1.Den nordiska konkurskonventionen (och de svenska lagar som stiftats i anledning av den) har inte haft någon framträdande plats i den juridiska debatten eller som ett viktigt instrument i den vardagliga konkurshanteringen. Tillkomsten av EU:s insolvensförordning har emellertid inte minskat konventionens betydelse. Och det gäller givetvis även de lagar som i Sverige utfärdats i anledning av konventionen. Det har samband med att det endast är Finland och Sverige som av de nordiska länderna omfattas av EU:s insolvensförordning. Danmark, Island och Norge står utanför den. Rent formellt har insolvensförordningen företräde framför konventionen vad gäller förhållandet mellan Sverige och Finland (se artikel 85 i EU:s insolvensförordning). Men där utanför har konventionen alltjämt fullt ut tillämplighet. I korthet innebär konventionen att en domicilkonkurs i ett nordiskt land tillerkänns beslagsverkan även i övriga nordiska länder. Men konventionen innehåller inga regler rörande respektive konventionslands konkursjurisdiktion. I grund och botten är det naturligtvis beroende på en vidsträckt ömsesidig tillit inom den nordiska kultursfären; har det inletts en domicilkonkurs i ett av konventionsländerna respekteras det utan vidare i övriga konventionsländer.s. 502
2.En fråga som då möjligen kan uppstå är om det är möjligt att i Sverige inleda en konkurs som är att klassificera som ett huvudinsolvensförande enligt EU:s insolvensförordning och som en svensk domicilkonkurs, dvs. en dubbelklassificering. Svaret är emellertid ett definitivt nej. Det är inte möjligt. Här måste man bestämma sig. Är det ett huvudinsolvensförfarande enligt insolvensförordningen är det ett sådant — och inte samtidigt något annat. Är det inte ett sådant huvudinsolvensförande kan det kanske — efter särskild prövning — vara t.ex. ett svenskt domicilförfarande och inte samtidigt något annat. Rent formellt kan det inte samtidigt vara så att ett och samma förfarande kan klassificeras på mer än ett sätt. Man kan alltså inte i en och samma konkurs hoppa från en tuva (klassificering) till en annan tuva (klassificering) bara för det skulle underlätta lösningen av ett specifikt problem. Ett sådant hoppande skulle i slutändan innebära att möjligheterna till förutsebarhet gick förlorade och att kaos ersatte ordning och reda. Efter att sålunda ha uttalat mig som ”ordningsman” vill jag samtidigt framhålla att principfasthet inte behöver sätta upp hinder mot ett pragmatiskt förhållningsätt. Pragmatismen måste dock utövas inom vissa bestämda ramar.s. 502
3.I NJA 2013 s. 22 var det frågan om ett svenskt konkursbo som i Sverige väckte återvinningstalan mot ett norskt aktiebolag. Tingsrätten avvisade talan då den ansåg sig sakna internationell behörighet att ta upp talan. Hovrätten ansåg dock att svensk domstol hade sådan behörighet och återförvisade målet till tingsrätten.s. 503
4.Frågan i målet var alltså om svensk domstol var behörig att pröva den aktuella återvinningstalan. Målet handlade alltså inte om att avgöra svensk konkursjurisdiktion. Den aktuella konkursen var att klassificera som ett huvudinsolvensförfarande enligt EU:s insolvensförordning. Innebörden av det är att svensk domstol då är behörig att pröva en återvinningstalan som riktas mot en svarande med hemvist utanför EU. Det följer numera direkt av artikel 6 i 2015 års insolvensförordning. Vid den tidpunkt Högsta domstolen avgjorde målet gällde dock 2000 års insolvensförordning, i vilken det inte fanns någon motsvarighet till nuvarande artikel 6. Men av rättsfallet från EU-domstolen C-328/12 (Schmid) följer att detsamma gällde även då. Det rättsfallet meddelades dock den 16 januari 2014 och Högsta domstolens avgörande den 31 januari 2013; Högsta domstolen hade alltså inte möjlighet att beakta det. Än mindre var det möjligt för Högsta domstolen att beakta C-253/19. Å andra sidan fanns det vid tidpunkten andra avgöranden från EU-domstolen som talade i samma riktning. Trots det konstaterar Högsta domstolen (punkten 8) att EU:s insolvensförordning inte är tilllämpbar i det aktuella fallet. I stället uttalar Högsta domstolen (punkten 11) att frågan bör prövas med analogisk tillämpning av forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken. Men domstolen kommer fram till att det med en sådan tillämpning inte går att finna stöd för svensk domstols behörighet. Så långt har Högsta domstolen alltså avvisat såväl EU:s insolvensförordning som rättegångsbalken som möjligt stöd för svensk domstols behörighet. Där kan man tycka att det hela borde vara slutligt avgjort. Men Högsta domstolen fortsätter med att undersöka ”syftet bakom insolvensförordningen”, men kommer då fram till att inte heller det duger som stöd för svensk domsbehörighet (punkten 14). Men inte heller nu ger man upp utan fortsätter. Och då hamnar vi i en ”Norgehistoria” (punkten 15). Och det avgörande skälet för att vända det hela till att svensk domstol är behörig är följande. ”En bedömning som innebär att det är mest effektivt att återvinningstalan prövas vid svensk domstol ligger i linje med skälen bakom insolvensförordningens reglering”. Efter att ha avfärdat insolvensförordningen och även rättegångsbalken, återvänder Högsta domstolen alltså till något som ”ligger i linje med skälen bakom insolvensförordningen”. Då har man väl tilllämpat insolvensförordningen? Möjligen väl extensivt kanske, men ändå? Utgången är enligt mitt förmenande i sin ordning, men resonemanget fram till den känns aningen vacklande.s. 503
5.I ett vidare perspektiv aktualiseras också förhållandet mellan 1) EU:s insolvensförordning, 2) den nordiska konkurskonventionen och 3) intern rätt i de fem nordiska länderna. Vad jag har förstått har den nordiska konkurskonventionen ”i det tysta” tillämpats i inte obetydlig omfattning. Det har fungerat smärtfritt och inte avsatt några spår i form av rättsfall och doktrinära analyser. Utmaningen nu är att på ett lämpligt sätt ”fasa in” konventionen så att den ”går ihop med” EU:s insolvensförordning. Det kan med enkla medel åstadkommas om viljan finns. Ett icke-enkelt medel är att starta en formell revideringsprocess av konkurskonventionen. Det förefaller som att det är bättre att låta rättstillämpningen klara av detta.s. 504
6.Det finns inga auktoritativa uttalanden om det och det har mig veterligen aldrig prövats, men en inte alltför vild gissning är att man i Danmark, Island och Norge — utan att vara förpliktad till det — skulle erkänna ett finländskt eller svenskt huvudinsolvensförfarande enligt EU:s insolvensförordning just som ett sådant, och även att EU-länderna (vissa) — mer tveksamt dock — skulle erkänna (inte automatiskt utan efter prövning) en dansk, isländsk eller norsk domicilkonkurs som ett insolvensförfarande med samma verkningar som ett huvudinsolvensförfarande enligt EU:s insolvensförordning. Detta skulle på något sätt kunna sägas innebära att EU:s insolvensförordning i praktiken utvidgas till att i grundläggande avseenden gälla även Danmark, Island och Norge och omvänt att den nordiska konkurskonventionen i praktiken extenderas till att få ett betydligt vidare tillämpningsområde. Vad som anförts i detta stycke är alltså kortfattade spekulationer rörande vad som skulle kunna åstadkommas inom rättstillämpningen i olika länder, utan att det skulle behöva innebära att man gör ”våld” på befintliga regelverk.s. 504