1.För att en fordran ska vara förenad med retentionsrätt krävs generellt att (1) den har uppkommit på grund av arbete eller vård i ett uppdragsförhållande avseende viss lös egendom där (2) egendomen besitts eller kontrolleras av uppdragstagaren och (3) uppdragstagaren varit i god tro om egendomens ägare. Det får därutöver (4) inte föreligga ett oproportionerligt förhållande mellan retentionsegendomen och fordran den säkrar. Förutsättningarna förklaras kortfattat i det följande. 2.1 Konnexitet Konnexitetskravet tar sikte på karaktären på avtalsprestationen som grundar fordrans uppkomst och dess funktionella samband till egendomen. Detta utgör kärnan i retentionsrättens institut. Kravet utgör en helhetsbedömning som dels tar sikte på att arbetet ska ha utförts på eller avseende viss bestämd egendom (snarare än t.ex. viss verksamhet eller rörelse som helhet), dels att arbetets koppling till egendomen ska vara av tillräckligt stark karaktär: t.ex. kan en marknadsförare av ett bildkonstverk anses ha arbetat enbart ”på” den specifika egendom som hon har fått i uppdrag att marknadsföra, men kopplingen kan bedömas vara av mindre stark karaktär jämfört med en förvarare eller restauratör.s. 309
2.För kommissionärs kopplade panträtt gäller dock ett unikt uppmjukat krav på konnexitet. Enligt kommissionslagen (KommL) 15 § st. 2 har en handelskommissionär även panträtt för sin fordran på provision eller annan ersättning hos kommittenten i varor som kommissionären köpt in eller tagit emot för försäljning med anledning av ett annat kommissionsuppdrag för kommittenten än det där fordran har uppkommit, om uppdraget faller inom området för en näringsverksamhet som kommittenten bedriver. Med hänsyn till hur centralt kravet på konnexitet är för retentionsrättens karaktär bör den kopplade panträtten enligt min mening därför ses som en särskild form av institutet och behandlas annorlunda i systematiskt hänseende. I denna framställning kommer därför huvudregeln för kravet på konnexitet benämnas som ordinär konnexitet som grundar ordinär retentionsrätt för att särskilja den från konnexiteten vid kopplad panträtt. 2.2 Besittning Kravet på besittning eller kontroll sammanfaller med prövningen om sakrättsmoment för respektive typ av egendom. 2.3 God tro Kravet på god tro är ett generellt krav som avser uppdragstagarens goda tro om att beställaren/huvudmannen var egendomens ägare eller hade rätt att förfoga över den för att dennes fordran på tjänsten ska kunna vara förenad med retentionsrätt i egendomen. Dock finns undantag enligt praxis för kostnader för vård på egendomen som har varit nödvändiga. 2.4 Proportionalitet Det är oklart om kravet på proportionalitet kan beskrivas som ett allmänt krav. Klart är att vissa typer av egendom av särskild betydelse för gäldenären inte får innehållas med retentionsrätt: t.ex. anges det i KommL 17 § st. 1 att fullmakter och andra handlingar av synnerlig betydelse för kommittenten inte får hållas inne. Samma krav finns i handelsagenturlagen (HAL) 15 § st. 1. Andra exempel som angetts i doktrin är annans ransoneringskort, skriftlig fullmakt eller en gäldenärs räkenskapsböcker från konkursförvaltare. I NJA 1981 s. 1050 fann HD att en revisor inte hade retentionsrätt till räkenskapsmaterial som hade överlämnats till denne i samband med uppdraget eftersom det skulle utgöra ett för kraftigt påtryckningsmedel. HD beaktade även att revisorns ersättningsanspråk skulle kunna tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom förskottsbetalning. Sammantaget fann domstolen att retentionsrätt i materialet skulle vara olämpligt och att en analogi till retentionsrätt för hantverkare därmed inte kunde komma ifråga.s. 310
3.I praxis har det också uppställts ett proportionalitetskrav som istället tar sikte på den innehållna egendomens värde i relation till den fordran på ersättning som den ska säkra. I NJA 1979 s. 670 fann HD att retentionsrätt inte fick utövas om det råder ett markant missförhållande mellan den innehållna egendomens värde och fordran som den ska säkra. Målet rörde ett avtal om vinterförvaring av en båtmotor. Uppdragstagaren hade förutom förvaring också utfört arbete bestående av avmontering av båtmotorn. Efter tvist fastställdes det att uppdragstagaren för detta arbete hade, utöver det avtalade priset för själva förvaringen, rätt till ytterligare ersättning om 22,50 kr. När beställaren tillika båtmotorns ägare vägrade att betala denna fordran för avmontering innehöll uppdragstagaren motorn som säkerhet under två sommarsäsonger. Enligt min mening begränsas prejudikatet i rättsfallet till situationer där (1) fordringsbeloppet i sig är obetydligt, (2) fordringsbeloppets storlek är endast någon procent i förhållande till den innehållna egendomens marknadsvärde samt (3) att den innehållna egendomen har ett bruksvärde som inte kan direkt uppskattas i pengar. Det rör sig således inte om ett allmänt krav på proportionalitet avseende värdet mellan retentionsfordran och retentionsegendomen.s. 311