Samtliga rättshandlingskriterier nämns inte här; enbart de för analysen relevanta kriterierna nämns och behandlas i denna artikel. 1 2 Se och jfr Samuelsson, a.a., s. 33, 47 f. (med not 122) och 86, Adlercreutz, m.fl., a.a., s. 47 f., Dotevall, R., Om god och ond tro, 2021, s. 13–15 och Förslag, 1914, s. 145 f. 13 Samuelsson, a.a., s. 49 f.; Mossberg, a.a., s. 99 ff.; Adlercreutz, m.fl., a.a., s. 57. 14 På grund av bl.a. passagens betydelse återges passagen i sin helhet. 1 5 Se Samuelsson, a.a., s. 51–54; se och jfr avsnitt 1.2 ovan. 16 För en liknande tolkning av HD:s skrivning och undantagen från huvudregeln se Arvidsson & Gorton, a.a., s. 120 och not 90. Se mer härom nedan under avsnitt 3.3. 17 Förutsatt att också övriga rättshandlingskriterier är uppfyllda (se avsnitt 1.2 ovan). Att övriga rättshandlingskriterier är uppfyllda förutsätts i den fortsatta framställningen — om inte det finns skäl att uppmärksamma dem särskilt. 18 Märk väl att detta är något av en förenkling; tolkningen av HD:s skrivning kan egentligen brytas ned ytterligare (se not 5 ovan). 1 9 Adlercreutz, A. & Gorton, L., Avtalsrätt II, 6 uppl., 2010, s. 101 ff. och Björkdahl, E. P., Passivitet och konkludent handlande — särskilt i samband med hyresavtal, JT 2013–14, s. 248 f. 20 Adlercreutz & Gorton, a.a., s. 101. 21 Begreppet ”eftergift” används inte på ett konsekvent eller enhetligt sätt i rättspraxis och/eller doktrinen. I denna artikel används, från och med detta avsnitt, begreppet som beteckning på en på en viljeförklaring/rättshandling grundad rättighetsförlust som avser förfluten tid — om inget annat framgår av sammanhanget. 22 Björkdahl, a.a., s. 248 f. 23 Se t.ex. Håstad, T., Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 327 ff., Svensson, O., Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16, s. 348 ff., Lundberg, K., Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16, s. 738 och Samuelsson, a.a., s. 95. 2 4 Kravet måste inse brukar beskrivas som faktisk insikt med en viss bevislättnad; se t.ex. Lehrberg, B., Avtalstolkning, 10 uppl., 2023, s. 79, Dotevall, a.a., s. 16 och Adlercreutz, m.fl., a.a., s. 48. 25 Jfr Samuelsson, a.a., s. 87 not 214. 26 Se t.ex., förutom noterna strax nedan, Mossberg, a.a., s. 98 f. 27 Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, s. 111. 28 Samuelsson, a.a., s. 86 f.; jfr Adlercreutz & Gorton, a.a., s. 101. Se däremot Lund, M. V., Passivitet, 2017, s. 201 f. 2 9 Se Karlgren, H., Avtalsrättsliga spörsmål, 2 uppl., 1954, s. 33 f. och Karlgren, H., Studier i allmän avtalsrätt, 1935, s. 79. 30 Udsen, H., Uagtsomhed som aftalestiftende retsfaktum — et bidrag til den aftaleretlige forpligtelseslære, TfR 2006, s. 124; jfr Adlercreutz, m.fl., a.a., s. 272. Det bör dock noteras att dansk och norsk rätt som saknar direkt motsvarighet till 35 § 1 st. AvtL möjligtvis avviker något från svensk rätt gällande kravet på avgivarvilja; se Ingvarsson, T., Rättshandlingars utgivande, Fs. Dotevall, 2020, s. 320–326, Förslag, 1914, s. 147 och Mossberg, a.a., s. 110 not 141 för en närmare förklaring. 31 Se Arnholm, C. J., Privatrett II: Avtaler, 1964, s. 284–287 och Ussing, H., Aftaler: paa formuerettens omraade, 3 uppl., 1978, s. 40. 32 Se Mossberg, a.a., s. 109–111 och not 141. 33 Se och jfr Samuelsson, a.a., s. 87 för ett liknande resonemang. 34 Jfr a.st. med not 214 och Ramberg, J. & Ramberg, C., Allmän avtalsrätt, 12 uppl., 2022, s. 132 f. och 206. 35 Lund, a.a., s. 53; jfr Heuman, L., Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2 uppl., 2022, s. 537 ff. (passim); jfr Adlercreutz, m.fl., a.a., s. 48. 3 6 Jfr Samuelsson, a.a., s. 87 med not 214; Arvidsson & Gorton, a.a., s. 120. 37 Se Mossberg, a.a., s. 76, 89 f. och 99 f. 38 Se och jfr a.a., s. 89 f. och 99 f.; jfr Samuelsson, a.a., s. 25. 39 På vissa håll i rättsvetenskapen förekommer uppfattningen att HD inte kan döma fel — stundom med följden att ett avgörande ska följas alldeles oavsett innehållet i detsamma. Personligen tar jag, av olika skäl, avstånd från en sådan prejudikatlära. 40 Se härtill NJA 2021 s. 1017 (”Låneavtalet med Svea Ekonomi”). 41 Förslag, 1914, s. 62. 4 2 Se t.ex. Wännström, O., En fullmaktslära i förändring — reflektioner kring NJA 2014 s. 684, SvJT 2019 s. 18 ff., Håstad, a.a., s. 325 ff., Svensson, a.a., s. 342 ff., Lundberg, a.a., s. 735 ff. och Samuelsson, a.a., passim; Svensson, Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?, s. 826 ff. Se däremot Lindskog, S., Tillitsfullmakten — en replik, SvJT 2020 s. 785 ff. 43 Den fortsatta framställningen begränsas till att behandla kravet på att fullmaktsgivaren ska ha erforderlig insikt. 44 Se dock Unnersjö, A., Kriterierna för tillitsfullmakt. Låneavtalet med Svea Ekonomi NJA 2021 s. 1017, JT 2022–23, s. 659 f., beträffande hur HD i NJA 2021 s. 1017 tillämpade insiktskravet i det konkreta fallet. 45 En av ledamöterna som dömde i målet i NJA 2014 s. 684. 46 Dvs. en viljeförklaring. 47 Lindskog, S., Betalning: om kongruent infriande av penningskulder och andra betalningsrättsliga frågor, 1 uppl., 2014, s. 122 (kurs. ändrad). 48 Lindskog, a.a., 3 uppl., 2022, s. 152 not 437. 4 9 I NJA 2014 s. 684 gjorde HD som sagt en distinktion mellan, å ena sidan, fullmakter som grundas på huvudmannens viljeförklaring och, å andra sidan, fullmakter som grundas på tredje mans befogade tillit. Till skillnad från det subjektiva rekvisitet i NJA 2018 s. 171, avsåg de subjektiva rekvisiten i NJA 2014 s. 684 inte viljeförklaringar. Det kan diskuteras vilken betydelse denna skillnad ska tillmätas i det aktuella sammanhanget. Det finns skäl för att inte betona distinktionen i NJA 2014 s. 684 för starkt eller alls; se Wännström, a.a., s. 18 ff. 5 0 Se Arvidsson & Gorton, a.a., s. 118 not 80. 51 Så har också Samuelsson och J. Ramberg & C. Ramberg samt Norlén (& C. Ramberg) tolkat rättsfallet; se Samuelsson, a.a., s. 59 f. med not 161, men särskilt s. 99 not 242, J. Ramberg & C. Ramberg, a.a., s. 51 f. och Norlén, A. & Ramberg, C., Vigilansprincipen i förmögenhetsrätten, SvJT 2021 s. 380 f. Se och jfr dock Arvidsson & Gorton, a.a., s. 121. 52 Omvänt gäller, rimligtvis, att om riskbedömningen utvisar att gäldenären är närmast att bära risken, så ska gäldenären prestera retroaktivt i enlighet med det ursprungliga avtalet. 5 3 Se, på temat passivitet, Ramberg, C., Avtalsrätten och rättskällorna — med passivitet som illustration, SvJT 2019 s. 275–277. 54 I sammanhanget kan givetvis framhållas att HD i p. 15 redovisade allmänna lämplighetsöverväganden som aktualiseras vid tilläggskrav. Denna passage i p. 15 är emellertid knapphändig och tämligen intetsägande. Mot bakgrund av rättslägets komplexitet är lämplighetsövervägandena därför inte tillfyllest ur ett rättskälleperspektiv. 5 5 Noga taget bör man troligtvis anse att HD:s culparegel medför bundenhet i egentlig mening bara om det är borgenären som befinns vara den mer oaktsamma parten och som sålunda förlorar sin rätt. Endast i det fallet görs en förändring av rättsförhållandet mellan parterna. 56 Samuelsson, a.a., s. 59 f.; Samuelsson, J., Avtalstolkning på europeiska. Del II: Reglerna, SvJT 2012 s. 997 f.; se och jfr Vahlén, L., Avtal och tolkning, 1960, s. 140–142, Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, s. 56 f., Karlgren, H., Passivitet. En köprättslig och allmänt avtalsrättslig studie, 1965, s. 57 f., Cervin, U., Om passivitet inom civilrätten, 1960, s. 126, Björkdahl, a.a., s. 248 f., Lehrberg, Avtalstolkning, s. 88 och Förslag, 1914, s. 47. Jfr dock NJA 1922 s. 389. Detta kan också jämföras med culpa som en regel vid avtalstolkning; se t.ex. Samuelsson, Fullmaktsläran, s. 60 not 162 med hänv. och Lehrberg, a.a., s. 286 ff. för kontext och fördjupning. 57 Nyligen har det skett en liknande rättsutveckling även i dansk rätt; se rättsfallen U 2019.1192 H, U 2019.1197 H, U 2021.2320 H, U 2022.411 H och U 2022.414 H från Danmarks Højesteret. Dessa rättsfall har kommenterats av Udsen; se Udsen, H., Aftaleretlig hæftelse ved misbrug af digital signatur i dansk ret, SvJT 2023 s. 511 ff. 58 Adlercreutz, m.fl., a.a., s. 245. 5 9 Se not 23 ovan. 60 Håstad, a.a., s. 328 f. Samuelsson har tolkat rekvisiten på ett liknande sätt; se Samuelsson, Fullmaktsläran, s. 95. Jfr Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, s. 349. 61 Jfr Svensson, a.st. Se Förslag, 1914, s. 95. 62 Håstad, a.a., s. 329; Samuelsson, a.a., s. 96; Svensson, Kollapsar skillnaden mellan fullmakt grundat på en viljeförklaring och fullmakt grundat på tillit?, s. 831; jfr Vahlén, a.a., s. 154. Se härtill 23 § 2 st. lagen (1991:351) om handelsagentur. 63 Se och jfr Samuelsson, a.a., s. 95 f. 6 4 Se t.ex. Mossberg, O., Avtalets räckvidd I: Om avtals tredjemansverkningar, särskilt vid tredjemansavtal och direktkrav, 2020, s. 26 f. not 51; Lindskog, Betalning, 2022, s. 337 not 1099; jfr Dotevall, R., Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, 1998, s. 119; jfr Samuelsson, a.a., s. 96 f. Se härtill Hessler, H., Svensk rättspraxis. Växel- och checkrätt 1963–1975, SvJT 1977 s. 269 ff. 65 Det bör dock framhållas att det inte är helt klart hur rättsfallet ska tolkas. I doktrinen förekommer olika uppfattningar; se t.ex. Lindskog, a.a., s. 337 f. not 1099 för en alternativ tolkning. En invändning mot tolkningen som presenteras i denna artikel är att om culpa förordas för kravet på avgivarvilja vid passivitet (se avsnitt 2.2 ovan), så bör prejudikatet tolkas så att bundenheten faktiskt grundades på fullmakt, men att HD blott utgick från culpa för kravet på avgivarvilja; jfr Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, s. 112. Förfalskning torde emellertid aldrig kunna resultera i bundenhet enligt rättshandlingslärans vanliga modell. 6 6 Observera att vi här, avsnitt 3.3, alltjämt befinner oss i dissens-/misstagsreglernas paradigm. 6 7 Paragrafen ska inte läsas motsatsvis; se prop. 1972:5, s. 568. 68 Jfr principen om culpa in contrahendo; se och jfr t.ex. NJA 1963 s. 105, Adlercreutz, m.fl., a.a., s. 150 f., NJA 2014 s. 684 p. 20, J. Ramberg & C. Ramberg, a.a., s. 90–95 och Hellner, J. & Radetzki, M., Skadeståndsrätt, 12 uppl., 2023, s. 88. 69 Förutsatt att det inte finns någon motprestation vid bundenhet; se Unnersjö, A., Skadeståndströskeln och bundenhetströskeln vid orsakande av befogad fullmaktstillit, Ny Juridik 2:23, s. 23 f. 70 Också Arvidsson & Gorton har noterat denna möjlighet; se Arvidsson & Gorton, a.a., s. 121. 71 Lund, a.a., s. 43; se och jfr Norlén, A., Oskälighet och 36 § avtalslagen, 2004, s. 290 f. Se härtill prop. 1975/76:81, s. 44. 7 2 Jfr dock Arvidsson & Gorton, a.a., s. 121. 73 Se a.st.
Hänvisas från p. 5 (s. 789)
1.1.1 Bakgrund Passivitet tillhör civilrättens ständigt återkommande teman. För den allmänna avtalsrättens del kan detta delvis antas bero på att lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen, AvtL) är i huvudsak kasuistiskt utformad (jfr 36 § AvtL). En central avtalsrättslig fråga är ju om en rättshandling har kommit till stånd. Uttryckligen reglerar lagen emellertid enbart en modell för avtalsslut, närmare bestämt avtalsslut genom utväxling av anbud och accept (se 1 kap. AvtL). En konsekvens av detta är att lagen utelämnar vissa frågor. Passivitet är just en sådan fråga som endast delvis behandlas i avtalslagen; generella bestämmelser om vad som utgör avtalsrättsligt relevant passivitet och rättsverkningarna av passivitet saknas. Obligationsrättskommittén ansåg att lagfästande av allmänna regler om passivitet svårligen kunde göras, och att ett allmänt uttalande om när bindande passivitet är för handen inte torde ha något värde. Förarbetsuttalandet torde i stor utsträckning ha giltighet än idag.s. 788
2.Mot denna bakgrund framstår det som naturligt att mycket av det som har lämnats oreglerat i avtalslagen i stället förtydligas av Högsta domstolen (HD) genom rättspraxis. Så har också skett. Sedan avtalslagens tillkomst har ett stort antal prejudikat tillkommit på området, även på senare tid.s. 788
3.För några år sedan meddelade HD sitt avgörande i NJA 2018 s. 171 (”Leksaksaffären i Vimmerby”). I doktrinen har NJA 2018 s. 171 bara berörts i förhållandevis ringa omfattning och rättsfallet har således inte varit föremål för en mer ingående analys. Detta är förvånande med hänsyn till att HD i rättsfallet gick på tvärs med några av avtalsrättens mest grundläggande principer — med följden att den vid tidpunkten gällande passivitetsläran omkullkastades. Syftet med denna artikel är att analysera NJA 2018 s. 171. 1.2 Rättslig utgångspunkt: Rättshandlingsläran En analys inom ramen för passivitetsläran, till vilken NJA 2018 s. 171 hör, kräver att den allmänna rättshandlingsläran — de allmänna principerna om rättshandlande, om man så vill — först redovisas. I motiven till avtalslagen uttalas att begreppet rättshandling innefattar ”alla viljeförklaringar, vilka hava till syfte att grundlägga, förändra eller upphäva ett rättsförhållande”. Rättshandlings- och viljeförklaringsbegreppen är alltså två begrepp som är av grundläggande betydelse. Nedan ska därför begreppens (rättshandlingskriteriernas) huvuddrag skisseras.s. 788
4.Samuelssons beskrivning av rättshandlings- och viljeförklaringsbegreppen är en lämplig förklaringsmodell: En viljeförklaring är ”allt som låter sig förstås som ett uttryck för en avsikt”, och avgörande för rättsverkningarna av en viljeförklaring är — på grundval av det objektiva förklaringsinnehållet — det befogade intrycket av vad som har avsetts. En rättshandling är vidare ”en viljeförklaring som är avsedd att ha rättsliga konsekvenser”, och även här är det den vilja som har kommit till uttryck i det objektiva förklaringsinnehållet som är avgörande för huruvida en viljeförklaring också är en rättshandling. Sammantaget ger det hittills beskrivna uttryck för ett krav på en viljeförklaring som ger uttryck för ett rättshandlingssyfte — en innehållsfråga som fastställs objektivt, genom tolkning.s. 789
5.Detta krav är en nödvändig, men inte tillräcklig, betingelse för rättshandlande; härutöver finns också andra rättshandlingskriterier. Ett sådant är att förklaringen måste kommuniceras (krav på avgivande), vilket framgår av 35 § 1 st. AvtL e contrario (jfr 1 § 1 st. AvtL). Ett annat kriterium är att kommunikationen måste vara medveten (krav på avgivarvilja), vilket också framgår av 35 § 1 st. AvtL e contrario. Kravet på avgivarvilja är ett subjektivt kriterium, varmed avses ett rättssubjekts insikt/vetskap om ett visst förhållande — men även enligt dessa rekvisit görs bedömningen på grundval av det objektiva underlaget, fast utifrån avgivarens synvinkel. Vidare måste kommunikationen vara fullbordad (krav på mottagande).s. 789
6.Vad som nu har beskrivits är kriterier — men märk väl: Den bakomliggande principen som genomsyrar rättshandlingskriterierna är att det ska finnas tillräckliga skäl för att en (ansvarsgrundande) handling med rätta ska tillskrivas ett rättssubjekt, och såtillvida ska kriterierna inte tillämpas mekaniskt eller formalistiskt. 1.3 NJA 2018 s. 171 — bakgrund och domskäl Omständigheterna i NJA 2018 s. 171 var följande. År 1997 ingicks ett avtal om uthyrning av en lokal mellan hyresvärden Vimmerby Mässhallar AB (Hyresvärden) och en hyresgäst (Den första hyresgästen). Enligt hyresavtalet bestod hyran av dels ett bestämt årligt belopp, dels en omsättningshyra som skulle utgå under vissa villkor. År 2002 förvärvade Hofving i Vimmerby AB (Hyresgästen) Den första hyresgästens verksamhet och övertog hyresrätten till lokalen. Hyresgästen inträdde i hyresavtalet, som vid tidpunkten för överlåtelsen gällde mellan Hyresvärden och Den första hyresgästen, men fick inte del av detsamma. Men med anledning av Hyresgästens uppsägning av hyresavtalet år 2012 fick Hyresgästen del av en kopia av avtalet. Det efterföljande året krävde Hyresvärden betalning för omsättningshyra av Hyresgästen, som gjorde gällande att det var vid denna tidpunkt som Hyresgästen fick kännedom om klausulen om omsättningshyra. Sedan hyresavtalet ingicks år 1997 hade omsättningshyra aldrig betalats av, eller avkrävts, någon av hyresgästerna, som inte heller hade lämnat eller avkrävts uppgifter om omsättning. Tvist uppkom mellan Hyresvärden och Hyresgästen avseende förpliktelsen att betala omsättningshyra för åren 2003–2012.s. 790
7.Frågan i HD var om Hyresvärden hade förlorat sin rätt att kräva omsättningshyra (p. 6). HD inledde redogörelsen för rättsläget under rubriken ”Avtalsverkan av passivitet och konkludent handlande”. Inledningsvis konstaterade HD att passivitet kan föranleda avtalsverkan i vissa situationer, och att en part i vissa situationer kan ha en plikt att upplysa om att ett anspråk görs gällande (p. 10). I den efterföljande punkten uttalade HD, i fråga om vad som krävs för att ett avtal anses ändrat, följande: För att en parts passivitet ska få den följden att ett befintligt avtal anses ändrat måste passiviteten typiskt sett kunna ges verkan som en viljeförklaring. Det gäller fall där parterna gemensamt får anses ha ändrat avtalet, liksom när motparten har fått det befogade intrycket att den part som har tillämpat ett avtal generöst har permanent avstått från sin rätt att åberopa det eller de avtalsvillkor som avviker från den generösa tillämpningen. För att passiviteten ska kunna uppfattas som en bindande viljeförklaring krävs som huvudregel att den passiva avtalsparten har varit medveten om att avtalstillämpningen avvikit från vad som ursprungligen avtalats. (Jfr Axel Adlercreutz och Lars Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl. 2010, s. 101 ff. samt Erika P. Björkdahl, Passivitet och konkludent handlande — särskilt i samband med hyresavtal, JT 2013–14, s. 248 f.) I det efterföljande avsnittet behandlade HD passivitetsverkan för förfluten tid. HD angav här att en parts passivitet i vissa fall kan medföra rättighetsförlust för förfluten tid — även om passiviteten inte kan ges verkan som avtalsändring (p. 12). Så kan vara fallet om en part exempelvis inte gör gällande sina rättigheter i tid (p. 12). Enligt HD kan motpartens befogade uppfattning vara av betydelse för bedömningen av om den passiva parten ska anses ha avstått från sin rätt för förfluten tid (p. 13).s. 790
8.Redogörelsen för rättsläget lämnades avslutningsvis under rubriken ”Betydelsen av att båda parter är ovetande om den avvikande avtalstilllämpningen”. Här tog HD avstamp i en situation, som består i att en avtalspart av misstag tillämpar ett avtal på ett sätt som avviker till förmån för motparten, samtidigt som motparten har misstagit sig om innehållet i den aktuella delen av avtalet och därför är ovetande om avvikelsen (p. 15). I en sådan situation är det avgörande enligt HD, som angav några hållpunkter för bedömningen, vilken av parterna som är närmast att bära risken för de negativa följderna av den avvikande avtalstilllämpningen — med eftergift för förfluten tid som den eventuella rättsverkan (p. 16).s. 791
9.Därefter övergick HD till att bedöma det konkreta fallet. Eftersom det inte hade framkommit att Hyresvärden hade varit medveten om den avvikande avtalstillämpningen, fann HD att bestämmelsen om omsättningshyra inte hade avtalats bort (p. 17). Hyresvärden ansågs inte heller ha eftergett kravet på omsättningshyra med verkan för framtiden (p. 17). Därför utredde HD om Hyresvärden hade eftergett sin rätt för förfluten tid. Efter en sammanvägning av olika omständigheter fann HD att Hyresvärden var den part som fick bära risken för följderna av passiviteten, och Hyresvärden ansågs till följd av detta ha eftergett sin rätt till omsättningshyra för förfluten tid (p. 18–23).s. 791