Jfr NJA 2019 s. 845 p. 13.
Hänvisas från p. 1 (s. 897)
1.Att använda civilprocessen framför straffprocessen — och yrka på kränkningsersättning för hets mot folkgrupp utan att ha en fällande dom i ryggen — skulle nämligen kunna ha bevismässiga fördelar. Bland annat beror detta på att den skadeståndsrättsliga ansvarsbedömningen generellt sett har ett lägre ställt beviskrav avseende ansvar, än den straffrättsliga ansvarsbedömningen. Inom straffrätten brukar gärningspersonens skuld behöva vara ”ställd utom rimligt tvivel”, medan i civilrätten krävs blott att det är styrkt att handlingen genomförts. Utifrån en rent bevisteoretisk synpunkt innebär detta alltså att ett lägre beviskrav är ställt — vilket skulle kunna utnyttjas av den som vill begära kränkningsersättning för denna typ av brott. I ett hypotetiskt fall av påstått hets mot folkgrupp, där den anklagade frikänns på grund av bristande uppsåt, torde det i de flesta fall leda till att kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § SkL inte heller utgår. Emellertid är 29 kap. 6 § RB endast av betydelse när skadestånds- och straffansvaret avgörs inom ramen för samma rättegång. Finns ingen sådan brottsprocess att luta skadeståndsbedömningen på kommer saken i ett annat läge. Då får skadeståndsbedömningen göras fristående och kan i praktiken leda till ett mer fördelaktigt process- och bevisläge. Man kan eventuellt också anta att det är tydligare för domstolarna vilket beviskrav som gäller i dessa mål.s. 897
2.Skulle enskilda välja att initiera skadeståndsprocesser med grund i den föreslagna formuleringen av hets mot folkgrupp, kommer domstolarna att kunna hamna i ett prekärt läge. Domstolarna måste då bedöma frågan om ett brott föreligger — eftersom det är ett rekvisit i 2 kap. 3 § SkL — inom ramen för en renodlad civilrättslig kontext. Brottet hets mot folkgrupp bedöms då i praktiken utan att ett åtal initierats. En sådan ordning är troligen mindre önskvärd. För en enskild är framgångsmöjligheten i denna typ av mål givetvis kontextberoende. Det är inte heller givet att det är enklare för en enskild att nå framgång med sin talan bara för att den sker genom ett förenklat tvistemål. Man kan exempelvis anta att åklagaren generellt har större möjlighet att säkra bevisning än en enskild. Många gånger är det dock inte framgången i sak som är den centrala för käranden. Processen initieras för att skrämma en enskild, och RB:s reglering som syftar till ett förhindrande av processmissbruk tillämpas synnerligen restriktivt.s. 898
3.Sammanfattningsvis kan sägas att en potentiell risk med den föreslagna lagändringen är att den kan komma används som medel för att uppnå andra syften än upprättelse för ett offer för kränkning genom brottet hets mot folkgrupp. Som ovan nämnts, kan processer komma att användas av aktörer som använder förenklade tvistemål systematiskt för att påverka opinionen eller tysta en debatt. Samtida aktörers försök att kräva ersättning på grund av förtal, syftar till annat än reparation för en påstådd skada. Rättsordningen är i dessa situationer ett medel för att eventuellt åstadkomma förändringar det politiska landskapet och hämma sina meningsmotståndare. När kommittén uttalar att den föreslagna lagändringen inte syftar till att påverka yttrandefriheten — så sker detta uttalande skadeståndsrätten förutan.s. 898