Se NJA 1994 s. 336 och SOU 1970:75 s. 75. Se även t.ex. Welamson, Konkursrätt, 1961, s. 47.
Hänvisas från p. 1 (s. 754)
1.Det finns ett flertal rättsfall där Högsta domstolen gjort uttalanden av innebörden att i princip samma insolvensbegrepp tillämpas inom både konkursrätten, sakrätten och straffrätten. Insolvensbegreppet brukar i moderna rättskällor förklaras genom hänvisning till definitionen i 1 kap. 2 § andra stycket KL: Med obestånd (insolvens) avses att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig. Det som avses med att skulder betalas ”rätteligen” är att betalning sker löpande, i takt med att skulder förfaller till betalning.s. 754
2.Definitionen i 1 kap. 2 § KL tar sikte på förmågan att betala skulder och inte på betalningsviljan. En gäldenär som bevisligen har förmåga att betala sina skulder kan inte anses insolvent enbart på grund av att gäldenären hittills valt att inte göra rätt för sig. Insolvens ska också särskiljas från andra begrepp som tar sikte på olika typer av ekonomiska problem, såsom illikviditet, insufficiens och kritisk kapitalbrist.s. 754