 Prop. 2018/19:154, s. 20, prop. 2022/23:106, s. 19 och SOU 2023:80, s. 396. Flera försvårande och förmildrande omständigheter i 29 kap. BrB är sådana att de, trots sin generella utformning, i praktiken endast träffar vissa typer av brott. Hit hör exempelvis de förmildrande omständigheterna provokation i 29 kap. 3 § 1 p. BrB och mänsklig medkänsla i 29 kap. 3 § 4 p. BrB. 62 Angående olaga hot, se NJA 2021 s. 215 p. 20. 6 3 Se bl.a. NJA 2005 s. 805 och NJA 2012 s. 400. Se även Asp, Petter, Straffrätten — igår, idag och imorgon, Svensk Juristtidning 100 år (festskrift), SvJT 2016, s. 150–154. 64 Se Europadomstolens dom den 9 februari 2012 i målet Vejdeland m.fl. mot Sverige, p. 58. 65 Angående olika sätt som yttrandefriheten kan motiveras i ett samhälle, se Bull, Thomas, Yttrandefrihet och konstitutionell kultur, Svensk Juristtidning 100 år (festskrift), SvJT 2016 s. 397–399. 66 Prop. 2022/23:106, s. 13. 67 Jfr Illman, Mika, Hets mot folkgrupp, Suomalainen lakimiesyhdistys, Helsingfors universitet, 2005, s. 30–31. 68 Angående att de positiva förpliktelserna är en fråga på lagstiftarnivå, se Asp, 2016, s. 151–152. 6 9 Se t.ex. Brax, David, Hatbrottsbegreppet i svensk kontext, I Heber, Anita & Roxell, Lena (red.), Att odla kriminologi: perspektiv på brott & utsatthet. Festskrift till Eva Tiby, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet, 2019, s. 38 och Granström, Görel, Mellgren, Caroline & Tiby, Eva, Hatbrott? En introduktion, Andra upplagan, Studentlitteratur, 2019, s. 11 och 13. 70 Angående distinktionen mellan begreppen, se t.ex. Waldron, Jeremy, The Harm in Hate Speech, Harvard University Press, 2012, s. 35. Begreppet ”hate speech” har också betydelse i Europadomstolens praxis; frågan om hur detta begrepp förhåller sig till bestämmelsen om hets mot folkgrupp lämnas dock därhän i denna artikel. 71 Jfr Waldron, 2012, s. 35. 72 Leijonhufvud, Madeleine, Hetslagstiftningen i ny belysning?, Anderberg, Andreas (red.), Festskrift till Josef Zila, Iustus, 2013, s. 110. Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet framhåller på s. 8 i sitt remissvar på SOU 2023:80 att det vore önskvärt om lagstiftaren angav resonemang med principiell giltighet som grund för att en viss grupp ska omfattas av 29 kap. 2 § 7 p. BrB. I Granström, Görel, Hatbrott och kön: en omöjlig kombination?, I Dahlén, Marianne & Nygren, Rolf (red.), Arbetslinjer och långa linjer: vänbok till Mats Kumlien, Iustus, 2016, s. 188, påpekas att de val som lagstiftaren gör när vissa brottsoffergrupper ges skydd i hatbrottslagstiftningen, medan andra exkluderas, kräver en genomtänkt argumentation. 7 3 OSCE/ODIHR, Hate Crime Victims in the Criminal Justice System: A Practical Guide, 2020, s. 29. Se även Walters, Mark Austin, Hate Crime and Restorative Justice: Exploring Causes, Repairing Harms, Oxford University Press, 2014, s. 84–86 och Granström, 2016, s. 187. Se även Butler, Judith, Kropparnas allians och gatans politik, Glänta, nr 3–4, 2011, s. 45: ”Att promenera på gatan utan att hindras av polisen är något annat än att samlas där en masse. Men den rätt som utövas i kroppslig form när en transperson går där tillhör ändå inte bara den enskilda personen. Det är också en grupp, om inte en allians, som går där, oavsett om de syns eller inte […] och attacken, när den kommer, riktas på ett uppenbart sätt mot båda två på samma gång.” 74 Walters, 2014, s. 84–86. 75 Tiby, Eva, Hatbrott och legalstrategier: möjligheter och risker, I Lernestedt, Claes & Tham, Henrik (red.), Brottsoffret och kriminalpolitiken, Norstedts juridik, 2011, s. 209. 76 Jfr prop. 1993/94:101, s. 21: ”…[det är] angeläget att varje faktisk yttring av rasism bekämpas med kraft, inte bara som en reaktion på den enskilda händelsen, utan också för att visa att sådana tendenser över huvud taget är oacceptabla i ett demokratiskt samhälle.” 77 Granström, 2016, s. 188. 7 8 Se ovan avsnitt 4. 79 Kungliga Maj:ts proposition nr 80 år 1948, s. 443–459, se särskilt s. 456. 80 Prop. 1993/94:101, s. 21. 81 Prop. 2001/02:59, s. 32–33 och prop. 2017/18:59, s. 12–14. Den 1 juli 2025 har skrivningen ”könsöverskridande identitet eller uttryck” ändrats till ”könsidentitet eller könsuttryck” i 29 kap. 2 § 7 p. BrB. 82 Se avsnitt 3.2 och 4. 83 Granström, Mellgren & Tiby, 2019, s. 24. 84 Granström, Mellgren & Tiby, 2019, s. 26. 85 Jfr t.ex. prop. 1993/94:101, s. 21 där straffskärpningsregeln i 29 kap. 2 § 7 p. BrB bl.a. motiveras med hänvisning till att det är en högt prioriterad uppgift för det allmänna att bekämpa brottslighet med rasistiska eller liknande motiv. 8 6 Se t.ex. Tiby, 2011, s. 209, Bladini, Moa, Hat och hot på nätet: en kartläggning av den rättsliga regleringen i Norden från ett jämställdhetsperspektiv, NIKK, 2017, s. 52 och Granström, Mellgren & Tiby, 2019, s. 26. 87 Granström, 2016, s. 187–188. 88 Granström, 2016, s. 188. 89 Bladini, 2017, s. 53. 90 Leijonhufvud, 2013, s. 109–110. Leijonhufvud syftar på skyddet på gruppnivå som endast finns för grupper som räknas upp i 16 kap. 8 § BrB. 91 Kjær Minke & Elholm, 2015, s. 359–361. 92 Prop. 2001/02:59, s. 39. 9 3 Se avsnitt 5. 94 Se t.ex. Åklagarmyndighetens rättsliga vägledning 2022:11, Hatbrott, s. 9–10 och 17. 95 OSCE/ODIHR, Hate Crime Victims in the Criminal Justice System: A Practical Guide, 2020, s. 28. 96 OSCE/ODIHR, Hate Crime Victims in the Criminal Justice System: A Practical Guide, 2020, s. 29. Sådan forskning hänvisas också till i SOU 2023:80, s. 334. 97 Walters, 2014, s. 76–78. 98 Walters, 2014, s. 62. Se även Svensson, Anneli, Hatrelaterade trauman: bemötande, stöd och behandling, Studentlitteratur, Lund, 2017, s. 61–62. 9 9 Walters, Mark Austin, Criminalising Hate: Law As Social Justice Liberalism, Springer International Publishing AG, 2022, s. 64. 100 Se prop. 2024/25:141, s. 115 och prop. 2016/17:222, s. 101. 101 SOU 2023:17, s. 198. 102 En tanke som kan väckas är om en yrkesroll i många fall kan beskrivas som en sorts pansar i förhållande till kränkningar. Med andra ord att motståndskraften kan antas vara större i fall där en kränkning riktat sig mot en yrkesroll snarare än privatpersonen bakom denna. Jfr NJA 1994 s. 557 som rör förolämpning och där HD uttalade att det hos polismän i tjänsteutövning bör finnas en viss tolerans mot att personer som blir föremål för ingripande ger uttryck för sina känslor i mindre väl valda ordalag. Se även argumentationen som förs av Greve, Vagn, Bør vold mod de svageste koste mindst?, I Greve, Vagn (red.), Forbryderen, medmenneske eller fjende: og andre artikler, Jurist- og Økonomforbundet, 2013, s. 285–293. 1 03Jfr Duff R A & Marshall S E, Criminalizing Hate?, I Brudholm, Thomas & Johansen, Birgitte Schepelern (red.), Hate, Politics, Law: Critical Perspectives on Combating Hate, Oxford University Press, 2018, s. 148. Duff & Marshall är dock själva av uppfattningen att hatbrottslagar bör utformas så att de, implicit eller explicit, endast träffar gärningar som riktas mot sårbara grupper i samhället. 104 Prop. 2022/23:53, s. 67–68. 1 05 Detta framgår uttryckligen på flera ställen i förarbetena, se t.ex. prop. 2024/25:141, s. 1. 106 Se t.ex. prop. 2001/02:59, s. 39 där det uttalas att skyddsgrunden sexuell läggning ska utformas neutralt, då detta innebär att ”homosexuella inte får en speciallagstiftning, utan att alla människor skyddas på ett likartat sätt”. 107 För att illustrera detta kan också hänvisas till Granströms resonemang om de signaler som sänds till offergrupper som inte inkluderas i hatbrottslagstiftningen, se ovan vid n. 88. Vidare kan hänvisas till Lagrådets yttrande över förslaget om att införa en straffskärpningsregel för brott mot journalister, där frågan väcktes om det ur ett medborgerligt likabehandlingsperspektiv är så klokt att i 29 kap. 2 § BrB särbehandla brott mot vissa målsägandekategorier, se ovan vid n. 49. 108 Det kan också påminnas om att listan på försvårande omständigheter i 29 kap. 2 § BrB inte är uttömmande, och att det därför i princip inte krävs någon bestämmelse överhuvudtaget för att domstolen i skärpande riktning ska kunna ta hänsyn till att brottet har begåtts mot en enskild på grund av vissa egenskaper hos denna.
Hänvisas från p. 5 (s. 796)
1.Enligt en enkel beskrivning av likabehandlingsprincipen ska straffrätten gälla lika för alla människor, både i deras egenskap av potentiella offer och förövare. Ett uttryck för en tanke av detta slag återfinns exempelvis i förarbetena till 1989 års påföljdsreform. I dessa uttalas att den för straffvärdet relevanta bedömningen av skadan, faran eller kränkningen som brottet orsakat ska göras utifrån ett objektivt perspektiv och att det därför i princip saknar betydelse vem som har drabbats av brottet.s. 795
2.Inte minst under de senaste åren har det emellertid genomförts en rad straffrättsliga reformer vars syfte har varit att skärpa straffen för, eller på annat sätt särreglera, brott begångna mot vissa offer. Ett exempel på en särreglering av denna typ är brotten mot tjänstemän i 17 kap. BrB. Ett annat exempel är den så kallade hatbrottslagstiftningen.s. 795
3.Den sistnämnda kan beskrivas som en samlingsbeteckning för brott där gärningspersonens motiv kan kopplas till fördomar och fientlighet mot en specifik samhällsgrupp som delar vissa egenskaper, till exempel etnicitet eller religion. Till hatbrotten brukar hänföras straffbuden om hets mot folkgrupp och olaga diskriminering i 16 kap. BrB samt straffskärpningsregeln för brott med hatbrottsmotiv i 29 kap. 2 § 7 p. BrB. De grupper som skyddas är bland annat sådana som pekas ut på grundval av hudfärg, trosbekännelse eller sexuell läggning. Frågan om ytterligare grupper bör inkluderas i hatbrottslagstiftningen är ständigt omdiskuterad, och det är inte ovanligt att det uppfattas som ett avsteg från ett likabehandlingsideal att vissa grupptillhörigheter omfattas av regleringen medan andra inte gör det.s. 795
4.De senaste årens kriminalpolitiska utveckling har inneburit att fler offergrupper nu omfattas av straffrättsliga särregleringar än vad som tidigare varit fallet. Ändringar har gjorts både inom och utom hatbrottslagstiftningen. På EU-nivå finns direktiv och förslag som kan innebära att ytterligare lagändringar är att vänta under kommande år. Regeringen har i en faktapromemoria rörande den EU-rättsliga utvecklingen framhållit att det, utifrån ett svenskt perspektiv, är angeläget att bevaka att hatbrottsbegreppet inte urholkas. Ett sådant uttalande väcker frågan om vilken funktion begreppet hatbrott fyller i straffrätten.s. 796
5.En annan fråga som kan väckas är hur de olika särregleringarna förhåller sig till idealet om likabehandling. Ovanstående förarbetsuttalande om att det saknar betydelse för straffvärdet vem som har utsatts för ett brott kan visserligen med fördel nyanseras, vilket också görs i efterföljande uttalanden i förarbetet. Här anges till exempel att stöld av två lika värdefulla fordon kan orsaka olika skada beroende på om ett av fordonen har varit av särskild betydelse för målsäganden. I ett sådant fall har alltså egenskaper hos offret betydelse för straffvärdet. Anledningen till detta är förstås att denna skillnad i egenskaper hos offren medför att det inte är två fall som är helt lika ur straffrättslig synpunkt, och beaktandet av dem blir således ett sätt att åstadkomma likabehandling i materiellt hänseende.s. 796
6.Frågan om vilka fall som ska anses vara lika respektive olika, med hänsyn till egenskaper hos offret, är dock långt ifrån given. Ytterst är legitimiteten av olika typer av distinktioner som görs mellan fall i straffrätten beroende av hur dessa motiveras. Peczenik har uttryckt det som att likhet inför lagen i materiell mening förutsätter att de distinktioner som görs mellan människor i rättsreglerna har en etisk motivering. Utifrån ett likabehandlingsperspektiv är således frågan om hur de olika regleringarna motiveras av särskilt intresse.s. 797
7.Denna artikel tar sin utgångspunkt i en analys av några nyare straffrättsliga reformer rörande särregleringar av brott mot individuella offer tillhörande särskilda grupper. De reformer som kommer att behandlas är utvidgningen av hets mot folkgrupp till att omfatta gärningar begångna mot enskilda inom de skyddade grupperna, inkluderingen av kön som skyddsgrund i bestämmelsen om hatbrottsmotiv, straffskärpningsreglerna för brott begångna mot förtroendevalda och journalister samt straffbudet förolämpning mot tjänsteman. Ett par av dessa särregleringar rör hatbrottslagstiftningen, medan de andra faller utanför denna. I artikeln kommer innebörden av och motiveringarna till dessa reformer att lyftas fram och jämföras. Utifrån denna analys kommer artikeln därefter att närma sig principiella frågor om hatbrottsbegreppets innebörd och funktion.s. 797