1 · Bakgrund

1.Godmanskap och förvaltarskap beslutas av tingsrätten som första instans. Förutsättningarna för anordnande framgår av 11 kap. föräldrabalken. Godmanskap förutsätter att personen som ärendet gäller (den enskilde) behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller annat liknande förhållande. Det krävs också att den enskilde samtycker till insatsen, alternativt är i ett sådant skick att denne inte kan samtycka. Förvaltarskap förutsätter att personen som ärendet gäller är ur stånd att vårda sig själv eller sin egendom samt att det inte är möjligt att tillgodose dennes hjälpbehov genom att anordna godmanskap eller på något annat mindre ingripande sätt. (Se 11 kap. 4 och 7 §§ föräldrabalken.) Den främsta skillnaden mellan godmanskap och förvaltarskap är att förvaltarskap medför att den enskilde, med vissa undantag, förlorar sin rättshandlingsförmåga. Förvaltarskap är således mycket ingripande, men kan också vara det enda sättet att skydda en person från att vidta skadliga rättshandlingar.s. 124

2.Fullmakter är ett vanligt alternativ till godmanskap respektive förvaltarskap. En ny fullmakt kan ställas ut, alternativt kan en tidigare utställd framtidsfullmakt bedömas ha trätt i kraft. En person som har behov av hjälpinsatser är dock inte sällan i ett sådant skick att denne inte längre kan ställa ut en giltig fullmakt. Det är heller inte ovanligt att personen som behöver hjälp inte har någon anhörig som kan eller vill vara fullmaktstagare.s. 124

3.Ett annat alternativ är att den enskildes anhöriga agerar med stöd av anhörigbehörigheten som regleras i 17 kap. föräldrabalken. Bestämmelserna föreskriver att den enskildes anhöriga är behöriga att vidta ordinära rättshandlingar med anknytning till den enskildes dagliga livsföring om det är uppenbart att denne på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något liknande förhållande inte längre har förmåga att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter. Det krävs inte något särskilt beslut från domstol eller någon annan instans för att behörigheten ska träda i kraft. Kapitlet innehåller särskilda bestämmelser om skadeståndsskyldighet — både gentemot den enskilde och gentemot tredje man — om en anhörig överskrider sin behörighet eller på annat sätt orsakar skada. En praktisk svårighet med reglerna om anhörigbehörighet är dock att banker och andra aktörer erfarenhetsmässigt inte alltid godtar ett påstående om att sådan behörighet föreligger. En anhörig som vill rättshandla med stöd av anhörigbehörigheten har att visa både att den anhörige är närmast anhörig (närmare om detta nedan) och att det är uppenbart att den enskilde inte klarar av att sköta sin ekonomi. Behörigheten är dessutom begränsad till den dagliga livsföringen, vilket innebär att en anhörig inte med stöd av sin anhörigbehörighet kan hjälpa till med att t.ex. sälja en bostad, vilket är en fråga som ofta aktualiseras.s. 125

4.Ovanstående innebär att varken fullmakter eller anhörigbehörigheten är fullgoda alternativ till godmanskap respektive förvaltarskap. Frågan om vem som kan vara behörig att inleda ett godmanskapsrespektive förvaltarskapsärende har därför stor praktisk betydelse.s. 125